Sveriges vanligaste yrke, framtiden, och den digitala tillväxten

Publicerad 5 november 2012 | 17 kommentarer

Ibland på mina föreläsningar brukar jag fråga: Vilket är Sveriges vanligaste yrke? Vilket yrke skulle alltså flest människor i Sverige kunna skriva på sitt visitkort (om de hade ett)?

Förvånansvärt få kan svara. Lärare, brukar många gissa. Eller säljare? Kanske sjuksköterskor?

Det är lite märkligt att man inte direkt vet, eller hur? Det känns som en grej som man faktiskt borde känna till.

Medan du funderar på det, låt mig ta upp en annan tråd.

I våras var Johan Ronnestam avslutningstalare på webbdagarna i Stockholm. Han höll en utmärkt föreläsning, där han utgick från Ebba och Linn – hans två döttrar, 7 och 4 år gamla. Vad väntar dem i framtiden? frågade han. Vad ska de arbeta med när de går ut skolan om 10-15 år? Hur ska de försörja sig? Vad ska vi producera i Sverige, för att överleva?

Ronnestam höll fram en mörk framtidsbild, där jobben riskerar försvinner till andra, billigare marknader. Där vi inte förmår hålla takt med utvecklingen. Där hundratusentals permanent arbetslösa ungdomar driver omkring i ett samhälle präglat av våld och konflikter.

Samma tankar utvecklade han sedan i ett inlägg i Framtidsstafetten: Hur möter vi en jobblös framtid?

Se föreläsningen. Eller läs inlägget. De är bra. Jag känner samma oro för framtiden för min egen dotter, Sara. Och jag håller med om det mesta.

Men jag tycker också att vi behöver vidga perspektivet. Det här är inte en polemik mot Ronnestam – snarare att ”standing on the shoulders of giants” för att visa på ännu lite mer.

Johan Ronnestam illustrerade sin keynote med bland annat bilder från Saab, industrin som var Sveriges stolthet, spetskompetensen, en viktig del av den svenska självbilden. Men idag – en konkursad mardröm. Istället höll han fram den digitala marknadernas möjligheter. Vi måste satsa på digital utveckling.

Och det finns bra, nya förebilder, som kan ersätta en döende bilfabrik som emblem för Sverige. Som kontrast visade han ett antal exempel på svenska framgångar: Spotify. Stardoll. Minecraft. Soundcloud. Videoplaza. En creative director på reklambyrån Ogilvy. Några till.

Han säger också att han hoppas att hans döttrar ska lära sig koda redan i småskolan. För att vi ska hålla uppe vår konkurrenskraft.

Företagen som Ronnestam tar upp är värda all beundran (även om flera av dem inte tjänat några pengar alls ännu).

Men mitt problem med exemplen är ett annat.

Och då kommer vi tillbaka till det där med Sveriges vanligaste yrke.

I topp på Statistiska Centralbyråns lista över Sveriges vanligaste yrken ligger – undersköterska. I mars i år (2012) fans det 166 589 människor med i gruppen ”undersköterskor, sjukvårdsbiträden m.fl.” i Sverige. Av dem är 93 % kvinnor.

SCBs yrkestitlar är lite spretiga; lägger man till de närliggande klassificeringarna ”vårdbiträde, skötare och vårdare” hamnar vi på 384 365 personer. (Lärare finns det cirka 80.000, förskollärare och fritidspedagoger lika många. Sjuksköterskorna är bara drygt 45.000 drygt 110.000.)

Det är inte heller ett yrke där vi ser någon radikal minskning fram till 2020 eller 2030. Tvärtom: med en åldrande befolkning kommer behovet av fotfolk i vården bara att öka. (Robotvårdare, hubotar? Tja, kanske någon gång, men inte 385.000 inom tio år.)

Statistiskt sett är det alltså betydligt mer troligt att Lars Johan Ronnestams döttrar Ebba och Linn blir undersköterskor. Likaså min egen dotter.

Och nu kanske ni anar varför jag tycker debatten idag är lite snäv.

Så gott som alla exemplen på framgångsrika digitala företag som Ronnestam lyfter fram – och som över huvud taget allmänt lyfts fram som förebilder för framtiden – finns inom media, underhållning och reklam. Något enstaka tar fram system med mer praktisk nytta, t ex fakturering.

Det är alls inget fel med underhållning. Men inget enda företag har någon bäring på vad Ebba, Linn och Sara – enligt en strikt statistisk sannolikhetsberäkning – troligen kommer att jobba med i framtiden.

I nästan alla branscher är sedan flera år de digitala systemen de viktigaste arbetsverktygen. Tyvärr är arbetslivets system fortfarande i många fall påtagligt usla. Inte minst i vården klagar personalen bittert: systemen är tidstjuvar som stjälper, inte hjälper. Fackförbundet Unionens undersökningar av den digitala arbetsmiljön visar att det blivit sämre de senaste åren – inte bättre. Klyftan mellan de snygga, smarta, enkla apparna och programmen vi använder på vår fritid, som spelare och konsumenter, och de program vi tvingas använda i arbetslivet, blir större och större.

I mina föreläsningar brukar jag lägga två bilder intill varandra. Bilderna är närmast identiska; båda visar en person framför en bildskärm i ett typiskt kontorsrum. På båda skärmarna syns samma grå uppställning av fält och siffror. Men det är tjugo år mellan dem – den ena är från 1992, den andra från 2012.

En sista illustration av det digitala problemet inom arbetslivet: I en rundfråga bland HR-administratörer på Uppsala Universitet i våras sa 11 av 13 tillfrågade att de hellre skulle sköta ärenden med papper och penna, än med det inköpta it-systemet.

Hur ska vi få de digitalt entreprenörerna att också ta sig an arbetslivets problem?

Ronnestam påpekar i ett avsnitt av sin keynote hur mycket av ett företags traditionella verksamhet som försvinner när produkten blir mer digital: som regionkontor, distributionsapparat, med mera.

Sant; men å andra sidan är det en annan sak som hela tiden ökar starkt i dagens organisationer och företag (även de ”digitala”): antalet ekonomiska och administrativa styr- och kontrollsystem.

Om Ebba, Linn och Sara skulle jobba som undersköterskor inom hemvården redan idag, skulle de arbeta mot ett it-system som delat upp och styrt deras hela arbetsdag ner på minutnivå. Tre minuter för att servera mat. Fem minuter för att byta sängkläder. I varje moment måste de också via en digital enhet checka in att de utfört varje enskild uppgift. Sopat, tre minuter – bekräfta, klick. Bytt blöja: tre minuter – bekräfta, klick. Åka till nästa kund, nio minuter – bekräfta, klick.

Och trenden inom arbetslivet är stark: mer styrning, mer kontroll, mer processer.

”Vi har en skola som är till för att utforma arbetare för en industri … som inte längre finns”, poängterar Johan Ronnestam i sin keynote. Nej; tillverkningsindustrin och verkstadsgolvet finns visserligen inte som förr. Men istället håller vi med förfärande iver på att försöka införa industriella principer inom tjänstesektorn: där t ex undersköterskorna tvingas hantera vård och människor efter industriellt definierade processer. Ge mat – tre minuter. Och tyvärr är det IT, digitala system, som driver på den här utvecklingen. IT är själva urverket som möjliggör kontroll och styrning. (Det stora it-företaget SAP säger rent ut att de egentligen inte säljer mjukvara – de säljer standardiserade processer.)

Vad händer om vi verkligen får en skola som uppmuntrar innovation, självständighet och nytänkande – om eleverna sedan kommer ut i ett processtyrt arbetsliv, där varje steg bestämts av programmerare i ett jätteföretag långt borta?

Är det så vi vill ha det i framtiden?
Är det så vi vill ha det idag?

* * *

Jag har ofta känslan, att många inom det digitala avantgardet rör sig inom en bubbla av sociala medier och kuliga appar. Stort beröm till Johan Ronnestam som i sina inlägg definitivt tagit sikte på större frågor. Ändå är det konkreta arbetslivet ofta påfallande frånvarande i diskussionerna – även i denna framtidsstafett. Jag har tagit undersköterskor som exempel här. Men det finns oerhört många andra yrken som sällan eller aldrig hamnar i det digitala sökarljuset.

Hur ska vi få de digitalt kunniga att ta sig an arbetslivets problem? Om Ebba och Linn trots allt inte blir undersköterskor – kan vi få dem att skriva kod för andra tjänster än musiklyssnande eller spel?

Tänk er det företag som satsade på att ta fram ett tidsredovisningssystem som folk faktiskt tyckte var okej att använda. Ett reseräkningssystem som inte fick folk att falla i gråt.

Det finns en jättelik marknad för bättre ekonomisystem, bättre ärendehanteringssystem, bättre administrativa system, bättre system i vården. Det är en världsmarknad. Och den är betydligt stabilare än spelmarknaden, där flugor kommer och går. Vi skulle alltså både kunna göra något för undersköterskorna och de andra – och skapa förutsättningar för tillväxt (som behövs för att finansiera undersköterskorna).

Sverige har utmärkta förutsättningar att bli världsledande inom det här området.

För det första har vi har ett världsrykte för design som är både funktionell, enkel och innovativ (tänk IKEA, tänk möbelskapare som Bruno Mathsson och för all del även det gamla unikt innovativa Saab).

För det andra har vi en väldigt stark tradition av kunskap om arbetslivet, om arbetsmiljö i bred bemärkelse. Tänk TCO-märkningen!

Mellan de där båda punkterna kan man för övrigt se en intressant historisk koppling. Ganska ofta har våra innovationer inom design kommit från nära samverkan med brukarna själva. Det är då inte så märkligt att det är ett svenskt fackförbund som kommit att definiera villkoren för bildskärmar världen runt. Vi kan också gå tillbaka till de grundliga studierna av husmödrarnas arbete på 40-och 50-talen, som var grunden för utvecklingen av mycket bättre kök och hushållsredskap. Framåt till idag: tror ni någon frågar undersköterskorna om hur vårdens it-system borde vara utformade?

De system vi använder som konsumenter och privatpersoner, ger oss i hög grad frihet, möjlighet att bestämma själva, större valmöjligheter – allt det goda som nätet har inneburit. De system som ökar inom arbetslivet handlar i hög grad om inskränkning, kontroll, styrning.

Vi har – eller har haft – en demokratisk tradition i Sverige. Vi skulle kunna gå i bräschen för teknik som även i arbetslivet fungerar frigörande, som öppnar upp för engagemang och innovation.

Och slutligen har vi en mycket hög it-kompetens. Lägg ihop det! De samlade förutsättningarna är utmärkta.

Johan Ronnestam hoppas i sin presentation att någon svensk utvecklare sätter röd näsa på Mark Zuckerberg med en ännu bättre produkt. Absolut – jag är med. Jag hoppas bara att någon svensk utvecklare ska kunna sätta röd näsa på de två till höger också:

Vilka de är? Jim Hagemann Snabe och Bill McDermott. CEOs för globala ekonomisystem-jätten SAP, omsättning 14,2 miljarder euro, 60 000 anställda. SAP har varit verksamma i 40 år, sedan 1972.

Sociala medier kommer och går. Vem tror att Facebook består om 35 år? Ens om åtta år, 2020? Men tendensen för ekonomiskt-administrativa system går bara uppåt.

Med den starka it-kompetens Sverige har, skulle vi kunna bli världsledande inom att skapa system för det nya digitala arbetslivet. Inte genom att bygga ett annat, stort SAP; men genom att bygga ett smartare.

Frågan är bara: hur uppmuntrar vi den utvecklingen? Hur får vi unga entreprenörer att gå utanför bubblan av spel och sociala medier och försöka göra något mer än en ersättare till Angry Birds-succen?

Uppdatering 6 nov: Har rättat antalet sjuksköterskor. SCBs klassificering är onekligen lite spretig; de delar upp sjuksköterskor i många mindre grupper, därför ser de ut att vara färre. Tack @evalisakrabbe för påpekandet!

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare

Kommentarer