Nu dokumenterar vi soporna

Publicerad 18 februari 2013 | Inga kommentarer ännu

Alina är undersköterska på akutmottagningen på ett stort svensk sjukhus. Vi sågs i fredags kväll.
– Idag skulle jag bära ner skräp, en del utrangerad elektronik, till sophämtningen, berättade hon.
– Nu måste jag fylla i en blankett om exakt vad det är för sorts skräp, hur många batterier, så här många sladdar …
– Jag vet inte vart blanketten tar vägen sedan, eller vem som läser den. Men eftersom allt ska interndebiteras på varje enhet för sig, antar jag att det är för att vi ska debiteras just vår enhets exakta del av kostnaden för sophämtningen, suckade hon.
– Vad skrev du på blanketten då? undrade jag.
– Äh, jag ljög. Förstås, sa Alina och tittade mig rakt i ögonen. Herregud, jag står mitt uppe på en akutmottagning med massor att göra. Jag skrev dit några grejer på slump.

* * *

På söndagsmorgonen kom Maciej Zarembas artikel om vården i DN (Vad var det som dödade herr B?, 17 feb 2013). Han pekar på den extrema mätnings- och styrningskulturen. (Många har för övrigt pekat på likheterna med fallet i ”House på riktigt”.)

Jag vet inte varför sköterskorna måste registrera vad de slängde för skräp på en särskild blankett. Det borde jag förstås undersöka ordentligt. Kanske det bara är en tillfällig test?
Men poängen är att Alina inte heller hade fått reda på varför. Vad hon däremot kände, var att det var otänkbart att lägga tid på det när det fanns massor av behövande patienter och stressade kollegor runt ikring. Så hon ljög.

Jag kom omedelbart att tänka på vad jag just läst från Storbritannien, där debatten om mätnings- och administrationssamhället också blossat upp.

”There have been numerous studies that show that such systems distort organisational priorities and make organisations focus on doing the wrong things – and they make people lie,” konstaterade Toby Lowe i Guardian. (Payment by results – a ’dangerous idiocy’ that makes staff tell lies, 1 feb 2013).
”There’s a growing momentum behind the understanding that outcomes-based performance management in general – and payment by results, in particular – is dangerous idiocy. It makes good people do the wrong things, and then forces them to lie about it.”

Kommentarer