Jävla skitsystem!

Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen

”Mysko maskinmeddelanden” i Klarspråk

Publicerad 8 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

bildskärm med texten etikett is rehuvuding - reflytta etikett
Senaste numret av Språkrådets nyhetsbrev Klarspråk (4/2021) har internkommunikation som tema. Jag har en artikel om ”Mysko maskinmeddelanden”:

Allt mer av den mest vitala kommunikationen på en arbetsplats går numera genom ett stort antal andra digitala verksamhetssystem. När dessa har byggts har kommunikatörer eller språkkunniga sällan fått vara med. Konsekvensen blir, alltför ofta, texter som inte precis gör jobbet lättare.

Numret har också en artikel av Karin Gulbrand om det nya begreppet ux-texter.

Klarspråk nr 4 2021

”Cykelbudet” – strålande om den digitala gigekonomin

Publicerad 7 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

omslag till boken cykelbudet

Det vimlar inte precis av böcker som beskriver det moderna digitaliserade arbetslivet, konstaterade jag igår.

Men Anders Teglunds Cykelbudet (Teg publishing, 2021) är ett strålande undantag. Som pianist och frilansande kulturarbetare drabbas Teglund hårt när covid-pandemin slår till. För att få pengar till mat och hyra tar han jobb som cykelbud åt Foodora. Han gillar ju att cykla. Och han tänker sig att nog kunna sälja en essä om hur det är att jobba i gigekonomin.

Essän blir en hel dagboks- eller dokumentärroman. Det är en lysande och detaljrik skildring av arbetets alla sidor – av villkoren, av människorna innanför de rosa uniformerna, av kunderna. Och av de digitala styrmedlen – appen med det ironiska namnet Roadrunner.

Jag ringer på och lämnar maten till en man som möter mig vid porten. Tar upp telefonen och ska trycka Dropped off, men får istället en notis:
Error
You are far from the drop-off area. A proof of drop-off is required.

En knapp med texten Take photo dyker upp. Jag klickar på den, skärmen blir svart. Det går inte att ta något foto. Jag startar om appen. Försöker trycka Dropped off, men hamnar vid samma errorskylt. Fortfarande omöjligt att ta en bild. Skärmen är våt av regn, handskarna dyngsura, jag har över huvud tage inget torrt att torka den med. Öppnar jackan och hittar ett parti på bröstet av min innertröja som verkar hyfsat torrt. Gnuggar mot skärmen. Jag öppnar kameraappen och tar ett foto från en entréskylt där det står ”Kvarteret Bergslänten”. Nu borde det bara vara att ladda upp den från bildbiblioteket. Jag bläddrar fram Roadrunner, Errorknappen är fortfarande där och det går inte att ladda upp bilden.
– Kuk-app! väser jag. Kuk. Kuk. Kuk-app.
Slärmen är plaskvåt. Gnuggar den mot bröstet igen, men nu är det blött även där. Hittar ett parti på sidan av magen som är ganska torrt och lyckas torka skärmen hjälpligt.
Öppnar chatten med Dispatchen igen.
– Hej, jag är på rätt plats med den frågar efter ett foto.
– Hello, thanks for contacting us, how can I help you?
Väntar. Regnet rinner i små floder över trapporna ner mot Linnégatan. Nu kommer svaret.
– Har du levererat?
– Ja, men jag kan inte ladda upp ett foto.
– This chat has ended, please do not reply and only each out again if you need assistance.
Errorskylten försvinner och det kommer upp en notis från Dispatch: How would you rate your chat experience with me?
Jag trycker tre av fem stjärnor, mest för att komma vidare i appen.
(s 348-349)

Gigekonomi beskrivs ibland som instegsjobb för dem utan kompetens. Men många av buden är i sjsälva verket högt kvalificerade utländska studenter eller migranter, som behöver pengar för att klara studierna i Sverige. Men för att behålla jobbet, eller för att hamna på plus lagt ut för cykel, kläder, mobiltelefon och abonnemang, kan de behöva köra så mycket att de inte hinner plugga längre. Det hamnar i en nedåtgående spiral, inte en stigande.

Mallik berättar om sin bakgrund. Hans engelska är exemplarisk. Han kommer från Bangladesh och studerar ett masterprogram i informationsteknik på Göteborgs universitet. Där undersöker han hur sociala beteenden möter digitala system.
– Då borde du ju kunna se igenom Foodoras app, säger jag. Du kanske skulle kunna utveckla den!
– Ja. det skulle jag kunna. Men det finns inte en chans att apputvecklarna i Berlin skulle lyssna på ett bud. Trots min utbildning och att jag använder appen varje dag.
(s 106-107)

Det handlar inte bara om att appen strular, eller att gränssnitt eller funktioner kunde vara bättre. Definitionen på digital arbetsmiljö är ”alla förhållanden i arbetet där man styrs av eller interagerar med digitala system”. Och den digitala arbetsmodellen kommer att styra mycket mer än själva arbetsrundorna, utan hela vardagen – i alla fall om man ska tjäna mer än några kronor:

Jag möter ett bud som heter Adamu utanför en restaurang. Han jobbar hela tiden, ofta fyrtio timmar i veckan.
– Men hur lyckas du få så många pass? säger jag. Det har ju varit ont om dem.
– I sleep on the app. Jag har den igång hela tiden. Så fort någon lägger ut sitt pass tar jag det. Ibland kan jag fylla en vecka på mindre än en halvtimme, då är jag nöjd. Andra gånger lägger jag kanske fem timmar per dag på att leta. Vid midnatt är en bra tid, då brukar det dyka upp pass. Ibland vaknar jag senare på natten och kollar. (…)
– Om du skulle beskriva en vanlig arbetsvecka, hur är den?
– För det första så är det svårt att planera, så jag gör inga planer, bokar inte in något med någon, för jag vet aldrig när jag ska jobba. Till och med en tvättid kan vara svårt att få till. Man äter vad som helst som finns nära till hands eftersom man inte kan planera inköpen. Så på ett sätt är hela mitt liv kontrollerat av appen och jobbet. Man behöver spara batteri på telefonen, så jag ringer ingen. Jag har tappat kontakten med många vänner. It’s pretty shitty I must say. (s 174-176)

Även i arbetets detaljer är man utelämnad till den digitala styrningen:

Jag öppnar appen och där ligger min första order. Det går inte att se vilken restaurang den gäller. Högst upp är en kodsträng med några siffror och längst ner en blå knapp med texten Accept. Att trycka på Accept är det enda valet som går att göra. Undrar vad man gör när man inte vill ta en till beställning? (…)
När nästa leveransadress visas förstår jag varför algoritmen tyckte det var vettigt att åka tillbaka till Tugg. Den här kunde bor bara rakt över gatan. Tänk om jag hade fått reda på det direkt, då hade jag ju förstått varför jag skulle åka tillbaka.(s 59, s 347)

Det är en påtaglig skillnad i hur det digitala verktyget fungerar för kunderna – och för buden:

Hemma med snorigt barn. Jag vabbar genom att göra en sjukanmälan hos Foodora. De är väldigt stolta över att de betalar ut sjuklön och nämner det ofta i media. Gott så. Men om man tar i beaktning hur smidigt de har lyckats anpassa appen för kunder att beställa hem mat till dörren så har de verkligen krånglat till det så mycket som möjligt när det kommer till hur man som bud sjukanmäler sig. (s 204)

I chatten pågår en diskussion kring obetalda raster. Appen kan bugga och tappa gps-kontakt, och då försätts budet automatiskt i en obetald rast. Det märker man först när man anländer till nästa adress och tar fram sin telefon. Detta skapar ilska. (s 325)

Teglund skildrar försöken att få igång ett fackligt engagemang bland cykelbuden, och ett avtal. Han skriver insiktsfullt om hur många skäms för att visa att de är cykelbud. Det upplevs som att bli stämplad som förlorare. Det kan vara ett av skälen till att det är svårt att organisera sig fackligt; det fnns ingen positiv yrkesidentitet att vilja slå vakt om. Men Teglunds bok visar också på hur det faktiskt kan kännas som ett meningsfullt jobb, när man bitit huvudet av skammen. Om det bara hade justa villkor.

Köp Cykelbudet på Bokus

Relaterat: Vänligen, bygg inga berg – arbetarlitteratur i digitalåldern (5 jan 2022)

Både beställare och leverantörer har ansvar för utanförställandet

Publicerad 6 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

isolerade människofigurer i en svart rymd
Min första krönika i Dagens Samhälle fick rubriken ”Du som beställer digitala tjanster: Ta ansvar!”. Det är i och för sig korrekt, men min intention var egentligen att vi måste lägga lika mycket ansvar på de som levererar digitala tjänster. De slipper inte sällan lite för lätt undan.

Krönikan tar sin utgångspunkt i en kritik av begreppet ”utanförskap”:

En kommun berättar på Linkedin att de skapat ett särskilt insatsteam som ska hjälpa invånare som har svårt att använda digitala tjänster. Inlägget får skurar av applåd-emojis. Och spontant låter det väl som en utmärkt idé.

Men… hallå. Varför göra insatser nedströms, bota symptomen? Varför inte angripa problemen uppströms, vid källan? När får vi särskilda insatsteam som tar itu med dem som skapar otillgängliga, oanvändbara och exkluderande tjänster?

Vi hör ofta talas om digitalt ”utanförskap”. Det första man kan konstatera är att ordet är galet. Det pekar ju mot individen, som då – som man säger – ”har ett utanförskap”. Men problemet ligger inte hos individen, utan hos dem som skapar de produkter och tjänster som inte är tillräckligt enkla att använda, inte är inkluderande.

Det vi har är ett utanförställande. Människor ställs, utan egen förskyllan, utanför på grund av dåligt utformade sajter, appar och digitala tjänster.
Varför flyttar vi inte fokus från ”de där som inte kan” till ”de där som gör det onödigt svårt”? Uppenbarligen är det de senare som behöver hjälp.
Du som beställer digitala tjänster: Ta ansvar! (Dagens Samhälle, 25 nov 2021)

Tidigare på samma tema: Digitalt utanförställande – i stället för digitalt utanförskap: Byt perspektiv! (22 feb 2021).

Vänligen, bygg inga berg – arbetarlitteratur i digitalåldern

Publicerad 5 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

omslag till boken vänligen bygg inga berg

Det kontantlösa samhället säger de
med våt blick drömmande
har ingen aning om
hur ofta det strular att allt bara kan
lägga av

och då står ni där

Det vimlar inte precis av modern arbetarlitteratur – böcker som beskriver det moderna arbetslivet, i dess digitaliserade skepnad.

Ett verk som sticker ut är dock Lina Arvidssons Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan (Konsai förlag), som talar just om den kognitiva belastningen:

plötsligt en alternativ kod!
3220
kan också vara Conferencepäron
som storebrorspäron avlånga importerade
smakar vitt sött fabrikat
jag brukar slå 3017
liksom jag slår 4011 på banan
kan också vara 3250
gamla koder som inte spärrats lever kvar
som buggar i ett system potentiella utvägar

men är priset detsamma?
kontrollera det

Lina Arvidsson är författare, estradpoet och skrivpedagog. Hon varvar författandet med att sitta i kassan i ICA. Det är roligt, slående – ”om människor, om sorg och rädsla. Och förstås om PLU-koder”, som baksidestexten säger:

Det finns dagar
då jag kan streckkoden till kallrökt lax utantill
det ni
7 39 34 23 00 11 54

PLU och EAN
är väck mig mitt i nattenkunskap
som aldrig efterfrågas
eller hyllas

Köp Vänligen bygg inga berg på Bokus

Mer modern arbetarlitteratur: ”Cykelbudet” – strålande om den digitala gigekonomin (7 jan 2022)

När XYZ tränger ut ABC: Byråkratins väsen i skolan

Publicerad 4 januari 2022 | 1 kommentar

man med dator framför svart tvavla med ABC
I början av 2020 lovade dåvarande utbildningsministern Anna Ekström att göra ”allt hon kan för att ta bort all onödig dokumentation”, sedan över 30.000 lärare skrivit på uppropet ”Stoppa Dokumentationsmonstret” (Läraren, 5 feb 2020). Men det har inte blivit så mycket av det löftet:

Trots att Ekström lovat att göra allt för att minska bördan, fortsätter dokumentationsmonstret att växa, konstaterar Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand(Läraren, 9 dec 2021).

Anna Ekström är lite klädsamt ödmjuk och självkritisk: det är ”inte helt lätt att göra sig av med pappersarbete”, noterar hon.
– Varje gång man gör något för att minska administrationen så förlorar man ett annat värde. Det finns alltid en god anledning till att olika arbetsuppgifter har införts i skolan, säger hon.

Det är sant; och där träffar hon kärnan i byråkratins väsen. Få saker införs eller skapas av rent sadistiska skäl – för att skada eller sabotera verksamheten. Det finns alltid en ”god” motivering till varför åtgärderna X, Y, X, P och Q bör göras.

Men poängen är att alla X, Y och Z till slut omöjliggör att lära barnen det vanliga ABC. Man måste se till helheten och de övergripande målen – inte till detaljerna.

Annorlunda uttryckt: Den digitalt drivna byråkratin är inte en bugg – den är en feature. Men en usel sådan.

Se också: Skolan: Ingen hejd på ökad dokumentation och strulande teknik (2 jan 2022).

Joe Biden vill göra USA mer digitalt

Publicerad 3 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

Väldigt konkret satsning från den amerikanske presidenten:

President Biden on Monday signed an executive order seeking to streamline and modernize a vast array of government services that directly affect Americans, such as claiming retirement benefits, renewing passports and filing taxes.
The executive order identifies 36 “customer experiences” across 17 federal agencies that can be improved.
Biden signs executive order to improve ‘customer’ experience when accessing government services (Washington Post, 13 dec 2021)

Pressekreteraren Jen Psaki sa vid sin pressbriefing att åtgärdena skulle ta ”flera månader att implementera”. Det är nog lite optimistiskt – åtskilliga år är nog ett troligare perspektiv…

Man ska inte glömma att det finns en formulerad republikansk strategi i USA, att göra all interaktion med statsapparaten besvärlig – så inte människor börjar gilla staten och tycker att den gör bra saker för dem. När Ronald Reagan var guvernör i Californien, motsatte han sig en reform som skulle göra det enklare att deklarera inkomst eftersom ”paying taxes should hurt”. Den ambitionen går hand i hand med mjukvaruföretagen som tjänar pengar på att folk måste använda deras skatteberäkningsprogram. (Om detta kan man höra i podcasten Planet Money (avsnitt 760, Tax hero), eller läsa på Pricenomics: The Stanford Professor Who Fought the Tax Lobby, 22 mars 2017.) Så good luck, presidenten.

Skolans digitalisering: Ingen hejd på ökad dokumentation och strulande teknik

Publicerad 2 januari 2022 | 2 kommentarer

klassrum bakom en ridå av digitala siffror
”De digitala verktygen binder ris åt egen rygg, snarare än underlättar lärares vardag”, konstaterar Lärarförbundets nya undersökning Dokumentationsbördan.

– Lärarna behöver protestera. Och förstå att det inte är fel på dem. Ett system som inte hjälper dem är inte ett bra system. Vi måste sluta använda dåliga system, skicka tillbaka dem till leverantören, säger läraren och digitala debattören Karin Nygårds. till Läraren (Lärare tvingas dokumentera dubbelt: ”Vi måste protestera”, 9 dec 2021)

Redan 2014 konstaterade forskaren Carola Aili att digitalt strul saboterade tusentals undervisningstillfällen (Dålig skol-it sabbade mer än 540 undervisningstillfällen – på tre dagar (21 okt 2014).

En ny rapport från 2020 visar att varannan lärare lider av it-relaterade motgångar oftare än varannan lektion. Värst är det på högstadiet: Så mycket som en tredjedel av högstadielärarna säger att de flesta eller alla lektioner störs av att tekniken brister.
Och det påverkar arbetsmiljön. Fyra av tio säger att det digitala strulet stör studieron vid hälften av lektionerna eller mer.Teknikstrul stör hälften av alla lektioner – så drabbas lärare (Läraren, 5 mars 2020).

Trots att lärare larmat i åratal blir det alltså inte bättre.
– När man börjar en lektion så inleder vi ofta med att få elevernas teknik att fungera, berättade musikläraren Michael Larsson för Skolvärlden, tre år efter Carola Ailis rapport.
– Man hjälper till med inloggningar, uppdatera appar och lösenord. Det brukar ta minst fem–tio minuter av varje lektion, men ibland väldigt mycket mer. Jag vet vissa lärare som har varit och hjälpt i ett klassrum så har det tagit 45 minuter för att gå runt och hjälpa till. Det tar nästan hela lektionstiden. (Teknikstrul fortsätter sluka lärarnas lektionstid, Skolvärlden 24 jan 2017).

Några råd till digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar

Publicerad 1 januari 2022 | 1 kommentar

klipp visar Jonas Söerströms gästkrönika på toppen av mest lästa artiklar

Jag skrev i Dagens Samhälle om vad digitaliseringsministern borde ha högst på sin att göra-lista (29 dec 2021). Som med alla listor är det en liten smula godtyckligt vad som kommer med och inte – särskilt när man har ett begränsat utrymme. Fler saker kunde gått med – mer fokus på skola och vård, till exempel. Men jag tror ändå att det blev en rimlig samling.

Få av punkterna är nya. Några, som haverikommission för it-projekt och fokus på digital arbetsmiljö har det sölats med i mer än tjugo år.

Oftast är det de stora, kostsamma misslyckade digitalseringsprojekten som uppmärksammas. Men förmodligen är många av de sub-optimala system som tickar på i tysthet ett större problem: de som tvingar medarbetare till dubbelarbete, onödig tidsspillan och som skapar stress och frustration.

Från bryta-ihop-rum till Amazons pajamajor

Publicerad 8 juni 2021 | 2 kommentarer

Litet bås med texten Mindful Practice Room i Amazons lagerlokaler
”Bryta-ihop-rummen” för personalen på de svenska passexpeditionerna när det digitala systemet skapade kaos var ett av de mest talande exemplen på hur bisarrt vi hanterat digital arbetsmiljö. Det var med redan i första utgåvan av Jävla skitsystem.

Amazons enorma lager är ett av de tydligaste exemplen på en mogen digital arbetsmiljö. Problemen där är inte att systemen krånglar. Tvärtom fungerar de perfekt – i att övervaka, styra och driva på personalen. Bärbara apparater säger åt den anställde exakt vad hen ska göra, och håller hela tiden tempot när varor ska hämtas på olika hyllor långt från varandra. Pauser är minimala.

I de senaste versionerna har Amazon återuppfunnit ett sorts löpande band: Hyllorna från vilka varor ska plockas rullar automatiskt i tur och ordning fram till en bur, där den anställde står och packar kartonger. Den anställde sliper gå, men står i stället stilla hela arbetspasset. Precis som i de gamla fabrikerna har hen ingen kontroll över arbetstakt eller arbetstempo.

Så, beskåda Amazons ”lösning”: en ”AmaZen-kiosk”, tämligen lik en portabel bajamaja-toalett, där medarbetaren kan gå in för att få ”ledning kring övningar i mindfulness”. Självklart individuell – notera att Amazon nyligen aggressivt stoppade försöken att bilda en fackförening på ett av sina lagercentraler i USA.
En anställd som håller på att paja ihop av stress kan alltså inte gå in i facket, men gå in i en sådan pajamaja och ”recharge the internal battery.”

Reaktionerna på båsen var, kan man väl säga, förödande. Vice kallade det ”one of [Amazon’s] most dystopian moves yet”, och påpekar att Amazon avslöjar sig själva genom att använda liknelsen med maskiner.

”A worker is not a robot with a battery that needs to be charged. A worker is a human who needs things Amazon simply does not provide its workers. Amazon drivers piss in bottles and shit in bags.”
Amazon Introduces Tiny ’ZenBooths’ for Stressed-Out Warehouse Workers (Vice, 27 maj 2021)

Dessa pajamajor eller ”dystopian despair booths” är bara den logiska följden av en kultur där man lägger ansvaret för både produktivitet och hälsa på individen. Amazon Welcomes Workers To ’Mental Health’ Booths Of Mindfulness And Terror, skriver Wonkette (28 maj 2021).

Under rätt lång tid reagerade även svenska fackföreningar och andra på digital stress genom att rekommendera ”mindfulness” eller meditation. Uppenbarligen utan att inse att de därmed la ansvaret för trasiga system och dåliga processer på medarbetaren – i stället för att kräva fungerande arbetsverktyg. (Se t ex Använd mindfulnessmetoden för att hantera teknikstress, Så överlever du teknikstrulet.) ”Gilla läget och andas djupt”, hette det till exempel.
Nu har det blivit bättre: man inser att det är ett problem i miljön och inte hos individen.

Men inte hos Amazon.. Som tre av regeringens tyngsta ministrar 2017 skrev ett brev till, där det vädjade till vd Jeff Bezos att hans företag skulle etablera sig djupare i Sverige. (Amazons 300 lagerarbetare i Eskilstuna ska dock vara anslutna till ett kollektivavtal genom en underleverantör.)

Vi krånglar hellre till än förenklar

Publicerad 8 maj 2021 | Inga kommentarer ännu

serie av glödlampor med gradvis allt mer tilltrasslade sladdar, som inte lyser
Jag får ofta frågan i intervjuer: ”Men vad beror det på att det fortfarande skapas så många dåliga system?” Det är ganska frustrerande att förväntas ge ett svar i ett par meningar, eftersom det finns flera, rätt skilda orsaker.

Men här är i alla fall en (del)förklaring. När vi ställs inför ett problem är vi mycket mer benägna att lägga till mer komplexitet, än att dra ifrån och förenkla, konstateras i en färsk artikel i Nature: Adding is favoured over subtracting in problem solving (7 april 2021).

Forskarna Gabrielle Adams, Benjamin Converse, Andrew Hales och Leidy Klotz gav försökspersoner ett antal problem att lösa: Gör det här legobygget stabilare, eller gör den här osymmetriska symbolen symmetrisk. Uppgifterna kunde lösas genom att ta bort bitar eller ta bort detaljer i bilden. Men en majoritet av försökspersonerna valde att i stället lägga till – även när detta var kopplat till att de fick en lägre ersättning, i pengar, för att göra klart uppgiften.

Det känns bättre att bygga på än att dra ifrån. Begrepp som ”mer” och ”fler” är mer kopplat till begrepp som ”bättre”, än motsvarande begrepp ”mindre” eller ”färre”, påpekar forskarna. Men priset för att addera delar är ökande komplexitet, och högre kostnader för underhåll/förvaltning och sämre möjligheter till förändring. (Den vetenskaplig artikeln heter People systematically overlook subtractive changes, Nature, 7 april).

För ganska länge sedan skrev jag en artikel om krångligt vs enkelt: Ebba säger: Enklare blir bättre, alltså (Kornet, 4 nov 2002). Tyvärr gäller det mesta i den fortfarande.

I den refererar jag bland annat till flygplanstypen Lockheed C-130:

I mitten av femtiotalet behövde det amerikanska flygvapnet ett stort lastplan, och gjorde en specifikation som var åtta sidor lång. Lockheed lämnade in ett anbud som var drygt en centimeter tjockt (130 sidor), fick uppdraget och levererade transportplanet C-130, mer känt under namnet Hercules.

När det amerikanska flygvapnet 1980 började planera för ett nytt transportplan, var specifikationerna 2.750 sidor. Lockheeds anbud vägde tre ton. För att leverera det till Pentagon var företaget tvunget att använda ett av sina fortfarande aktiva Herculesplan.

Säkert har världen blivit mer komplicerad sedan femtiotalet – men har den blivit 350 gånger mer komplicerad? Med tanke på att Herculesplanet faktiskt ännu idag används över hela världen – även i det svenska flygvapnet – verkar det knappast rimligt.

”Ännu idag” – det var alltså 19 år sedan. Och Herculesplanen har fortsatt att flyga! De produceras fortfarande (med vissa löpande modifieringar). C-130 Hercules är därmed det längst kontinuerligt producerade militära flygplanet i världen, och ett av de längst använda.

När ska vi lära oss att subtraktion, enkelhet är att föredra? Hur många digitaliseringsprojekt ska drabbas av ”det blev långt mer komplext än vi hade förutsett?

fortsätt leta »
  • Köp boken

  • Kontakt

    Jonas Söderström
    Jonas Söderström
    Tel: 0760-47 58 47
    Mejl: jonas@kornet.nu
  • Om boken

    “Jävla skitsystem!” är den första boken på svenska – och så vitt känt i världen - som tar upp problemen med dåliga datasystem ur ett konsekvent arbetsmiljöperspektiv. Usla datasystem gör oss frusterade, arga, stressade på jobbet. Ändå är det vanligt att användarna tar på sig skulden - och inte ser att det egentligen är de usla systemen som behöver förändras. Den här boken hjälper dig att känna igen hur datasystemen stressar - och hur vi kan försöka börja ta tillbaka kontrollen.
  • Prenumerera