”Först konstrueras alltså ett system, sedan får man se om det är lagligt eller inte”,konstaterar DNs Hanne Kjöller om det nya och mer allmänt tillgängliga register om diagnoser (”ordinationsorsak”) som regeringen vill införa. (Patientsekretess: Färre ögon är bättre än fler, DN 24 april 2013)
Men varför ska vetskap om mina krämpor spridas till större grupper? Kjöller får inget vettigt svar – bara floskler om att informationen skapar ”nytta för många”.

I själva verket är ”Först konstrueras ett system, sedan får man se om det är lagligt eller inte” bara ett specialfall av det i vården allmänt förekommande ”Först konstrueras ett system, sedan [allt annat]”. För i vården huserar en hög grad av en teknik- och systemfixering.

Först konstrueras ett system, sedan får man se vilken nytta det ger i verkligheten (bortom de alltid strålande visionerna), vilka behov det finns av det, vilka negativa konsekvenser det kan tänkas ha …

Och det finns alltid goda skäl för att skapa nya register; byråkraternas aptit på nya fler siffror är omättlig.

Den 13 maj pratar jag om digital arbetsmiljö för bland andra arbetsmiljöombud på Försäkringskassan.

Den 15 maj föreläser jag om ”Jävla skitsystem!” för medlemmar som jobbar med administration i Vision Stockholms stad.
Den 16 respektive 29 maj pratar jag om vårdens it-system för medlemmar i Sveriges Yngre Läkares Förening – första tillfället i Nyköping, andra i Eskilstuna.

21-22 maj går konferensen Intranätverk i Göteborg. Jag kommer att prata den 21, om nya sätt att tänka kanal och innehåll i intranät. Lär bli en bra och varierad konferens, ser det ut som. Anmäl dig!

Den 23 maj pratar jag på ett afterwork för Kommunalekonomiska föreningen i Malmö.
Den 31 maj föreläser jag på Vismas HCI-konferens i Stockholm, och den 12 juni pratar jag om digital design på Söderhavet i Stockholm.
Den 28 augusti medverkar jag vid ett seminariet ”Patient eller papper? Hur kan vi minska den administrativa bördan?” vid Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologis årliga vetenskaplig vecka, i Sundsvall.

I höst slutligen, den 26-28 september, har jag igen förmånen att få prata på Euro IA Summit, som den här gången hålls i Edinburgh. (I fjol i Rom pratade jag om ”Stupid bloody system”.) I år kommer jag att prata om intranätprojekt. Anmälan är inte öppnad ännu, men jag kommer att puffa för den när den dyker upp.

Två föreläsningar om intranät, således. Och intranät är förstås en viktig del av mångas digitala arbetsmiljö.

Idag är det nämligen exakt tio år sedan jag skrev den första artikeln om dåliga it-system i arbetslivet.

Den den 22 april 2003 la jag ut artikeln Måste vi underkasta oss omänskliga datasystem? på min webbplats kornet.nu.

Jag hade under några år blivit allt mer fundersam på vad jag såg i arbetslivet: system som krävde att människorna anpassade sig till tekniken, och inte tvärtom.

Var det verkligen rimligt? Varför verkade man ta så lite hänsyn till det?

Det är en ganska lång text. Som jag fortfarande står för.

”Vi måste få en filosofi i service- och administrationssektorn som tar hänsyn till människan, även inne i datorerna. Som gör det självklart för de anställda att påverka och utforma de system de ska använda. (…)

Varför skulle inte Sverige kunna bli världsledande på områdena användbarhetsdesign och informationsarkitektur? Vi är ett litet land, och i sådana utpräglade kunskapsnischer har små länder sin chans att ta för sig. Traditioner finns: svensk ergonomi har (eller hade) världsrykte. Vi har legat mycket långt framme inom andra arbetsmiljöfrågor. Låt oss försöka gå före igen!

Ett par veckor senare var jag klar med nästa del: Hjärnan är viktigare än armbågen: varför datasystem stressar oss i jobbet. (Vid den tiden var armbågar och ögon det enda som man pratade om när der gällde datorer och arbetsmiljö.)

* * *

Det har varit tio intressanta år. Jag trodde nog det skulle gå lite fortare att få fler att inse problemets omfattning och djup.

Under rätt lång tid förstod ingen vad jag sa. Det dåvarande arbetslivsinstitutet hade ”kognitiv ergonomi” som ett område – men inte ett enda dokument om frågan. Det hade en kontaktperson för området, som avbröt ”Så du tror stress beror på dålig webbdesign?” och i princip la på luren. När jag bokade ett möte med stressforskaren på hens arbetsplats på Karolinska – struntade hen helt enkelt i att komma.

Till slut tänkte jag: jag måste skriva en bok för att få någon att lyssna.

Det är rätt spännande att nu se, hur fler och fler börjar inse att dåliga datasystem är en viktigt faktor bakom stress och dåliga villkor i arbetslivet. Bara ett exempel.

Jag var inte ensam, eller ens först, om att ta upp saken (det dåvarande UsersAwards hade till exempel gjort en rapport som jag länkade till i den där första texten). Men jag är stolt över att ha varit med och drivit frågan, och utvecklat den.

Jag gillar fortfarande avslutningen på den där artikel jag skrev för tio år sedan. Vi är inte där ännu. Men jag blir säkrare och säkrare på att vi kommer dit.

”Det är hög tid att låta människorna ta kontrollen också över den delen av sin arbetsmiljö som befinner sig bakom datorskärmen.
Så kanske vi kan hoppas, att någon om trettio år kan öppna en bok med beskrivningar av dagens datorgolv, och häpna: hur i hela friden kunde de anställda finna sig i hur det var?!”

Alltså – själva principerna (och dess sajt) har fått priset i likvärdig tävlan med fysiska produkter som snygga burkar, smarta rullstolar, lampor, bord och hela klabbet.

Priset delas ut av British Design Council, som på sin blogg skriver så här:

”… the winner of the accolade ‘design of the year’, is something that many had given up all hope of reinventing: the UK government’s approach to information technology.

How many billions of pounds have been wasted in the government’s procurement of unusable IT systems? You really don’t want to know.

So the fact that a team has finally found the formula of success, a formula that is better, faster and cheaper than most private sector companies’ efforts, is something to be shouted from the rooftops.

And at the heart of the formula is great design.”
Design Council: GOV.UK Design of the Year 2013, (17 april 2013)

Ligger svensk design 97 procent efter? Ja – låt oss ändra på det!

Spelar förpackning av kunskap roll? Ja!

Är det här mottot nu ännu attraktivare att bära? Ja!

”Självklart går mycket av [problemen] att fixa på ett acceptabelt sätt om man är beredd att avsätta stora resurser, på samma sätt som det bör gå att bygga ett hus på sand och undvika att det rasar om man har tillräckligt sofistikerad byggteknik. Men man kan fråga sig på vilket problem e-röstning egentligen är lösningen. Röstning för funktionshindrade etc. löses traditionellt på enklare sätt, och forskning visar att e-röstning inte ökar valdeltagandet, samtidigt som det ger en rad negativa effekter.

Det som fick danska politiker att ändra sig, och förslaget att falla, lär ha varit den kritik experter framförde vid konsultationen om e-val i Folketinget tidigt i mars. Att det faktiskt lyckades att kullkasta förslaget måste betraktas som något av en bragd. Det är tveksamt om det går att mobilisera motsvarande expertis i Sverige. Idag överlämnade svenska vallagskommittén sitt slutbetänkande om e-röstning.”
Problemen med e-röstning i demokratiska val, 17 april 2013

Här är mitt tidigare inlägg, som har en del poänger – inklusive en länk till en blogg av en verklig valförättare av elektronisk röstning i det amerikanska primärvalet.

Just nu arbetar socialdepartementet på en handlingsplan som ska öka pressen på landsting och kommuner att förbättra sina it-lösningar, berättar Vårdfokus. Vårdförbundet och övriga förbund ska nu försöka påverka socialdepartementet att på ett tydligt sätt få med kravet på användarvänlighet i handlingsplanen.

Förhoppningsvis kan man ställa hårdare krav på leverantörerna. Men egentligen borde det ju inte behövas – marknaden borde väl driva fram bättre system, och driva bort de dåliga?

Tyvärr är läget i Sverige att vi har en oligopol-artad marknad för e-journalsystem, med få aktörer och därför svag konkurrens. Det är en stor skillnad mot till exempel USA.

Bilderna här nedan kommer inte från Vårdförbundets utredning, utan har sammanställts av mig.

I USA har de fem största journalsystemen bara 46 % av marknaden:

Även om man bara tar hänsyn till system för större enheter (inte privatpraktiker), så har de fem största systemen fortfarande bara 65 % av marknaden:

I Sverige, däremot, har de fem största systemen 91 % av marknaden. Tre system stod för 73% av marknaden:

(Se större bilder genom att klicka på dem.)

De amerikanska uppgifterna är från branschorganisationen American EHR Partners 2011, de svenska uppgifterna från 2012. Möjligen har PMO fått en större marknadsandel i Sverige idag, eftersom Region Skåne nu byter till det – med bedrövliga resultat. (Stackars skåningar 12 april 2013).,

Bilderna visar väldigt tydligt, att konkurrensen mellan systemen är mycket hårdare på den amerikanska marknaden än på den svenska. På samma marknadsandel som fem leverantörer har i Sverige – drygt 90 % – finns det alltså 15-20 i USA. Det borde vara ett incitament för att skapa bättre system. Omvänt ger svag konkurrens i Sverige en långsammare utveckling och sämre system.

Av de amerikanska systemen är det ett – Epic – som nu försöker etablera sig på den svenska marknaden. Epic brukar lägga sig högt när amerikanska läkare bedömer användbarhet hos systemen. Det behöver inte betyda att den är lysande: även de amerikanska systemen kännetecknas generellt av dålig användbarhet.

Men det är utan tvivel välkommet med ytterligare konkurrens mot de få, stora leverantörer som dominerar marknaden idag.

Så hur ska man kunna öka användbarheten på e-journalmarknaden? Kan staten verkligen göra det? Kan man göra det utan att öka konkurrensen?

I arkivet finns också webbsändningen #jslive nr3 att titta på i efterhand.

(tack, Kalle och Richard på WeStreamU!)

Vad vi behöver är att kunna sända en minimal ”Jag är OK”-signal. För ett drygt år sedan satte jag ihop den här konceptbeskrivningen av en sådan app. Rätta mig om jag har fel, men jag inte sett att en sådan tjänst finns (ännu).

”Jag är OK”-appen av Jonas Söderström på Vimeo.

Nån som vill utveckla den?

(Jag la egentligen ut den här på min andra blogg, Blind Höna, men på grund av ett ”ö” i domännamnet krånglar ofta länkning från den, så den får bo här också.)

”Här står jag nu, frusen och frustrerad, efter för få timmars sömn och irriterad efter 25 minuters donande för att få appen att funka (tur det inte var en bussbiljett jag skulle lösa) och självklart knappar jag in fel regnr när jag ska skicka SMSet.”

Det är lite oklart om tjänsten WyWallet verkligen är så usel, rent tekniskt och gränssnittsmässigt, att just den förtjänar allt stryk den fått i debatten. (Det finns tjänster och system som kanske är värre.) En hel del av kritiken handlar ju också om operatörernas vilseledande motivering till att man startat tjänsten, liksom idén att sälja vidare personuppgifter till annonsörer, och om usel PR där man skyller på användarna.

Men på sin blogg Ershags eskapader ger utvecklaren Leif Ershag en målande beskrivning av krånglet med WyWallet. Mitt i natten måste han åka till sjukhuset med en svårt sjuk elvamånaders bebis. Mitt i natten Tidigt på morgonen står han på sjukhusets p-plats och försöker fixa parkeringsbiljett för bilen – med WyWallet.

Det är en hård men rättvis bedömning. Han konstaterar till och med om ett av hindren: ”Inte WyWallets fel”.

Men det som fascinerar är just att beskrivningen så tydligt visar hur komplicerad verkligheten är. Hur fel det är att få erbjudanden om tidningsprenumerationer, när man bara snabbt vill betala bilen och komma tillbaka till den sjuka familjen. Hur funkar det när man har två bilar och knappar in fel registreringsnummer? Om man ska hantera ett tekniskt system under stress?

Så kan man förstås förundras över att WyWallet fortsätter att skjuta sig i foten. I kommentarerna till blogginlägget beklagar en representant för bolaget problemen. ”Vi är mycket medvetna om WyWallets nuvarande brister och jobbar hårt på att åtgärda dessa, samtidigt som vi lägger till tjänster och betalningsmöjligheter”.
Leif Ershag replikerar klokt: ”Jag jobbar som utvecklare själv och jag oroas av [att] du skriver ‘…samtidigt som vi lägger till tjänster’. Ni behöver fokusera på att få en fungerande produkt, ni måste laga det ni har, innan ni kan gå vidare och fundera på att lägga till tjänster.”

“We have elected to put our money and faith in a mathematical framework that is free of politics and human error,” säger de till NYT Dealbook (11 april 2013).

Åh, den teknologiska drömmen! ”Om bara inte de här tjafsiga och klantiga människorna ställde till det hela tiden, så … ” Det är en trossats, som ligger bakom så många beskyllningar om ”dumma användare” och ”neutral” teknik.

Paul Krugman formulerar motargumentet väl:

” … to long for a pristine monetary standard, untouched by human frailty. But that’s an impossible dream. Money is, as Paul Samuelson once declared, a ’social contrivance’, not something that stands outside society. Even when people relied on gold and silver coins, what made those coins useful wasn’t the precious metals they contained, it was the expectation that other people would accept them as payment.

Actually, you’d expect the Winklevosses, of all people, to get this, because in a way money is like a social network, which is useful only to the extent that other people use it. But I guess some people are just bothered by the notion that money is a human thing, and want the benefits of the monetary network without the social part. Sorry, it can’t be done.”
The Antisocial Network, NYTimes 14 april 2013