Övervakning: Vi kan mäta vad de gör i riksdagen!

Publicerad 27 juni 2017 | 2 kommentarer

När Unionens tidning Kollega 2014 skrev om övervakning i arbetslivet bad de mig gästblogga om frågan. Bloggposten – Vi kan mäta vad de gör i riksdagen! – blev Kollegabloggens i särklass mest uppmärksammade inlägg: efter bara en dryg vecka hade den över 2000 delningar på Facebook.

Nyligen upptäckte jag att Kollega lagt ner sin blogg – och dessutom raderat alla inlägg.

Internet Archive har kvar en kopia av mitt blogginlägg – som jag faktiskt tycker är en av mina bättre texter.

För fullständighetens skull publicerar jag därför inlägget här igen, i sin helhet:

* * *

Bor och arbetar du i Sverige och röstar i valen? Bra. Då är du, liksom jag och många andra, faktiskt arbetsgivare åt våra politiker. Det är du och jag som tillsätter dem i val, och betalar deras löner via skatten.

Men vet vi om våra politiker sköter sina jobb väl?

Nu tänker jag inte i första hand på slarv med fakturor eller alltför överdådiga kickoffer och konferenser. Utan: jobbar de verkligen effektivt? Får de gjort vad de ska? Ser vi resultat?

Det är inte lätt att veta. Under de senaste mandatperioderna har till exempel regeringen fått kritik för att arbeta långsamt: propositioner och utredningar dröjer och skjuts upp i månader och år.

Men frågan kan också ställas om oppositionen – vi är även deras arbetsgivare. Och, naturligtvis, alla politiker i kommuner och landsting. Vad gör de egentligen på jobbet? Är de effektiva?

Lyckligtvis finns det nu, tack vare ny teknik, ett enkelt sätt att få klarhet om detta. Ta riksdagen som exempel. Vi kan rätt enkelt mäta och komma fram till en rimlig tid för att, säg, skriva en motion eller förbereda ett anförande. Vi kan också klocka hur lång tid det tar att gå från riksdagsledamotens arbetsrum till kammaren eller utskottens sammanträdesrum.

Vi kan nu förse varje riksdagsledamot med en smartphone, och kräva att hon loggar exakt vad hon gör. Hon gör en markering när hon går från sitt tjänsterum och en ny markering när hon kommer fram till kammaren.

Alla markeringar görs synliga på webben. Vi, som arbetsgivare, kan alltså se att hon inte slösar bort någon tid på vägen.

Hon checkar på samma sätt av allt hon gör under arbetsdagen: Svara på ett mejl – check. Möte med riksdagsgrupp – check. För alla dessa aktiviteter har vi givetvis räknat fram en maxtid, som hon måste hålla sig inom.

Låter det fullständigt absurt? Men det är exakt vad man kräver av många som jobbar inom hemtjänsten: Ge mat, 6 minuter – check. Bädda, 3 min – check. Åker till nästa kund, 14 min – check.

Självklart skulle undersköterskan i hemtjänsten – politikerns arbetsgivare – kunna kräva samma sak av den som jobbar åt henne?

Åter till politikerna! En annan sak, som är svår att veta för oss som deras arbetsgivare, är hur de egentligen framskrider mot sina politiska mål. Det som de lovat oss, det vi anställt dem för.

Även här finns en färdig lösning, tack vare modern teknik. Vi kräver helt enkelt av politikerna att de delar upp vad de vill åstadkomma i tydliga delmål, och varje delmål i sin tur i detaljerade moment. Varje termin registrerar politikern i förväg dessa sina planer inom varje område i ett webbverktyg. Det kan vara att ta upp frågan i riksdagsgruppen, att förankra den hos intresseorganisationer, att föra fram den i utskottet, skriva utkast 1,2,3 av betänkandet och så vidare.

Under terminen checkar hon löpande av alla moment i alla delmål, och ger också en självskattning av hur väl hon lyckats med detta mot ett antal av oss uppställda kriterier på en fyrgradig skala. Låt oss t ex kalla detta en Individuell Politisk Plan (IPP).

Via IPP-verktyget på webben kan vi följa exakt vilka framsteg politikern gör. Enkla grafiska symboler visar hur arbete framskrider: 20 % av delmålen för målet ”nytt försvarsbeslut”. Går det långsammare än plan lyser symbolerna rött. Och du kan gå in och själv bedöma hur du tycker politikern har presterat på varje enskilt steg för varje mål.

Tja, grundtanken kanske är vettig, tänker du nog. Men … handen på hjärtat, kommer vi verkligen att hinna kolla på alla de där detaljerna? Och politik bygger väl ändå på förtroende, på att politikerna följer sitt partis linje? Vad händer med det personliga initiativet, handlingsutrymmet, om man ska detaljstyra så där, undrar du kanske? Och blir det inte väldigt många klick – skulle inte det ta mycket tid från det egentliga politiska arbete?

Men det här är exakt vad många av Sveriges lärare tvingats göra i flera år. Varje kurs i varje ämne ska brytas ner i delmål som löpande registreras och bedöms för varje elev i ett webbverktyg. En del lärare kan behöva göra 10 000 registreringar per termin, vilket kan ta upp till 80 arbetstimmar från det pedagogiska arbetet.

Men för att vara säkra på att framsteg görs: varför skulle inte politikernas arbetsgivare, alltså lärarna, kräva samma sak av dem som jobbar åt dem?

En skillnad mot lärare är dock att politiker inte bara är politiker när de är på sin arbetsplats, må det vara kommunhuset eller riksdagen. Hon har ett politiskt uppdrag hela tiden, när hon möter människor i samhället eller på sin ordinarie arbetsplats.

Alltså är det rimligt att hon även ska registrera sina politiska aktiviteter när hon formellt är ledig. Hon ska därför också dokumentera om hon pratat politik med grannen i tvättstugan, eller om någon kommit fram i mataffären och haft synpunkter på kommunens kollektivtrafik.

Nu blir det snudd på absurt, tycker du kanske. Måste man verkligen dokumentera allt i detalj?

Men härom året konstaterade Socialstyrelsen att en sjuksköterska eller läkare är sjuksköterska eller läkare även när de är lediga. En sjuksköterska som ger sina barn en huvudvärkstablett hemma, eller råder en granne att dricka mycket när hon är förkyld, är tvungen att dokumentera detta i journalsystem.

Varför skulle inte sjuksköterskan – politikerns arbetsgivare – kräva att politikern dokumenterar sin verksamhet på samma sätt? Även politikern kan på avgörande sätt påverka människors liv och framtid!

Vid det här laget har du kanske anat att jag faktiskt inte tycker att vi bör införa alla de här kraven på politikerna. Det vore dumt och kontraproduktivt. Vem skulle vilja vara politiker under de betingelserna? Det märkliga är ju att kraven har lagts på alla de andra grupperna.

I fallet med sjukvård på fritid backade myndigheterna och bestämde sig för att inte driva kravet – under surmulet mummel om att det ändå var lagen. På flera andra områden är full fart framåt med ännu mer detaljkontroll och detaljstyrning. Och om man i några delar börjar backa lite, så ifrågasätts aldrig principerna. Man medger bara att det kanske blivit en liten aning för mycket. Eller så var it-systemet som skulle registrera allt olyckligtvis inte så bra. Så därför ska vi köpa in ytterligare ett!

Det avspeglar en stor och djup förändring inom arbetslivet. För trettio år sedan var trenden en annan. Jan Carlzon beskrev i bestsellern ”Riv pyramiderna!” hur ett SAS i kris blev lönsamt genom man skar bort kontrollerande detaljstyrande byråkrati, och istället gav de enskilda medarbetarna ansvar och förtroende. Det fungerade alltså betydligt bättre än när man i den senaste krisen i stället skar ner personalens löner. Det har ju de facto inte funkat något vidare.

Vad har drivit fram förändringen? Till stor del att tekniken har erbjudit alla dessa lösningar, som inte fanns på 90- eller 00-talet.

Men apropå it-systemen: hade skildringen ovanför varit verklighetstrogen hade riksdagsledamotens mobil krånglat och alla tidsregistreringar plötsligt försvunnit (så hon fick ägna timmar i efterhand åt att lägga in dem igen). Hon skulle inte hitta rätt delmål i IPP-systemet, eftersom navigationen var helt obegriplig. Och slutligen skulle inloggningen till dokumentationssystem plötsligt slutat fungera.

Hur hamnade vi här?

Vi kontrollerar – för att det går. Inte för att det ger några påtagliga ekonomiska vinster.

Det finns en märklig paradox här. Medan digitala system i hög grad har gett oss som konsumenter eller privatpersoner mer frihet, flexibilitet och oberoende, har it i arbetslivet kommit att allt mer giftas ihop med en command-and-control-kultur.

Uppfinningsrikedomen hos teknikerna matchas bara av förmågan hos chefer och politiker att hitta på motiveringar för varför detta är nyttigt och bra för dig.

Frågan är dock bara: om det är nyttigt för oss, varför tillämpar de inte samma regim på sig själva?

(Kollega-bloggen, 12 september 2014)

Kommentarer