Lördagslänkar
Publicerad 23 februari 2013 | 1 kommentar
En bunt lördagslänkar för lässugna – varav många visade sig handla om trafik:
Varför kan jag inte betala Västtrafik? undrar Fred, som är styrelseledamot i Unga Synskadade Väst. Han ser inte att maskinen av någon anledning inte tog emot hans betalning, och ljudsignalen drunknar i bullret från spårvagnen. Sedan har han fel sorts telefonabonnemang för att kunna köpa en sms-biljett. Lyssna på samtalet med en förstående kontrollant! ”Vi skulle önska att det var enklare …” säger hon.
Användbarhet i praktiken hittar en bra dialogruta (”Klicka på Avbryt för att fortsätta”) …
… och Matilda Karlsson får också (o)klara besked …
… och Mårten Holm tipsar om varför man inte ska överlåta dessa typer av meddelanden till utvecklarna utan låta en skribent ta sig an dem (tips 7 av 10 nyttiga) hos 10 common UX mistakes startups make … and how to avoid them!
Information är svårt (?): Lotten har problem med värdet och informationsdesignen hos SJs SMS-tjänst. (Och Lotten har ju redan tidigare piskat SJ för informationen och biljettautomaterna.
Inte alla finländare får tillgång till internetbank. ”- Ja, det skulle kunna vara en bra idé att förändra internetbankerna så att fler användare riskfritt kunde släppas in. Men det kräver förstås stora ändringar i datasystemet.”
Bra om ömsesidig tillit och om IUP hos Skollyftet.
Ge lärarna mindre att göra – eller böta miljoner. Arbetsmiljöverket tar i rejält mot Stockholms skolförvaltning. Lärarna har ålagts en mängd nya administrativa uppgifter i form utredningar, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram. Facket har arbetetat med att få utbildningsförvaltningen att vidta åtgärder sedan 2009. Till slut kontaktade facket LR Arbetsmiljöverket, eftersom förvaltningen inte tagit i saken.
Senast 15 augusti ska nu utbildningsförvaltningen ha gjort en riskbedömning, och angett vilka arbetsuppgifter som kan tas bort eller förenklas för lärarna. Annars väntar miljonböter. Detta gäller även om utbildningsförvaltningen överklagar föreläggandet, eftersom ’risken för ohälsa under nuvarande arbetsförhållanden är så hög’.
Pikant: chefen för Stockholms utbildningsförvaltning – som alltså visat ringa intresse för frågan under flera år – ska på Jan Björklunds uppdrag utreda hur man ska minska lärarnas administration: Han ska minska administrationen – men sågas redan på området.
Och så ett skenbart långt associationshopp. Men detta handlar om samma sak som t ex debatten om skolan – att lita på människors kompetens istället för att mikromanagera dem
”’The many rules strip us of the most important thing: the ability to be considerate. We’re losing our capacity for socially responsible behavior,’ says Hans Monderman, one of the project’s co-founders. ’The greater the number of prescriptions, the more people’s sense of personal responsibility dwindles.'”
Men herr Monderman är ”dutch traffic guru” och det rör sig om städer utan trafikskyltar och signaler: Controlled Chaos: European Cities Do Away with Traffic Signs.
Tipstack till förutom ovan nämnda också till Tommy på Användbart.
Jävla skitsystem live – försök med webbsändning
Publicerad 21 februari 2013 | 2 kommentarer
Just nu är jag sjukt nervös: i morgon kl 16 kör vi en liten test – en beta – av webbsändningen Jävla skitsystem live. Rickard Gatarski på WeStreamU och jag diskuterar den digitala utvecklingen.
Så kolla gärna klockan 16 på fredag 22 februari, alltså …
Tre delar av digital arbetsmiljö
Publicerad 21 februari 2013 | Inga kommentarer ännu
I går föreläste jag på Stockholms stadsbibliotek om digital arbetsmiljö. Några i publiken ville gärna ha den här bilden ur presentationen. Klicka på den för att se den och ladda ner den i full storlek:
Hela presentationer finns också att se eller ladda ner som pdf på Speakerdeck.
Här finns också länken till checklistan för utbildning i nya system, som fritt kan laddas ner.
Och så insåg jag efteråt att jag hade glömt att slutföra en poäng! Det där med 6 %, varför var det så bekant? Jo, Parkinson skrev alltså i sin artikel 1955 att han funnit att en byråkrati naturligt tillväxte med – just det! – 6 % om året!
Nu dokumenterar vi soporna
Publicerad 18 februari 2013 | Inga kommentarer ännu
Alina är undersköterska på akutmottagningen på ett stort svensk sjukhus. Vi sågs i fredags kväll.
– Idag skulle jag bära ner skräp, en del utrangerad elektronik, till sophämtningen, berättade hon.
– Nu måste jag fylla i en blankett om exakt vad det är för sorts skräp, hur många batterier, så här många sladdar …
– Jag vet inte vart blanketten tar vägen sedan, eller vem som läser den. Men eftersom allt ska interndebiteras på varje enhet för sig, antar jag att det är för att vi ska debiteras just vår enhets exakta del av kostnaden för sophämtningen, suckade hon.
– Vad skrev du på blanketten då? undrade jag.
– Äh, jag ljög. Förstås, sa Alina och tittade mig rakt i ögonen. Herregud, jag står mitt uppe på en akutmottagning med massor att göra. Jag skrev dit några grejer på slump.
* * *
På söndagsmorgonen kom Maciej Zarembas artikel om vården i DN (Vad var det som dödade herr B?, 17 feb 2013). Han pekar på den extrema mätnings- och styrningskulturen. (Många har för övrigt pekat på likheterna med fallet i ”House på riktigt”.)
Jag vet inte varför sköterskorna måste registrera vad de slängde för skräp på en särskild blankett. Det borde jag förstås undersöka ordentligt. Kanske det bara är en tillfällig test?
Men poängen är att Alina inte heller hade fått reda på varför. Vad hon däremot kände, var att det var otänkbart att lägga tid på det när det fanns massor av behövande patienter och stressade kollegor runt ikring. Så hon ljög.
Jag kom omedelbart att tänka på vad jag just läst från Storbritannien, där debatten om mätnings- och administrationssamhället också blossat upp.
”There have been numerous studies that show that such systems distort organisational priorities and make organisations focus on doing the wrong things – and they make people lie,” konstaterade Toby Lowe i Guardian. (Payment by results – a ’dangerous idiocy’ that makes staff tell lies, 1 feb 2013).
”There’s a growing momentum behind the understanding that outcomes-based performance management in general – and payment by results, in particular – is dangerous idiocy. It makes good people do the wrong things, and then forces them to lie about it.”
Små saker som kan göra en smått galen
Publicerad 18 februari 2013 | 3 kommentarer
Visserligen inte från arbetslivet, utan från den privata sfären, men ändå ett litet exempel på hur vi måste använda många system, alla lite olika.
Ibland betalar jag saker på nätet direkt via internetbanken. Då kommer jag ofta först till den här sidan hos Payex;
Notera att här sitter knappen som gör det jag vill göra (nämligen betala) till höger, och att den innehåller texten ”betala”.
När jag klickat på den knappen hamnar jag på min internetbank. Då ser det ut så här.
Här har funktionerna bytt plats, jämfört med steget innan. Det är knappen för att avbryta som sitter till höger – och den som innehåller ordet ”betalning”!
Jag vet inte hur många gånger jag snabbt och rutinmässigt klickat på den högra knappen även på denna sida.
Ja, jag är ofta otålig när jag ska köpa något. Alla de administrativa stegen vill man ju komma igenom så fort som möjligt – jag vill ju få grejen köpt!
Klickar man fel är betalningen avbruten; det finns inget ”ångra”. Och jag får börja om från början igen – ofta med att på nytt fylla i en massa detaljer på säljföretagets sajt.
Vilken variant är ”rätt” och vilken är ”fel”? Tja; Handelsbankens variant utgår från en Windows-standard, med OK till vänster och Cancel till höger. Payex variant är mer vanlig på webben, där ett flöde tänks fortsätta högerut. (Det är också Apples standard.) Vilket ska man välja? ”Det beror på,” svarar Norman/Nielsen (OK-Cancel or Cancel-OK?, 27 maj 2008).
Bortsett från ordningen, tycker jag man kan visa på ett par andra bra principer här – en designmässig, och en språklig:
- Framhäv den knapp som betyder OK/Fortsätt med visuella medel (storlek, form, färg, etc)
- Avbryt-alternatativet ska aldrig innehålla det ord som betecknar den aktion som är det som användaren vill göra med OK-knappen.
Hade Handelsbanken gjort så, hade det förmodligen inte spelat så stor roll att ordningen blivit omkastad.
Det kan också vara värt att påpeka att man bör kunna ångra ett felaktigt tryck.
Och att det är en påtaglig risk, när OK- och Avbryt/Radera-knappar sitter nära varandra. För ett exempel på båda riskerna samtidigt, se Undercover boss i kundtjänsten: ”Did I press the selfdestruct button?”
Jag brukar ju ofta säga att tjänster och system är bättre i den privata sfären än i arbetslivet. Och det stämmer oftast. Men visst finns det mycket som kan förbättras. Handelsbanken håller för övrigt på att göra om sin internetbank och gör reklam med en film.
”I long for the days of the paper chart”
Publicerad 17 februari 2013 | Inga kommentarer ännu
Som framgick av inlägget House på riktigt är det inte bara i Sverige som vi har problem med bristfälliga it-system.
American EHR Partners – en branschorganisation för ejournalsystem (Electronic Health Records på engelska) konstaterar att en allmän iakttagelse är att e-journaler ökar arbetstiden. Läkare behöver tillbringa mer tid på kliniken – eller ta hem och göra jobbet hemma på kvällen:
”One of the comments we hear from clinicians who have implemented an EHR is the impact on their after-hours workload, whether this be in the clinic at the end of the day or at home in the evenings. This feedback is not limited to specific EHRs and tends to be a more widespread issue. The following comments were submitted by physicians who completed the AmericanEHR Partners EHR satisfaction survey:
- I can get through my day, but I spend an extra hour to two hours longer at the office than I used to prior to our implementation of the EHR. This is really bothersome to me.
- It makes a 15-minute visit take 2–3 times as long. I’m not sure I’ll ever be able to get back to my pre-EMR volume. Some nights, if I have a meeting after work, I’m up working on charts until 1 am! And that’s only working at 80% of my previous patient volume! There has to be a better way… talk about burnout.
- Radiology reports are now coming across through an interface, but we are unable to see images — for this we must log onto a remote desktop for the hospital in a separate application. I am routinely having to finish charts at home after work.”
Has EHR Increased Your After-Hours Workload?
(9 nov 2012)
Kommentarerna på blogginlägget är entydiga. Genom att styra arbetssättet i detalj kräver systemen massor av tid, och skapar så mycket trivial information att det är svårt att hitta det livsviktiga:
- ”I consider it extremely important to choose an EMR system that does not require a specific work-flow to produce each chart note. Not all visits require a review of Family History, for example. However, many systems require you to at least click through a variety of screens if only to accept their entries.”
- ”I certainly feel that this is the case. (I am finishing some up this weekend!) Meaningful use [en amerikansk standard för journalanteckningar, min anm] has added multiple lists I need to click through, including re-affirming all office visits even after I dictate.”
- ”Pages and pages of repetitive nonsense and the actual life saving information is not there! We are aproaching the EHR tower of Babylon, where communication is impossible.”
Någon längtar till och med tillbaka till papperstiden:
”Occasionally we have a patient come to the office from the pre-EHR (3 yrs ago) days. For them, we are first handed the old paper chart from the back room files before beginning their note.
What a difference! The paper charts were simple, accurate, quick, and streamlined. All the things the behemoth “Practice Partner” system claimed to be. I long for the days of the paper chart.
The sad fact is that EMR in its present state is inefficient, dangerous, and uses 3 times more paper than our paper system ever did. It is the perfect example of what happens to a system when it is overtaken by bureaucrats and self-serving paper pushers.”
Jag förstår frustrationen, men om man längtar tillbaka till papper är det nog till en del för att man inte känner till hur bra system kan se ut idag. Läs mer i inlägget Det är i alla fall bättre än häst och vagn.
House på riktigt
Publicerad 13 februari 2013 | 1 kommentar
Det är precis som ett avsnitt av läkarserien House. Fast det är på riktigt:
”The man’s sister came to visit him on his second day in the hospital. As she walked into the room she was immediately struck by her brother’s distress.
’Get me out of here!’ the man shouted from his hospital bed. ’They are coming to get me. I gotta get out of here!’
His brown eyes darted from side to side as if searching for his would-be attackers. His arms and legs shook with fear. He looked terrified.
For the past few months, the man had been in and out of the hospital, but he had been getting better — at least he had been improving the last time his sister saw him, the week before. She hurried into the bustling hallway and found a nurse. ’What the hell is going on with my brother?’ she demanded.”
Varje månad publicerar medicin-sidorna i New York Times Magazine ett verkligt fall, som de utmanar läsekretsen att försöka lösa. I Think Like a Doctor: A Confused and Terrified Patient (7 feb 2013) gällde det en 55-årig man, som var på bättringsvägen efter flera svåra sjukdomar, men som plötsligt i oktober i fjol började hallucinera och få paranoida symptom.
Vad som är speciellt är att alla verkliga dokument och journaler publiceras med artikeln, så att läsarna kan granska all dokumentation. Sammanlagt 40 sidor finns som bilaga till artikeln – enkelt läsbara online via tjänsten documentcloud.org (klicka på bilden).
Läsarna lyckades också, på bästa House-manér, lösa fallet: ett överskott av signalsubstansen serotonin, orsakad av en olycklig kombination av flera läkemedel från olika vårdgivare.
Men det intressanta för oss här är den sammanfattning som skribenten och läkaren Lisa Sanders gör i tidningen:
”Electronic medical records were supposed to help solve this problem but it seems they more frequently focus on the kind of information essential for billing so that, whatever problem the patient has, the hospital or facility gets paid. By providing too much information that isn’t medically useful, and not enough that is, electronic medical records are just one more barrier to good health care, one more red herring in the pursuit of a correct diagnosis.”
(A Confused and Terrified Patient Solved, NY Times, 8 feb 2013
”The comments about EMR not helping are certainly on target”, säger en läkare i kommentarerna. ”Over-medication with dangerous drugs is the other half if the problem. Drugs that are pushed by big pharma, in order to make money. Our docs need to learn to be a little more skeptical before adding more and more meds for every patient they see!” säger en annan.
Oönskade läkemedelsinteraktioner är just nu det huvudsakliga argumentet som industrin trycker på, för att skapa ännu fler it-system i vården. Man utlovar system som automagiskt ska upptäcka farliga kombinationer av läkemedel. Jag kan inte låta bli att fundera på, om man inte försöker utnyttja ett symptom, i stället för att ta itu med grundproblemet: övermedicinering. Och hittills har ju industrin inte lyckats uppfylla sina löften om de stora fördelarna med sina medicinska informationssystem.
Patienten då? Som i bra avsnitt av House har han tillfrisknat, och är varken deprimerad eller förvirrad längre.
Förvirringen inom vårdens it-system består dock. Det är deprimerande.
Se också: Dagens system: medicinsk dokumentation med ”suddig paparazzikvalitet”
Overworked from Electronich Health Records (EHR)
Bild: ”pill man” av takgoti/flickr under cc-licens
Klassiker om design
Publicerad 13 februari 2013 | Inga kommentarer ännu
Om du gillade inlägget om John E Karlin och telefonerna häromdagen (Hur man gör användarstudier på riktigt), så är det här boken för dig: Designing for People av Henry Dreyfuss. En klassiker, ursprungligen utgiven 1955 (här i nyutgåva). Mycket tänkvärt, mycket retor-design-godis och dessutom en underbart vacker typografi.
Det som är fascinerande är nog med vilken omsorg man undersökte saker. När Bell skulle bestämma hur lång en telefonlur borde vara, mätte man avståndet mellan mun och öra på 2000 personer!
Man ska komma ihåg att Bell vid den här tiden i praktiken var ett monopol. Men de la alltså ner oerhört mycket tid och pengar på att verkligen göra produkter, som skulle passa så många som möjligt.
Boken handlar dock inte alls bara om telefoner, utan om en lång rad produkter och prylar.
”Let’s fire all the managers”
Publicerad 12 februari 2013 | Inga kommentarer ännu
En fortsättning på inläggen om teori X och teori Y, om tidrapporter. Man skulle kanske gissa att en artikel med titeln ”sparka alla chefer” hade publicerats i något obskyrt revolutionärt blad – men den finns i Harvard Business Review:
Vad det handlar om är företaget där
- Ingen har en chef.
- Anställda definierar sina roller och ansvarsområden i samråd med sina kollegor.
- Alla kan göra inköp och investeringar med företagets pengar.
- Varje medarbetare är ansvarig för att skaffa de verktyg som hon behöver för att göra sitt jobb.
- Det finns inga titlar och inga befordringar.
- Löner sätts genom överenskommelser mellan kollegor.
Och det är inte något koolt ungt spelföretag utan en industri som tillverkar … tomatsås. En kapitalintensiv industri med 400 anställda, där hundratals ton råvaror processas varje timme i en mängd känsliga processer.
Och som är marknadsledande i världen i sin bransch; och med snabbare tillväxt, och lönsammare, med omsättning på över 3 miljarder kronor.
Vad exemplet visar är alltså att till och med en ytterst komplicerad och snabb produktionsprocess går att sköta framgångsrikt, utan hierarki och processtyrning ovanifrån.
Författaren Gary Hamel kallar de som jobbar i tomatfabriken för ”ridiculously empowered, yet work together like members of a carefully choreographed dance troupe”.
Transparenta system, som stödjer teori Y snarare än teori X, är bland annat det som gör det möjligt.
Tidigare (och som det är i ett traditionellt organiserat företag), om någon vid en arbetsstation insåg att det behövdes en ny konservburkpress, var proceduren att en begäran om inköp skickades till en chef, som skickade den till en chef, som skickade den till en chef – och till sist hamnade den hos vd, som skulle ta beslutet: köp eller inte?
Ägaren och vd:n Chris Rufer, tidigare MBA-student på UCLA, beskriver i artikeln som sin omvändelse hur han en dag satt med det där papperet i handen och plötsligt insåg: jag har ingen aning om den här maskinen behövs eller inte. De som jobbar vid den, är de som vet. Varför ska beslutet vandra hela vägen till mig?
Så han organiserade om företaget i grunden. Genom att även de som står vid bandet har insyn i ekonomin kan de besluta om den där konservburkspressen behövs. Men de måste göra det gemensamt.
I företagets vision står det att medarbetarna ska var “self-managing professionals, initiating communications and the coordination of their activities with fellow colleagues, customers, suppliers, and fellow industry participants, absent directives from others.”
Är du minsta intresserad av arbetsvillkor och arbetsorganisation, läs First, let’s fire all the managers. Du kommer att bli totalt och komplett fascinerad. (Sajten kräver registrering, men den är snabb och gratis.)
Hur man gör användarstudier på riktigt
Publicerad 10 februari 2013 | 6 kommentarer
Tänk dig nu tillbaka till tiden för fasta telefoner (om du aldrig sett en, kolla bilden här nedan). Hur lång bör egentligen sladden mellan luren och apparaten vara? Och hur tar man reda på det?
Sladden innehöll koppartråd, som var ganska dyrt. Precis hur kort kan man göra den, om den fortfarande ska vara användbar? Och hur tar man reda på det?
Der var uppgiften för John E. Karlin, chef och grundare av telefonbolaget Bells avdelning för ”human factors” (idag skulle vi säga”användbarhet” eller ”människa-maskin-interaktion” eller ”user experience”).
Hur gör man? Karlin och han team valde slumpmässigt ut femtio anställda i Bells kontorskomplex. Under en period av flera veckor gick de nattetid in på kollegornas tjänsterum, skruvade sönder telefonerna och kapade en liten bit av sladden i taget, var tredje dag. Sedan höll de koll på när de ovetande försöksobjekten började klaga på att deras att telefonen plötsligt blivit svår att använda. Det visade sig att 30 centimeter kunde kapas, utan att någon användare märkte att något hänt. Resultat: stor besparing för företaget.
(En användare, en matematiker, märkte aldrig att sladden kortades, inte ens när den bara var en decimeter och det knappt gick att lägga tillbaka luren på telefonen. När någon ringde la han luren på skrivbordet och böjde ner huvudet till den. När Karlin till slut frågade honom om han inte tyckte det var något konstigt med telefonen, hävdade han att närå, den funkade fint.)
Karlin designade också om snurrskivan på telefonerna. Under lång tid hade siffran placerats inne i det hål. där man stoppade fingret för att slå numret. Det gjorde den svårläst. Karlin flyttade siffran ut ur snurrskivan, till ytterkanten, där den kunde skrivas ut tydligare. Märkligt nog visade studier sedan att det tog längre tid för människor att slå numret, trots att man förväntat sig det motsatta.
Nya studier visade, att det var svårare att träffa hålet där man skulle stoppa fingret när det var tomt och blankt, än när siffran fanns där. Karlin löste det: han satte en liten prick inuti hålen i snurrskivan.
Man, framför allt, Karlin utforskade hur knappsatsen borde se ut när knapptelefonerna introducerades på sextiotalet. Hans resultat lever vi än idag med, på mobiltelefonerna. Karlins studier visade att den var bäst för människor. (En annan, tidig variant hade till exempel två rader med knappar, 1-5 i övre raden och 6-0 i undre.)
John E Karlin dog 28 januari, i en ålder av 94 år. Det mest här ovanför och lite till kan man läsa i New York Times dödsruna: John E. Karlin, Who Led the Way to All-Digit Dialing, Dies at 94 (NY Times, 8 feb 2012).
Relaterat: En helt annan, passionerad, berättelse om gamla telefoner är Paul Fords essä Rotary Dial (21 aug 2012).
Bild: Rotary phone in Ti Couz av Clemson/flickr under cc-licens.
« gå tillbaka — fortsätt leta »
