Jävla skitsystem!

Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen

Från bryta-ihop-rum till Amazons pajamajor

Publicerad 8 juni 2021 | 2 kommentarer

Litet bås med texten Mindful Practice Room i Amazons lagerlokaler
”Bryta-ihop-rummen” för personalen på de svenska passexpeditionerna när det digitala systemet skapade kaos var ett av de mest talande exemplen på hur bisarrt vi hanterat digital arbetsmiljö. Det var med redan i första utgåvan av Jävla skitsystem.

Amazons enorma lager är ett av de tydligaste exemplen på en mogen digital arbetsmiljö. Problemen där är inte att systemen krånglar. Tvärtom fungerar de perfekt – i att övervaka, styra och driva på personalen. Bärbara apparater säger åt den anställde exakt vad hen ska göra, och håller hela tiden tempot när varor ska hämtas på olika hyllor långt från varandra. Pauser är minimala.

I de senaste versionerna har Amazon återuppfunnit ett sorts löpande band: Hyllorna från vilka varor ska plockas rullar automatiskt i tur och ordning fram till en bur, där den anställde står och packar kartonger. Den anställde sliper gå, men står i stället stilla hela arbetspasset. Precis som i de gamla fabrikerna har hen ingen kontroll över arbetstakt eller arbetstempo.

Så, beskåda Amazons ”lösning”: en ”AmaZen-kiosk”, tämligen lik en portabel bajamaja-toalett, där medarbetaren kan gå in för att få ”ledning kring övningar i mindfulness”. Självklart individuell – notera att Amazon nyligen aggressivt stoppade försöken att bilda en fackförening på ett av sina lagercentraler i USA.
En anställd som håller på att paja ihop av stress kan alltså inte gå in i facket, men gå in i en sådan pajamaja och ”recharge the internal battery.”

Reaktionerna på båsen var, kan man väl säga, förödande. Vice kallade det ”one of [Amazon’s] most dystopian moves yet”, och påpekar att Amazon avslöjar sig själva genom att använda liknelsen med maskiner.

”A worker is not a robot with a battery that needs to be charged. A worker is a human who needs things Amazon simply does not provide its workers. Amazon drivers piss in bottles and shit in bags.”
Amazon Introduces Tiny ’ZenBooths’ for Stressed-Out Warehouse Workers (Vice, 27 maj 2021)

Dessa pajamajor eller ”dystopian despair booths” är bara den logiska följden av en kultur där man lägger ansvaret för både produktivitet och hälsa på individen. Amazon Welcomes Workers To ’Mental Health’ Booths Of Mindfulness And Terror, skriver Wonkette (28 maj 2021).

Under rätt lång tid reagerade även svenska fackföreningar och andra på digital stress genom att rekommendera ”mindfulness” eller meditation. Uppenbarligen utan att inse att de därmed la ansvaret för trasiga system och dåliga processer på medarbetaren – i stället för att kräva fungerande arbetsverktyg. (Se t ex Använd mindfulnessmetoden för att hantera teknikstress, Så överlever du teknikstrulet.) ”Gilla läget och andas djupt”, hette det till exempel.
Nu har det blivit bättre: man inser att det är ett problem i miljön och inte hos individen.

Men inte hos Amazon.. Som tre av regeringens tyngsta ministrar 2017 skrev ett brev till, där det vädjade till vd Jeff Bezos att hans företag skulle etablera sig djupare i Sverige. (Amazons 300 lagerarbetare i Eskilstuna ska dock vara anslutna till ett kollektivavtal genom en underleverantör.)

Vi krånglar hellre till än förenklar

Publicerad 8 maj 2021 | Inga kommentarer ännu

serie av glödlampor med gradvis allt mer tilltrasslade sladdar, som inte lyser
Jag får ofta frågan i intervjuer: ”Men vad beror det på att det fortfarande skapas så många dåliga system?” Det är ganska frustrerande att förväntas ge ett svar i ett par meningar, eftersom det finns flera, rätt skilda orsaker.

Men här är i alla fall en (del)förklaring. När vi ställs inför ett problem är vi mycket mer benägna att lägga till mer komplexitet, än att dra ifrån och förenkla, konstateras i en färsk artikel i Nature: Adding is favoured over subtracting in problem solving (7 april 2021).

Forskarna Gabrielle Adams, Benjamin Converse, Andrew Hales och Leidy Klotz gav försökspersoner ett antal problem att lösa: Gör det här legobygget stabilare, eller gör den här osymmetriska symbolen symmetrisk. Uppgifterna kunde lösas genom att ta bort bitar eller ta bort detaljer i bilden. Men en majoritet av försökspersonerna valde att i stället lägga till – även när detta var kopplat till att de fick en lägre ersättning, i pengar, för att göra klart uppgiften.

Det känns bättre att bygga på än att dra ifrån. Begrepp som ”mer” och ”fler” är mer kopplat till begrepp som ”bättre”, än motsvarande begrepp ”mindre” eller ”färre”, påpekar forskarna. Men priset för att addera delar är ökande komplexitet, och högre kostnader för underhåll/förvaltning och sämre möjligheter till förändring. (Den vetenskaplig artikeln heter People systematically overlook subtractive changes, Nature, 7 april).

För ganska länge sedan skrev jag en artikel om krångligt vs enkelt: Ebba säger: Enklare blir bättre, alltså (Kornet, 4 nov 2002). Tyvärr gäller det mesta i den fortfarande.

I den refererar jag bland annat till flygplanstypen Lockheed C-130:

I mitten av femtiotalet behövde det amerikanska flygvapnet ett stort lastplan, och gjorde en specifikation som var åtta sidor lång. Lockheed lämnade in ett anbud som var drygt en centimeter tjockt (130 sidor), fick uppdraget och levererade transportplanet C-130, mer känt under namnet Hercules.

När det amerikanska flygvapnet 1980 började planera för ett nytt transportplan, var specifikationerna 2.750 sidor. Lockheeds anbud vägde tre ton. För att leverera det till Pentagon var företaget tvunget att använda ett av sina fortfarande aktiva Herculesplan.

Säkert har världen blivit mer komplicerad sedan femtiotalet – men har den blivit 350 gånger mer komplicerad? Med tanke på att Herculesplanet faktiskt ännu idag används över hela världen – även i det svenska flygvapnet – verkar det knappast rimligt.

”Ännu idag” – det var alltså 19 år sedan. Och Herculesplanen har fortsatt att flyga! De produceras fortfarande (med vissa löpande modifieringar). C-130 Hercules är därmed det längst kontinuerligt producerade militära flygplanet i världen, och ett av de längst använda.

När ska vi lära oss att subtraktion, enkelhet är att föredra? Hur många digitaliseringsprojekt ska drabbas av ”det blev långt mer komplext än vi hade förutsett?

Datadyrkan ger arbetsmiljöbelastning

Publicerad 3 maj 2021 | Inga kommentarer ännu

datahall

”Det samlas in data bara för att det går”.

Organisationsforskarna Mats Alvesson, David Ebbevi och Anna Essén skriver på DN Debatt om den ständigt ökade fixeringen vid insamlingen av kvantitativa data.

”Mycket resurser läggs till exempel på att få fram enorma mängder data om våra skolor … Uppenbarligen medförde all insamlad och kommunicerad data ingen insikt om kvaliteten på skolorna hos åtskilliga av de närmast ansvariga.
Det lustiga är att ingen aktör verkar se det som sitt jobb att faktiskt använda datan, till exempel om tecken på övernyttjande av särskilda mediciner, eller bry sig om huruvida någon annan gör det.
Detta resulterar i ett dyrt maskineri som inte gör någon väsentlig skillnad.”
”Till stora kostnader samlas data in som aldrig används” (DN, 2 maj 2021)

”Fina och dyra system sysselsätter en massa folk”, skriver forskarna. För att vara exakt sysselsätter de en stor skara it-utvecklare, konsulter, projektledare, supportpersonal etc.

De flesta som ska hantera dessa system har emellertid redan en ”sysselsättning”: de är lärare, läkare, sjuksköterskor, poliser. Det de valde som yrke. För dem är den överdrivna datainsamlingen en kraftig belastning, och något de helst skulle vilja slippa.

Vetskapen om att data inte används till något nyttigt gör naturligtvis också att de ibland löser dessa ”onödiga och oskäliga arbetsuppgifter” (som de kallas i arbetsmiljöforskningen) på enklaste sätt: man hittar på.
Jag intervjuade en sjuksköterska på en akutmottagning som var tvungen att noggrant katalogisera det elskrot hon slängde. Hur gör du, frågade jag? ”Jag ljuger”, svarade hon. ”jag står omgiven av människor som skriker av smärta. Inte tänker jag lägga tid på att räkna exakt hur många AA-batterier jag slängt.”

”Viktigt är att ifrågasätta och ibland lägga ned system” skriver forskarna – ett krav som jag talat om i ett decennium. Vi behöver yrkesrollen avvecklare lika mycket som utvecklare.

Några starka punkter från forskarnas summering:

”1) Systemägare och projektledare kan designa nya system och uppföljningar iterativt (stegvis) med kritisk blick på tillämpning och effektivitet. Ordentliga genomlysningar av vad olika informationssystem, organ och arrangemang faktiskt bidrar till är centralt.

2) Finansiärer kan inkludera krav på översyn av system. Separata projekt kan ge pengar till rensnings­initiativ eftersom det också kostar att välja bort och avsluta.

3) Ledningsgrupper kan ha roterande roller där någon åtar sig att vara djävulens advokat. Vid varje ny idé om att samla och tillgängliggöra data bör ledningsgrupper säkerställa att det finns en användare och användningssituation i åtanke.”

Det övervakade arbetet: ”Sorry we missed you”

Publicerad 25 februari 2021 | Inga kommentarer ännu

Rick och Liza i Ricks budbil, från filmen Sorry we missed you
Rick har tagit med sin smarta dotter Liza på leveransrundan med paket. Hon fingrar på hans handscanner, och Rick förklarar att den där manicken, den vet allt: vilka paket de har, vart de ska, var man är, hur snabbt man kör …
– Vilka är det som stoppar in allt i den då? undrar hon.
– Det är väl några datanördar på huvudkontoret, skrattar Rick.
– Om de kan lägga in allt det där … så borde de kunna lägga in raster också, konstaterar Liza.

Men raster finns det inte tid för: budfirman som Rick jobbar för är ett typiskt gig-ekonomi-företag. (I avsnittet ovan kan de ta en paus eftersom elvaåriga Liza hjälpt Rick att klara av rundan på den avsatta tiden. Det slutar dock inte väl.) Rick har ingen anställningstrygghet, men är ständigt övervakad via handscannern/trackern.

Ken Loachs flerfaldig prisbelönade film Sorry we missed you you från 2019 är en skakande uppgörelse med gigekonomin och den övervakade, detaljstyrda arbetsdagen.

Fredagsfilm kanske? I många kommuner kan du se filmen gratis via ditt bibliotek, hos Cineasterna.

Vill du hellre betala kan du hitta andra streamingtjänster på Vodeville.

Rick med högen av paket - affisch för filmen Sorry we missed you

Här finns fler inlägg om övervakning.

Data om det digitaliserade arbetet: Fler möten, lunch på laptopen och längre dagar

Publicerad 24 februari 2021 | 1 kommentar

lunchtallrik vid tangentbord
Vi är uppkopplade under lunchen. Arbetsdagen har blivit från en halv till två timmar längre. Vi har fler möten, och jobbar mer på kvällstid.

Var det det som var så bra med digitaliseringen, som ”tagit stormsteg på grund av coronan”?

Tack vare att tjänstemäns arbetsverktyg i hög grad är webb-baserade finns det nu en hel del kvantitativa data om hur våra jobb påverkats av distansarbete. Företagen som tillhandhåller tjänsterna kan utläsa förändringar med volymer av i vissa fall miljoner användare över hela världen. Siffrorna skiljer sig lite åt men pekar alla åt samma håll.

Användarna slår på sina verktyg en kvart tidigare, och har dem igång till ungefär en kvart senare varje dag än innan distansarbete blev regel, kan företaget Atlassian konstatera. (Proof our work-life balance is in danger (but there’s still hope), 5 nov 2020).
(Atlassian ansvarade också för den kvalitativa studien jag refererade i en tidigare post.)

Medarbetarna är uppkopplade mot sina arbetsplatser en till två timmar längre, säger företaget NordVPN Teams som servar 10 000 företag över hela världen med nätverk. I USA och UK har arbetsdagen nu blivit 11 timmar lång, fram till 8 på kvällen.
Man ser ingen minskning av trafiken under lunchtid, vilket kan tyda på att man jobbar med lunchtallriken intill tangentbordet. (Employees working from home are logging more hours than before: report, CNN 21 feb 2021)

Amerikanska National Bureau of Economic Research följde onlinebeteendet hos över tre miljoner användare. Antalet möten ökade med knappt 15 procent; även antalet deltagare på mötena blev fler. Arbetsdagen, mätt från dagens första mejl till det sista, ökade med ungefär en timme.
Antalet skickade mejl ökade också – inte dramatiskt, men med fem procent. Men mejl är ju nu för tiden bara en kanal; många företag använder dessutom flera andra kanaler som Slack eller Yammer. Det är inte orimligt att trafiken ökat även där. (Collaborating during coronavirus: The impact of covid-19 on the nature of work, NBER juli 2020)

Microsoft har mätt tiden som vi använder i Teams, från januari till augusti 2020. Inga specifika tider för Sverige, men i Australien la man ner nästan två timmar mer per dag i Teams; i USA och UK en dryg timme. Antalet Teamsmöten hade ökat med mer än 50 % per vecka. Man såg också en signifikant ökning av aktiviteter i Teams efter kontorstid; andelen användare som skickade meddelanden i Teams efter kontorstid hade fördubblats. (A pulse on employees’ wellbeing, six months into the pandemic, 20 sep 2020)

Så vi tycks jobba mer. En del av insparad restid tycks ha blivit förlängd arbetstid. Men blir det mer gjort?

Det är långt ifrån säkert. Atlassians undersökning pekar på en ”higher coordination cost” i jobbet, och att medarbetarna jobbar mer för att kompensera. En tredjedel säger att de måste lägga ner mer tid på att rapportera till chefer eller kunder.
Microsoft lät också drygt 6000 Teamsanvändare besvara en enkät. I de flesta länder uppgav en knapp tredjedel att det nya arbetssättet hade ökat utbrändheten.

Mötena har blivit fler, men å andra sidan kortare, konstaterade National Bureau of Economic Research. Den totala tiden i möten hade därför minskat. Men det är inte så säkert att det är en god sak. Fler möten betyder att man vid fler tillfällen måste ställa om mentalt, från det ena ämnet till det andra – och på kortare tid.

Och är den försvunna restiden bara en besparing?
”Commutes provide blocks of uninterrupted time 
for mentally transitioning to and from work, 
an important aspect of wellbeing and productivity, menar Shamsi Iqbal, chefsforskare på Microsoft Research. ”But without a routine for ramping up for work 
and then winding down, we’re emotionally exhausted at the end of the day.” (A pulse …)

Man kan ju fråga sig om pendlingen till och från jobbet verkligen är så ”uninterrupted” alla gånger. Och visst finns det fördelar med att slippa resa: De senaste månaderna har jag kunnat föreläsa för grupper i Blekinge, Göteborg, Värmland … utan att behöva riskera att fastna i snöstorm på vägen. Och sparat väsentlig tid! :)

Men det ligger kanske ändå något i att man en vanlig resan-till-jobbet-dag bättre hinner skifta fokus, än när man går två meter från sängkammaren till köksbordet. Bec Weeks, som jobbat med Australiens regerings Behavioural Economics Team, är också inne resandet i en artikel i New York Times. ”Mellanrum” är förmodligen viktiga för kreativitet och innovation:

Research has shown that mind-wandering, an activity that can happen during periods of boredom, can result in greater productivity. But during the pandemic, some of the best opportunities for mind-wandering, like the daily commute to work, have been lost for the millions of people now working from home.
’Even in those moments when we used to be bored, there were often a lot of things going on that we didn’t realize,’ Ms. Weeks said.”
The Boredom Economy, NY Times 20 feb 2021

Summa summarum: Vi verkar jobba mer. Men effektivare? Det är ju inte precis så, att just mejl och möten har ansetts vara typiska befrämjare av hög produktivitet. Och knappast av dem som klappat i händerna för ”digitaliseringens stormsteg”…

en rad texter som talar om digitalisering med stormsteg på grund av pandemin

Bild: Charlie Marusiak / Unsplash

Digitalt utanförställande – i stället för digitalt utanförskap: Byt perspektiv!

Publicerad 22 februari 2021 | 3 kommentarer

isolerade människofigurer i en svart rymd
Jag blev inbjuden att prata i en radioserie om ”digitalt utanförskap” i P1. Jag svarade med att utmana grunden för programmen.

Det första man kan konstatera är ju att fokuset är fel. Det pekar mot individen, personen, som då ”har ett utanförskap”. Men problemet ligger inte hos individen utan hos de som skapar och utformar de tjänster som inte är tillräckligt bra, inte är inkluderande, inte tillräckligt enkla att använda. Det vi har är ett utanförställande.

Människor ställs utanför, utan egen förskyllan, på grund av dåligt utformade tjänster, sajter, appar och så vidare. Så jag vill flytta fokus från ”de där som inte kan” till ”de där som gör det onödigt svårt”. Det är dem som vi borde granska.

Det här är något som drabbar oss alla – inte någon liten minoritet. Tvärtom; när man skapar och designar tjänster och system för människor som måste vara på topp hela tiden, designar man för en liten minoritet. Därför att allas våra förmågor varierar upp och ner, från tid till annan. (Den där inbillade ”normal”-gruppen, som man alltför ofta bygger för, har ju som regel visat sig bestå av unga vita män.)

För en del betyder det här att de inte kan använda tjänsten alls. För många andra betyder det att det är onödigt svårt, onödigt tidskrävande att göra det. Det kan betyda ekonomiska konsekvenser – om man inte lyckas dechiffrera hur den digitala p-automaten funkar eller noterar de senste ändringarna i p-appen, så risker man att åka på kostsamma p-böter. Jag gjorde det själv häromdagen; jag missade att jag måste ändra och uppdatera mina betalningsalternativ i den uppdaterade p-appen. Det kostade mig 900 kronor. Och jag har jobbat med digitala produkter och system i snart 40 år.

Det har funnits en syn på att fungerande och inkluderande design är någon sorts lyx, en guldkant, något i grunden onödigt, och viktigt möjligen bara för en liten grupp korkskallar och bakåtsträvare som vägrar ta till sig de digitala välsignelserna.

Det är dags att byta perspektiv. Det är dags att bryta med utanförställandet.

Hör avsnittet av Nedkopplad på SR P1 (22 feb 2021):

presentation av nedkopplat i SR P1

”Att arbeta hemifrån har inneburit en oväntad bonus för kvinnor”

Publicerad 18 februari 2021 | 2 kommentarer

teamsskärm med arg man
Hur har det faktum att vi nu jobbar på distans, via skärm och digitala verktyg, påverkat oss?

Atlassian (som bland annat säljer det populära verktyget Jira) har gjort en undersökning bland 5000 personer från Australien, USA, Japan, Tyskland och Frankrike, i form av intervjuer, dagboksstudier och enkäter.

Studien pekar på både för- och nackdelar med skärmarbetet. En intressant erfarenhet var denna:

”Det finns färre sätt att visa sin status eller dominans i det digitala kontoret. Många kvinnor fann detta befriande. När alla blir en lika stor fyrkant på skärmen jämnar det ut förutsättningarna. Att tala i mun på någon annan upplevs dessutom som mer disruptivt i videomöten än i fysiska möten, så vi har blivit bättre på att vänta på att andra talat färdigt innan vi själva tar ordet. Plötsligt är det mycket svårare för den mest högljudde, mest seniore, eller mest självsäkra personen i rummet (vilket tenderar att vara en man) att dominera diskussionen.

Många kvinnor upplever också att kraven på ”att se snygg ut” har minskat. ”Strumpor och klackar är irrelevanta. Make-up kan vara sisådär, ingen ser skillnaden i alla fall.”

Summa summarum: nästan hälften av kvinnorna säger att deras självförtroende för att göra ett bra jobb har ökat. För männen var siffran 40 procent.

Man kan förstås fråga sig om det kommer att vara bestående effekter. Kommer pressen att göra sig snygg att öka efterhand? Vi ser redan en ökad omsorg kring att ha en snygg bakgrund på sin videobild. Och makt-splainande män kommer kanske så småningom att hitta nya, digitala, sätt att dominera?

Hela rapporten finns här: How to debug distributed teamwork, as suggested by new research (7 oktober 2020)

Forskningschef på Atlassian är Leisa Reichelt, tidigare Head of User Research på UK Government Digital Service. 2015 var Lisa i Sverige och talade på konferensen From Business to Buttons (YouTubeklipp, 25 minuter).

Broschyr för arbetsmiljöombud: nu med digital arbetsmiljö

Publicerad 17 februari 2021 | 1 kommentar


Sedan en kort tid har fackförbundet Unionen en ny, uppdaterad broschyr om arbetsmiljö. Som har ett helt nytt utförligt avsnitt om digital arbetsmiljö.

Avsnittet går igenom vilka problemen det kan finnas, och vilka konsekvenser de kan ha för medarbetarna. Där finns också ett långt avsnitt om ”Hur kommer vi till rätta med problemen?”, med flera tips om samarbete, riskanlyser, verktyg och inte minst ledningens ansvar.

Broschyren är Unionens samlade vägledning för arbetsmiljöombud (skyddsombud) – en handledning för deras medverkan i förbättring av kontorsmiljöer. Men även andra fackligt förtroendevalda, chefer och medarbetare har mycket att hämta i den. För närvarande finns den för nedladdning, som pdf-fil.

Det är en rejäl uppdatering. Tills helt nyligen hade detta material ett avsnitt kallat ”IT och telekommunikation” – på två sidor. Det inleddes så här:

Stationär utrustning
En persondator består vanligen av systemenhet, bildskärm, tangentbord och en mus eller annat styrdon. Till det kommer extrautrustning som skrivare, kopiator och eventuellt en fax.
De flesta utrustningar som innehåller elektronik avger emissioner till omgivningen. Emissioner är olika former av utsläpp och strålning.”

Det är inte utan att man gissar att den texten skrevs någon gång i slutet av sjuttiotalet. Och ingen ändrat den sedan dess.

Broschyren framhöll även att ”de bärbara datorerna har stora ergonomiska brister och bör därför inte användas [—] Bildskärmens synergonomiska egenskaper är i regel sämre än stationära skärmar.” 😧

Men nu finns alltså ett mycket mer modernt material – användbart för många skyddsombud, inte bara för Unionens medlemmar.

Behöver vi tänka om kring den digitala arbetsmiljön?

Publicerad 14 februari 2021 | Inga kommentarer ännu

zoom-möte på bildskärm i hemmiljö
Plötsligt och oväntat blev den digitala arbetsmiljön alltmer central, när mer och mer av arbetet på grund av pandemin måste utföras på distans.
Behöver vi tänka om kring den digitala arbetsmiljön?
Eller, behöver vi kanske helt enkelt bara börja att tänka? ;)

I mars pratar jag på ett webbinarium hos Office Management om vad som förändrats på grund av pandemin, och vad som är sig likt. Anmälan via länken!
Webbinarium 25 mars: Behöver vi tänka om kring arbetsmiljön när den blir mer digital?

Bild: Chris Montgomery/Unsplash.

Vårdens system har inte blivit bättre – allt tal om digitalisering till trots

Publicerad 13 februari 2021 | Inga kommentarer ännu

sköterska i skyddsutrustning vid datorskärm

Åh, det känns som en evighet sedan! Ändå var det mindre än ett år sedan DN:s Hanne Kjöller lyfte vårdens dåliga system i en krönikan På akuten väntar patienter på personal – som väntar på sina datorer. (En krönika som från början hade titeln Med färre knapptryck får vi dubbelt så mycket vård för pengarna – vilket syns i koden.)

Men detta var den 7 mars 2020, och pandemins enorma belastning på sjukvården hade vi inte börjat se ännu.

Några saker som Hanne Kjöller, själv ursprungligen sjuksköterska, tog upp i artikeln:

”Att skriva ut någon, så att namnet försvinner från skärmen, kräver förutom inloggning tolv knapptryckningar.”

”Användar-ovänliga förinställningar […] som till exempel typ av blod. Venblod, som det nio gånger av tio är frågan om, måste jag trycka mig fram till.”

”Eftersom rummen är få och eftersom det finns en rad saker som patienter inte bör göra i korridoren så rullas de tillfälligt in och ut ur rummen som i en sängkammarfars på Scalateatern. Varje sådan förflyttning kräver en ny loop bakom disken, en ny inloggning samtidigt som någon annan patient i korridoren börjar kräkas och ytterligare någon rycker i armen och frågar ’hur länge ska min mamma ligga här egentligen?’”

”För att alls kunna fylla i ett värde måste du veta om klockslaget ska skrivas 17.30, 17:30 eller på något annat för datasystemet – med det ironiska namnet Take Care – acceptabelt vis. De felmeddelanden som kommer upp på skärmen rymmer information om att jag har gjort fel. Däremot sägs inte vad jag ska göra för att göra rätt. Det står alltså inte: Tid anges med semikolon och utan mellanslag. Och något slags konsekvens eller harmonisering med svenska skrivregler har jag inte lyckats hitta.”

”Tangentbord av så erbarmlig lågpriskvalitet att vartannat ord blir fel – även för en så flitigt fingerplitande figur som jag.”

Det är värt att notera att inga av de problem hon ger exempel på handlar om ”system som inte pratar med varandra”. Inte heller om att systemen i sig skulle vara gamla eller omoderna. Det handlar om deras design och funktionalitet.

Sammankopplade system och funktioner är i själva verket en del av problemet. För att komma in i förrådet för att hämta en sond eller kateter måste hon använda samma kort som används för inloggning i datorn, vilket förstår loggar ut henne från datorn, vilket betyder att hon måste logga in igen… gång på gång på gång.

Kjöller avslutar:

”Jag har ingenting emot vare sig datorer eller maskiner. Det är användarfientligheten som tär på min mentala hälsa. Att systemen uppenbart är konstruerade av någon som inte begriper verksamheten. Och som inte förmår skilja viktigt från oviktigt.”

Och trots allt tal om hur ”digitaliseringen tagit stora kliv” på grund av pandemin, så har ingenting gjorts år den starkt digitaliserade miljö som sjukvården redan tampats med under lång tid. Exemplet med olika sätt att skriva in tid tog jag till exempel upp redan i första upplagan av min bok, för tio år sedan.

Det är väl detta som är det värsta. Ovanpå en pandemi, som ju drabbat oss oväntat och oförskyllt (i alla fall i princip), har vi alltså själva lagt en belastning på vården – som är fullständigt onödig.

I sin ingress skrev Kjöller – alltså i början av mars 2020:

”Det sägs att sjukvården måste kunna ställa om för att hantera coronasmittan. Här kommer några tankar om hur jag som sjuksköterska kan ge ungefär dubbelt så mycket vård, till samma lön och hälften så mycket frustration.”

Ja, det hade väl varit en god sak – nu när vi vet vad coronasmittan innebar?

Bild: Jakayla Toney/Unsplash

fortsätt leta »
  • Köp boken

  • Kontakt

    Jonas Söderström
    Jonas Söderström
    Tel: 0760-47 58 47
    Mejl: jonas@kornet.nu
  • Om boken

    “Jävla skitsystem!” är den första boken på svenska – och så vitt känt i världen - som tar upp problemen med dåliga datasystem ur ett konsekvent arbetsmiljöperspektiv. Usla datasystem gör oss frusterade, arga, stressade på jobbet. Ändå är det vanligt att användarna tar på sig skulden - och inte ser att det egentligen är de usla systemen som behöver förändras. Den här boken hjälper dig att känna igen hur datasystemen stressar - och hur vi kan försöka börja ta tillbaka kontrollen.
  • Prenumerera