Det övervakade arbetet: ”Sorry we missed you”
Publicerad 25 februari 2021 | Inga kommentarer ännu
Rick har tagit med sin smarta dotter Liza på leveransrundan med paket. Hon fingrar på hans handscanner, och Rick förklarar att den där manicken, den vet allt: vilka paket de har, vart de ska, var man är, hur snabbt man kör …
– Vilka är det som stoppar in allt i den då? undrar hon.
– Det är väl några datanördar på huvudkontoret, skrattar Rick.
– Om de kan lägga in allt det där … så borde de kunna lägga in raster också, konstaterar Liza.
Men raster finns det inte tid för: budfirman som Rick jobbar för är ett typiskt gig-ekonomi-företag. (I avsnittet ovan kan de ta en paus eftersom elvaåriga Liza hjälpt Rick att klara av rundan på den avsatta tiden. Det slutar dock inte väl.) Rick har ingen anställningstrygghet, men är ständigt övervakad via handscannern/trackern.
Ken Loachs flerfaldig prisbelönade film Sorry we missed you you från 2019 är en skakande uppgörelse med gigekonomin och den övervakade, detaljstyrda arbetsdagen.
Fredagsfilm kanske? I många kommuner kan du se filmen gratis via ditt bibliotek, hos Cineasterna.
Vill du hellre betala kan du hitta andra streamingtjänster på Vodeville.
Här finns fler inlägg om övervakning.
Data om det digitaliserade arbetet: Fler möten, lunch på laptopen och längre dagar
Publicerad 24 februari 2021 | 1 kommentar
Vi är uppkopplade under lunchen. Arbetsdagen har blivit från en halv till två timmar längre. Vi har fler möten, och jobbar mer på kvällstid.
Var det det som var så bra med digitaliseringen, som ”tagit stormsteg på grund av coronan”?
Tack vare att tjänstemäns arbetsverktyg i hög grad är webb-baserade finns det nu en hel del kvantitativa data om hur våra jobb påverkats av distansarbete. Företagen som tillhandhåller tjänsterna kan utläsa förändringar med volymer av i vissa fall miljoner användare över hela världen. Siffrorna skiljer sig lite åt men pekar alla åt samma håll.
Användarna slår på sina verktyg en kvart tidigare, och har dem igång till ungefär en kvart senare varje dag än innan distansarbete blev regel, kan företaget Atlassian konstatera. (Proof our work-life balance is in danger (but there’s still hope), 5 nov 2020).
(Atlassian ansvarade också för den kvalitativa studien jag refererade i en tidigare post.)
Medarbetarna är uppkopplade mot sina arbetsplatser en till två timmar längre, säger företaget NordVPN Teams som servar 10 000 företag över hela världen med nätverk. I USA och UK har arbetsdagen nu blivit 11 timmar lång, fram till 8 på kvällen.
Man ser ingen minskning av trafiken under lunchtid, vilket kan tyda på att man jobbar med lunchtallriken intill tangentbordet. (Employees working from home are logging more hours than before: report, CNN 21 feb 2021)
Amerikanska National Bureau of Economic Research följde onlinebeteendet hos över tre miljoner användare. Antalet möten ökade med knappt 15 procent; även antalet deltagare på mötena blev fler. Arbetsdagen, mätt från dagens första mejl till det sista, ökade med ungefär en timme.
Antalet skickade mejl ökade också – inte dramatiskt, men med fem procent. Men mejl är ju nu för tiden bara en kanal; många företag använder dessutom flera andra kanaler som Slack eller Yammer. Det är inte orimligt att trafiken ökat även där. (Collaborating during coronavirus: The impact of covid-19 on the nature of work, NBER juli 2020)
Microsoft har mätt tiden som vi använder i Teams, från januari till augusti 2020. Inga specifika tider för Sverige, men i Australien la man ner nästan två timmar mer per dag i Teams; i USA och UK en dryg timme. Antalet Teamsmöten hade ökat med mer än 50 % per vecka. Man såg också en signifikant ökning av aktiviteter i Teams efter kontorstid; andelen användare som skickade meddelanden i Teams efter kontorstid hade fördubblats. (A pulse on employees’ wellbeing, six months into the pandemic, 20 sep 2020)
Så vi tycks jobba mer. En del av insparad restid tycks ha blivit förlängd arbetstid. Men blir det mer gjort?
Det är långt ifrån säkert. Atlassians undersökning pekar på en ”higher coordination cost” i jobbet, och att medarbetarna jobbar mer för att kompensera. En tredjedel säger att de måste lägga ner mer tid på att rapportera till chefer eller kunder.
Microsoft lät också drygt 6000 Teamsanvändare besvara en enkät. I de flesta länder uppgav en knapp tredjedel att det nya arbetssättet hade ökat utbrändheten.
Mötena har blivit fler, men å andra sidan kortare, konstaterade National Bureau of Economic Research. Den totala tiden i möten hade därför minskat. Men det är inte så säkert att det är en god sak. Fler möten betyder att man vid fler tillfällen måste ställa om mentalt, från det ena ämnet till det andra – och på kortare tid.
Och är den försvunna restiden bara en besparing?
”Commutes provide blocks of uninterrupted time
for mentally transitioning to and from work,
an important aspect of wellbeing and productivity, menar Shamsi Iqbal, chefsforskare på Microsoft Research. ”But without a routine for ramping up for work
and then winding down, we’re emotionally exhausted at the end of the day.” (A pulse …)
Man kan ju fråga sig om pendlingen till och från jobbet verkligen är så ”uninterrupted” alla gånger. Och visst finns det fördelar med att slippa resa: De senaste månaderna har jag kunnat föreläsa för grupper i Blekinge, Göteborg, Värmland … utan att behöva riskera att fastna i snöstorm på vägen. Och sparat väsentlig tid! :)
Men det ligger kanske ändå något i att man en vanlig resan-till-jobbet-dag bättre hinner skifta fokus, än när man går två meter från sängkammaren till köksbordet. Bec Weeks, som jobbat med Australiens regerings Behavioural Economics Team, är också inne resandet i en artikel i New York Times. ”Mellanrum” är förmodligen viktiga för kreativitet och innovation:
”Research has shown that mind-wandering, an activity that can happen during periods of boredom, can result in greater productivity. But during the pandemic, some of the best opportunities for mind-wandering, like the daily commute to work, have been lost for the millions of people now working from home.
’Even in those moments when we used to be bored, there were often a lot of things going on that we didn’t realize,’ Ms. Weeks said.”
The Boredom Economy, NY Times 20 feb 2021
Summa summarum: Vi verkar jobba mer. Men effektivare? Det är ju inte precis så, att just mejl och möten har ansetts vara typiska befrämjare av hög produktivitet. Och knappast av dem som klappat i händerna för ”digitaliseringens stormsteg”…
Bild: Charlie Marusiak / Unsplash
Digitalt utanförställande – i stället för digitalt utanförskap: Byt perspektiv!
Publicerad 22 februari 2021 | 3 kommentarer
Jag blev inbjuden att prata i en radioserie om ”digitalt utanförskap” i P1. Jag svarade med att utmana grunden för programmen.
Det första man kan konstatera är ju att fokuset är fel. Det pekar mot individen, personen, som då ”har ett utanförskap”. Men problemet ligger inte hos individen utan hos de som skapar och utformar de tjänster som inte är tillräckligt bra, inte är inkluderande, inte tillräckligt enkla att använda. Det vi har är ett utanförställande.
Människor ställs utanför, utan egen förskyllan, på grund av dåligt utformade tjänster, sajter, appar och så vidare. Så jag vill flytta fokus från ”de där som inte kan” till ”de där som gör det onödigt svårt”. Det är dem som vi borde granska.
Det här är något som drabbar oss alla – inte någon liten minoritet. Tvärtom; när man skapar och designar tjänster och system för människor som måste vara på topp hela tiden, då designar man för en liten minoritet. Därför att allas våra förmågor varierar upp och ner, från tid till annan. (Den där inbillade ”normal”-gruppen, som man alltför ofta bygger för, har ju som regel visat sig bestå av unga vita män.)
För en del betyder det här att de inte kan använda tjänsten alls. För många andra betyder det att det är onödigt svårt, onödigt tidskrävande att göra det. Det kan betyda ekonomiska konsekvenser – om man inte lyckas dechiffrera hur den digitala p-automaten funkar eller noterar de senste ändringarna i p-appen, så risker man att åka på kostsamma p-böter. Jag gjorde det själv häromdagen; jag missade att jag måste ändra och uppdatera mina betalningsalternativ i den uppdaterade p-appen. Det kostade mig 900 kronor. Och jag har jobbat med digitala produkter och system i snart 40 år.
Det har funnits en syn på att fungerande och inkluderande design är någon sorts lyx, en guldkant, något i grunden onödigt, och viktigt möjligen bara för en liten grupp korkskallar och bakåtsträvare som vägrar ta till sig de digitala välsignelserna.
Det är dags att byta perspektiv. Det är dags att bryta med utanförställandet.
Hör avsnittet av Nedkopplad på SR P1 (22 feb 2021):
”Att arbeta hemifrån har inneburit en oväntad bonus för kvinnor”
Publicerad 18 februari 2021 | 2 kommentarer
Hur har det faktum att vi nu jobbar på distans, via skärm och digitala verktyg, påverkat oss?
Atlassian (som bland annat säljer det populära verktyget Jira) har gjort en undersökning bland 5000 personer från Australien, USA, Japan, Tyskland och Frankrike, i form av intervjuer, dagboksstudier och enkäter.
Studien pekar på både för- och nackdelar med skärmarbetet. En intressant erfarenhet var denna:
”Det finns färre sätt att visa sin status eller dominans i det digitala kontoret. Många kvinnor fann detta befriande. När alla blir en lika stor fyrkant på skärmen jämnar det ut förutsättningarna. Att tala i mun på någon annan upplevs dessutom som mer disruptivt i videomöten än i fysiska möten, så vi har blivit bättre på att vänta på att andra talat färdigt innan vi själva tar ordet. Plötsligt är det mycket svårare för den mest högljudde, mest seniore, eller mest självsäkra personen i rummet (vilket tenderar att vara en man) att dominera diskussionen.”
Många kvinnor upplever också att kraven på ”att se snygg ut” har minskat. ”Strumpor och klackar är irrelevanta. Make-up kan vara sisådär, ingen ser skillnaden i alla fall.”
Summa summarum: nästan hälften av kvinnorna säger att deras självförtroende för att göra ett bra jobb har ökat. För männen var siffran 40 procent.
Man kan förstås fråga sig om det kommer att vara bestående effekter. Kommer pressen att göra sig snygg att öka efterhand? Vi ser redan en ökad omsorg kring att ha en snygg bakgrund på sin videobild. Och makt-splainande män kommer kanske så småningom att hitta nya, digitala, sätt att dominera?
Hela rapporten finns här: How to debug distributed teamwork, as suggested by new research (7 oktober 2020)
Forskningschef på Atlassian är Leisa Reichelt, tidigare Head of User Research på UK Government Digital Service. 2015 var Lisa i Sverige och talade på konferensen From Business to Buttons (YouTubeklipp, 25 minuter).
Broschyr för arbetsmiljöombud: nu med digital arbetsmiljö
Publicerad 17 februari 2021 | 1 kommentar
Sedan en kort tid har fackförbundet Unionen en ny, uppdaterad broschyr om arbetsmiljö. Som har ett helt nytt utförligt avsnitt om digital arbetsmiljö.
Avsnittet går igenom vilka problemen det kan finnas, och vilka konsekvenser de kan ha för medarbetarna. Där finns också ett långt avsnitt om ”Hur kommer vi till rätta med problemen?”, med flera tips om samarbete, riskanlyser, verktyg och inte minst ledningens ansvar.
Broschyren är Unionens samlade vägledning för arbetsmiljöombud (skyddsombud) – en handledning för deras medverkan i förbättring av kontorsmiljöer. Men även andra fackligt förtroendevalda, chefer och medarbetare har mycket att hämta i den. För närvarande finns den för nedladdning, som pdf-fil.
Det är en rejäl uppdatering. Tills helt nyligen hade detta material ett avsnitt kallat ”IT och telekommunikation” – på två sidor. Det inleddes så här:
Stationär utrustning
En persondator består vanligen av systemenhet, bildskärm, tangentbord och en mus eller annat styrdon. Till det kommer extrautrustning som skrivare, kopiator och eventuellt en fax.
De flesta utrustningar som innehåller elektronik avger emissioner till omgivningen. Emissioner är olika former av utsläpp och strålning.”
Det är inte utan att man gissar att den texten skrevs någon gång i slutet av sjuttiotalet. Och ingen ändrat den sedan dess.
Broschyren framhöll även att ”de bärbara datorerna har stora ergonomiska brister och bör därför inte användas [—] Bildskärmens synergonomiska egenskaper är i regel sämre än stationära skärmar.” 😧
Men nu finns alltså ett mycket mer modernt material – användbart för många skyddsombud, inte bara för Unionens medlemmar.
Behöver vi tänka om kring den digitala arbetsmiljön?
Publicerad 14 februari 2021 | Inga kommentarer ännu
Plötsligt och oväntat blev den digitala arbetsmiljön alltmer central, när mer och mer av arbetet på grund av pandemin måste utföras på distans.
Behöver vi tänka om kring den digitala arbetsmiljön?
Eller, behöver vi kanske helt enkelt bara börja att tänka? ;)
I mars pratar jag på ett webbinarium hos Office Management om vad som förändrats på grund av pandemin, och vad som är sig likt. Anmälan via länken!
Webbinarium 25 mars: Behöver vi tänka om kring arbetsmiljön när den blir mer digital?
Bild: Chris Montgomery/Unsplash.
Vårdens system har inte blivit bättre – allt tal om digitalisering till trots
Publicerad 13 februari 2021 | Inga kommentarer ännu
Åh, det känns som en evighet sedan! Ändå var det mindre än ett år sedan DN:s Hanne Kjöller lyfte vårdens dåliga system i en krönikan På akuten väntar patienter på personal – som väntar på sina datorer. (En krönika som från början hade titeln Med färre knapptryck får vi dubbelt så mycket vård för pengarna – vilket syns i koden.)
Men detta var den 7 mars 2020, och pandemins enorma belastning på sjukvården hade vi inte börjat se ännu.
Några saker som Hanne Kjöller, själv ursprungligen sjuksköterska, tog upp i artikeln:
”Att skriva ut någon, så att namnet försvinner från skärmen, kräver förutom inloggning tolv knapptryckningar.”
”Användar-ovänliga förinställningar […] som till exempel typ av blod. Venblod, som det nio gånger av tio är frågan om, måste jag trycka mig fram till.”
”Eftersom rummen är få och eftersom det finns en rad saker som patienter inte bör göra i korridoren så rullas de tillfälligt in och ut ur rummen som i en sängkammarfars på Scalateatern. Varje sådan förflyttning kräver en ny loop bakom disken, en ny inloggning samtidigt som någon annan patient i korridoren börjar kräkas och ytterligare någon rycker i armen och frågar ’hur länge ska min mamma ligga här egentligen?’”
”För att alls kunna fylla i ett värde måste du veta om klockslaget ska skrivas 17.30, 17:30 eller på något annat för datasystemet – med det ironiska namnet Take Care – acceptabelt vis. De felmeddelanden som kommer upp på skärmen rymmer information om att jag har gjort fel. Däremot sägs inte vad jag ska göra för att göra rätt. Det står alltså inte: Tid anges med semikolon och utan mellanslag. Och något slags konsekvens eller harmonisering med svenska skrivregler har jag inte lyckats hitta.”
”Tangentbord av så erbarmlig lågpriskvalitet att vartannat ord blir fel – även för en så flitigt fingerplitande figur som jag.”
Det är värt att notera att inga av de problem hon ger exempel på handlar om ”system som inte pratar med varandra”. Inte heller om att systemen i sig skulle vara gamla eller omoderna. Det handlar om deras design och funktionalitet.
Sammankopplade system och funktioner är i själva verket en del av problemet. För att komma in i förrådet för att hämta en sond eller kateter måste hon använda samma kort som används för inloggning i datorn, vilket förstår loggar ut henne från datorn, vilket betyder att hon måste logga in igen… gång på gång på gång.
Kjöller avslutar:
”Jag har ingenting emot vare sig datorer eller maskiner. Det är användarfientligheten som tär på min mentala hälsa. Att systemen uppenbart är konstruerade av någon som inte begriper verksamheten. Och som inte förmår skilja viktigt från oviktigt.”
Och trots allt tal om hur ”digitaliseringen tagit stora kliv” på grund av pandemin, så har ingenting gjorts år den starkt digitaliserade miljö som sjukvården redan tampats med under lång tid. Exemplet med olika sätt att skriva in tid tog jag till exempel upp redan i första upplagan av min bok, för tio år sedan.
Det är väl detta som är det värsta. Ovanpå en pandemi, som ju drabbat oss oväntat och oförskyllt (i alla fall i princip), har vi alltså själva lagt en belastning på vården – som är fullständigt onödig.
I sin ingress skrev Kjöller – alltså i början av mars 2020:
”Det sägs att sjukvården måste kunna ställa om för att hantera coronasmittan. Här kommer några tankar om hur jag som sjuksköterska kan ge ungefär dubbelt så mycket vård, till samma lön och hälften så mycket frustration.”
Ja, det hade väl varit en god sak – nu när vi vet vad coronasmittan innebar?
Bild: Jakayla Toney/Unsplash
Taggar: corona > covid-19 > hanne kjöller > pandemi > take care > vård
Bättre interna digitala system för IKEAs 166 000 anställda
Publicerad 9 februari 2021 | 1 kommentar
När Ikea tillsätter en särskild ledare för att ge sina 166 000 medarbetare bättre interna digitala verktyg, är det faktiskt en stor sak.
”We firmly believe that an exceptional customer experience begins with an exceptional coworker experience”, säger Timothy Embretson, som har titeln Vice President of Global Digital Experience Design på Ikea i ett inlägg på LinkedIn.
Den lite krångliga engelska benämning man valt för området är ”Product UX Design, Coworker”. Det finns ett annat begrepp: employee experience, eller till och med digital employee experience. Här hemma skulle vi helt enkelt säga digital arbetsmiljö.
Syftet är att ge medarbetarna enkla och lättanvända verktyg. I grunden samma filosofi som för vad man erbjuder kunderna, alltså. Och det har ju varit en lyckad filosofi, minst sagt.
PS: Jag skrev en gång ett inlägg om IKEAs interna system: IKEA, the movie, eller: Gränssnitt är bäst på bio, som har varit ett av mina mest lästa genom åren – även inom IKEA (loggfilerna skvallrar om IP-nummer).
Foto: Kelvin Yup på Unsplash
Algoritmiska larm belastar sjukvården
Publicerad 3 februari 2020 | 1 kommentar
Hanne Kjöller, ibland insiktsfull ledarskribent på DN, har återvänt till sitt gamla jobb som sjuksköterska, för att själv försöka förstå belastningen på akutvården:
”Trots att patientantalet är i stort sett detsamma har larmen blivit fler. På 1990-talet snittade vi på tre larm per dygn. Nu, när traumaalarmen dirigeras direkt till Karolinska, när färre röker, när hjärtinfarkterna gått ned, har de blivit 27. Vad har hänt? En delförklaring är strokelarmen. (…)
Men en större förklaring till att antalet larm nästan har tiodubblats är de nya algoritmerna som används för att bedöma patienter. SOS Alarm, ambulanserna och akuten – alla jobbar vi med detta ”beslutsstöd”.
Algoritmerna fångar upp en del men missar mycket annat. Helheten går förlorad.”
Patienterna har inte blivit fler, men antalet larm har tiodubblats (DN, 24 jan 2020)
Mängder av onödiga eller falska alarm är inte bara ett faktum i akutmottagningarna, utan också på vårdavdelningar. De är en direkt konsekvens av utvecklingen inom sjukvården, med allt fler tekniska system för att bedöma och övervaka patienter. De leder till det man kallar ”alarm fatigue”, avtrubbning. Undersökningar visar att mellan 72 och 99 procent av sådana alarm är falska. Och det är svårt att vara på topp när systemen skriker ”vargen kommer” hela tiden – kanske var 90 sekund. Det gäller naturligtvis också på akuten.
Systemens prioriteringar är i och för sig inte tvingande, skriver Kjöller.
”Men hur ofta nedprioriteras den patient som datorn finner röd? Vilken anställd tar frivilligt den risken? Så länge man följer algoritmerna har ingen gjort något fel – inga rutiner har brustit. Det är alltid viktigare att inte göra några fel än att göra rätt.”
Situationen är ett typiskt exempel på konsekvenser som uppstår, när man inte tittar på ett helt sammanhang, utan bara en begränsad del. För varje given minimal risk kan det vara rationellt för ett system att varna – men helheten blir då ohanterlig. De som konstruerar, inför och förlitar sig på ett överflöd av tekniska system på det här viset saknar helt enkelt, ironiskt nog, det som brukar kallas systemtänkande eller systems thinking.
Bild: Martin Abegglen/Flickr under CC-licens
Digitaliserade traktorer: högt pris och lägre nytta
Publicerad 2 februari 2020 | Inga kommentarer ännu
Digitaliserade traktorer och skördetröskor är fortfarande krångliga att hantera och ger för lite värde utifrån sina höga kostnader – inklusive den stora kostnaden att lantbrukare inte ens får försöka reparera dem. Det kunde jag referera redan för fem år sedan (Digitala skördetröskor och traktorer ”en mardröm för lantbrukare”, 26 feb 2015) – och det har inte blivit bättre.
Vid auktioner skjuter istället budgivningen i höjden för traktorer byggda 1980 eller tidigare, rapporterar Star Tribune. De är ”well-built and totally functional, and aren’t as complicated or expensive to repair as more recent models that run on sophisticated software”. De går för 20 000 till 60 000 dollar – vilket fortfarande är mycket mindre än de 150 000 en nyare modell kostar.
’These [older tractors], they’re basically bulletproof. You can put 15,000 hours on it and if something breaks you can just replace it.
The other big draw of the older tractors is their lack of complex technology. Farmers prefer to fix what they can on the spot, or take it to their mechanic and not have to spend tens of thousands of dollars.
’The newer machines, any time something breaks, you’ve got to have a computer to fix it,’ Stock said.
There are some good things about the software in newer machines, said Peterson. The dealer will get a warning if something is about to break and can contact the farmer ahead of time to nip the problem in the bud. But if something does break, the farmer is powerless, stuck in the field waiting for a service truck from the dealership to come out to their farm and charge up to $150 per hour for labor.
For tech-weary Midwest farmers, 40-year-old tractors now a hot commodity (5 jan 2020)
Intressant är tidningens observation att det här faktiskt är ett tecken på att utvecklingen nu inte är så snabb eller revolutionerande som vi ofta får höra. Utvecklingen mellan 1959 och 1989 var snabbare och mer genomgående än den varit sedan dess … förutom den ”irriterande” mjukvaran:
« gå tillbaka — fortsätt leta »In 1989, 30-year-old tractors really were antiques. A 1959 tractor at that point would have sold for $2,000 or $3,000 and looked like a different species from the tractors in operation in the 1980s.
But tractors from the 1970s and 1980s aren’t so dramatically different from tractors produced in the 2000s, other than the irksome software, and at a time when farmers are struggling financially, older tractors can make a lot of business sense.
