Vad fattas i arbetsmiljölagstiftningen? Genus?

Publicerad 7 februari 2012 | Inga kommentarer ännu

Att arbetsmiljölagen är en bra lag, så vitt jag kan se det, var kontentan i förra inlägget (Behövs det en lag mot dåliga IT-system? Nej!).

Men det finns ändå ett par saker i lagen man kan fundera över, tycker jag.

Det är bra med ganska generella, övergripande lagar. Detaljföreskrifter kan snabbt bli föråldrade, och mängden text för omfattande. Arbetsmiljölagen är också generell – i de flesta delar.

Men det finns ett par lite egendomliga undantag. På flera ställen i Arbetsmiljölagen finns speciella hänvisningar till två branscher: arbete på fartyg, och byggarbetsplatser.

I kapitel 3, Allmänna skyldigheter, ägnas paragraferna 6, 7, 7a, 7b, 7c, 7d, 7 e, 7 f, 7g och 7 h åt särskilda regler kring arbetsmiljöarbetet på byggen. Det är i själva verket nästan hälften av kapitlet. Det ger åtminstone ett intryck av att arbetsmiljön är särskilt viktig på dessa områden.

Det finns förmodligen särskilda omständigheter kring sjömäns arbetsmiljö. Men antalet ombordarbetare på fartyg i Sverige bör ligga i storleksordningen 10.000 personer. Det gör det till ett mycket litet område på arbetsmarknaden.

Byggbranschen är betydligt större. I runda tal kan man anta att byggbranschen sysselsätter 10 gånger fler – kanske 100.000 människor. Det gör den till en av de större branscherna.

Men den är ändå klart mindre än gruppen som jobbar med administration på kontor. De som räknas dit – i SCBs yrkesregister grupper som ”övrig kontorspersonal, bokförings- och redovisningsassistenter, administratörer i offentlig sektor, administrativa assistenter, kontorssekreterare och läkarsekreterare” – är tillsammans minst dubbelt så många, fler än 250.000.

Även den gruppen är dock liten, jämfört med vården, som i sin tur sysselsätter ytterligare en dubblering: någonstans strax under en halv miljon människor. Det måste finnas många speciella förhållanden för arbetsmiljön i dem som arbetar som undersköterskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, vårdare, läkare. Men de är inte synliga i Arbetsmiljölagen.

Så varför har sjömän och byggbranschen synbarligen fått en lite mer framlyft ställning i lagtexten? Varför inte för kontorspersonal och vård?

Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det beror på att de första branscherna till 80-90 % domineras av män.

För de stora kontors- och vårdyrkena är förhållandet det omvända: 80-85 % kvinnor.

Jag är inte säker på att man bör ta in mer detaljerade regler om vård med mera i lagen. Som jag sa, lagen bör vara generell. Mer detaljerade regler hör snarare hemma i det som kallas föreskrifter, och som finns samlade i Arbetsmiljöverkets författningssamling.

Men även om man tittar där, är det en utpräglat manlig värld man möter. Ett bra sätt att få en överblick över föreskrifterna är att studera dem efter sitt sakordsregister. I stort sett vilken bokstav man än letar under – till exempel B – märker man snabbt vilken doft av verkstad och industri det står om dem: här finns Backventil, Bakgavellyft, Bandsåg, Batteri, Bekämpningsmedel, Blysmältverk, Borrmaskin, Bromsvakt, Bunkerolja och Bågluftsmejsling. Ett ord som Barnomsorg framträder som synnerligen ensamt i sammanhanget.

Och så är det ganska genomgående: mängder av utförliga och detaljerade föreskrifter på traditionellt manliga yrkesområden. Färre och mer generella föreskrifter på kvinnliga områden.

Och allra minst är det förstås på huvudområdet för den här bloggen: arbete med digitala verktyg. Trots att vi då kommer upp i den allra största gruppen arbetstagare.

1 635 000 människor (mer än 1,6 miljoner) arbetade 2010 vid dator halva arbetsdagen eller mer, enligt SCBs undersökning av levnadsförhållanden. För dem finns bara några enstaka föreskrifter som är tillämpliga på de problem de drabbas av i arbetet.

Vad tycker du? Har jag fel?

Bild: [martin]/flickr under cc-licens

Kommentarer