Video: Informationen som gjorde nytta för patienterna
Publicerad 31 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Det som jag beskriver i det förra inlägget (Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta) berättar jag också om i videoklippet nedan. Det är från en paneldiskussion som Stimdi ordnade i Stockholm för ett par veckor sedan. Klippet är drygt 4 minuter och en halv minut, lite raspigt ljud men fullt lyssningsbart:
Se också hur visuell information förändrar vården i Boston på ett disruptivt sätt.
Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta
Publicerad 31 oktober 2011 | 1 kommentar
Hur kan vården förbättras?
Under våren och försommaren gjorde jag och ett par kollegor nästan femtio djupintervjuer, med både vårdtagare och vårdgivare. Vi pratade med människor från Kiruna till Karlskrona. Vi intervjuade både analfabeter och akademiker. Vi träffade relativt friska och svårt sjuka; människor med reumatism, skolios, magproblem, diabetes, panikångest, sjukhusfobi, depression. Vi intervjuade läkare, barnmorskor, läkarsekreterare och sjuksköterskor på stora sjukhus, privata och offentligt drivna vårdcentraler. Vi satt med i mottagningsrum på sjukhus och vårdcentraler och observerade interaktionen mellan läkare och patient.
Vad vi försökte ta reda på var: vilken typ av information har vårdtagarna uppskattat? Vad har spelat roll för deras upplevelse av vården? Vad har hjälpt dem, i deras hälsa eller ohälsa?
Vi inledde nästan alla intervjuer med att be dem berätta om sina möten med vården. Vad har du varit med om? Vad har fungerat dåligt? Vad har varit bra? Och varför var just den kontakten bra?
Intervjupersoner kunde svara till exempel ”jo, min magdoktor är toppen, jag litar mycket på honom. Det funkar jättebra.”
Vi fortsatte att fråga: varför? Vad gör då hon eller han som är bra?
Det märkliga var att flera av intervjupersonerna svarade nästan ordagrant samma sak:
”Han ritar och berättar”.
Han ritar och berättar. ”Han förklarar med hjälp av bilder. Här är din magsäck, här sitter inflammationen, här ska vi göra det …” Intervjupersonen spelade ofta upp scenen själv och visade hur läkaren hade pekat på en bild eller skiss.
Vi kunde sedan se hur det i fall efter fall gick igen: att visuell information fungerar.
När läkaren kunde visa kurvan över blodsocker för dialektikern och resonera om hur hon borde ändra matvanor kunde vi se hur patienten blev klart mer fokuserad.
När vi observerade hur reumatikern fick en sammanfattning av sitt hälsotillstånd formulerat som siffror – smärtindex 10, rörelseindex 12 – var det tydligt att de inte kunde relatera till det. Men när läkaren kunde visa kurvor på en skärm – ”för ett år sedan var du här uppe, nu är du här nere” – reagerade patienten på ett helt annat sätt.
Även när patienterna berättade om information som de ville ha men inte fått, var det visuella inslaget påtagligt.
Patienter som sa att de ville se sina provsvar gjorde till exempel samtidigt en omedveten gest – de ritade en kurva i luften med ena handens pekfinger.
”Jag skulle ju vilja se precis var det där staget i ryggen sitter”, sa hon som blivit ryggopererad.
Visuell information. Det är inget konstigt egentligen. Från alla andra pedagogiska sammanhang vet vi att bilder är mycket kraftfulla hjälpmedel. De gör det lättare att minnas och förstå. Vi kan mycket snabbare ta in information från en pedagogisk skiss, än från att läsa en massa text.
Utgångspunkten för vår studie var egentligen frågan om att göra medicinska journaler tillgängliga på nätet för patienterna. (Redan idag kan man som patient få tillgång till sin journal, men utskriven på papper.) Vilka positiva effekter skulle det ha på vården att ha den online, 24/7?
Vad vi kan konstatera, är att journalsystemen genomgående är utomordentligt usla på att presentera visuell information. Det är något de inte gör – och de är inte heller konstruerade för det. De består just av text, text, text. Att försöka bygga in visuella presentationer i efterhand är knappast en rimlig idé i dagens läge, av flera skäl.
Men vi fann också något mer i vår studie, kanske ännu viktigare. Det handlade inte bara om att bilder skapade bättre förståelse. Det var också en fråga om tillit.
Det var tydligt att visuell information också skapade ett större förtroende för läkaren och behandlingen. ”Seeing is believing”. Ord kan alltid tolkas och diskuteras: vad menade hon? Vad betyder det där egentligen? Att ”med egna ögon” se hur värdena steg, eller se var läkaren skulle lägga snittet, gav av allt att döma större tilltro till behandlingen. Det minskade misstro och tveksamhet, och främjade delaktighet.
Från ”e-hälsobranschen” kan man få se powerpoint-presentationer där slajd ett visar ”patienten får tillgång till sin journal” och slajd två förklarar att ”patienten blir mer delaktig i sin vård när hon tagit del av sina data”. Det är i bästa fall en naiv bild, i sämsta fall medvetet missledande.
Att ge oss medborgare tillgång till journalerna 24/7 via nätet kommer att vara ett dyrt och komplicerat projekt. Min bedömning är att det är ytterst tveksamt om det – så som journalerna ser ut idag – skulle ha någon påtaglig positiv effekt på vårdens resultat eller genomförande.
Det blev ännu tydligare, med tanke på vad vi lärde av de patienter som faktiskt begärt ut sin journal och tagit del av den. Mer om vad de tyckte i ett nytt inlägg i morgon.
Uppdatering: Video med samma budskap finns i nästa inlägg. Och se hur visuell information förbättrat vården i Boston.
Stort tack till alla intervjuade som berättade om sina ofta intima hälsoproblem och erfarenheter, som lät oss sitta med och lyssna vid djupt personliga samtal med sin läkare. Tack till alla i vårdsektorn, som tog sig tid och svarade på våra frågor. Tack också till Inera, på vars uppdrag vi gjorde studien.
Från mappar till appar: Fint sällskap
Publicerad 30 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Nästa vecka (den 9 november) talar jag på KommITs & Sambruks höstkonferens Från mappar till appar i Göteborg.
Behöver jag tala om att jag är överväldigad, stolt så jag kan spricka och en smula skräckslagen över att få tala i ett sådant sällskap?
Mäter mygg men missar kameler
Publicerad 29 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
”Att samhället inte tillräckligt utvärderar offentliga investeringar och konsumtion måste diskuteras vidare. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter.”
”Hundratals skattemiljarder omsätts utan granskning” är rubriken på Mats Edmans debattartikel i veckan som gick – publicerad både i Dagens Nyheter och i Dagens Samhälle.
Det är också ett viktigt tema i boken: En stor del av investeringarna i offentlig sektor består av IT-system av olika slag. Förändringar, rationaliseringar och nedskärningar sker med IT som förutsättning, och ofta som motor.
”Vi saknar samlade och jämförbara data”, konstaterar även Statskontoret i en aktuell årsrapport med rubriken Den offentliga sektorns utveckling. I den råder ingen brist på tabeller och diagram, men det är en stor utmaning för Statskontoret att bedöma om skattebetalarnas pengar används effektivt.”
Det gäller för övrigt inte bara i offentlig sektor, utan även näringslivet. Bara 14 % av företagen mäter mot effektmål när de investerar i affärssystem, visar en undersökning i ComputerSweden (Affärssystemkunder glömmer effekterna, CS 22 sep 2011)
Men paradoxalt nog medger it-system å andra sidan ofta en ytterst detaljerad kontroll och styrning av den enskilde. Det märker till exempel hemtjänstens personal, vars arbete mäts och planeras ner på minutnivå.
”Vad hinner hemtjänsten på treminutersbesök? frågar sig både åldringar och grannar i Malmö (Blöjbyten i racerfart”, SVT 3 okt 2011). ”Det är själva minutbevakningen av arbetstiden som jag tycker är orimlig”, säger en av kritikerna av ett motsvarande system i Östhammars kommun (”Planeringssystem får personal att sluta”, UNT 29 sep 2011).
Från skolområdet har Sven-Eric Liedman berört detaljkontrollen av lärarnas prestationer i debattboken Hets! nyligen.
Vi mäter alltså för mycket av små saker och alldeles för lite av de stora.
”Det sitter skit bakom spakarna.” Men var sitter spakarna?
Publicerad 12 oktober 2011 | 3 kommentarer
Det har dykt upp några artiklar om att användarna minsann är ansvariga när det blir fel i it-system.
Senast kom ComputerSwedens anonyma bloggare ”Pia Plopp”, CIO på ett miljardföretag inom distribution och handel, med den här berättelsen om begreppet SBS – ”skit bakom spakarna”
”Plötsligt ringer det i alla telefoner samtidigt. Från lugn och ro till inferno på en millisekund, från att sitta och skissa på nya versionen av it-policyn till att försöka hantera en organisation i kris.
Det tar en stund för oss att förstå vad som hänt, de felanmälningar som rings in kommer från lagerkillar, kassapersonal, avdelningschefer, you-name-it och alla har sin egen bild att ge.
Någon tror att det bara är deras egen dator, andra berättar upprört att det inte går att dra kort och att köerna ringlar sig långa. De kan inte se lagersaldon, det går inte att få fram avtalspriser, ruttplaneringen fungerar inte. För att ge en enkel beskrivning av läget på Företaget AB kan man säga att absolut ingenting funkar.
Företaget står helt stilla. Det arbetas utifrån teorin att vi drabbats av ett allvarligt hårdvarufel. Timmarna går. Människor på andra sidan jordklotet arbetar för att hjälpa oss och till slut ger det resultat. Två på morgonen får jag ett glädjande besked: vi är uppe och snurrar igen!”
Konsekvenserna av SBS (skit bakom spakarna), ComputerSweden 4 nov 2011
Så vad var felet?
”Ett par dagar senare kommer incidentrapporten. Det är en människa som klantat sig. En enda liten människa, ett par ynka knapptryckningar. Oops. Utan att följa uppsatta rutiner och uppenbarligen utan tillräcklig kompetens gjorde han under produktionstid en förändring som släckte oss i 15 timmar. ”Skit bakom spakarna” har fått en ny innebörd.”
Nån har uppenbarligen klantat sig. Men vem? Låt oss vända på perspektiven:
Någon har beslutat om att ett miljardföretag, med tusentals kunder och anställda, ska köpa in och köra ett system, som är så känsligt, att en enda knapptryckning från en godtycklig medarbetare kan stoppa hela företagets globala verksamhet. När det sker kommer företaget kommer att stå stilla och ingenting funka. Man kommer inte enkelt att kunna veta vad felet är eller ens var man ska börja leta. För att åtgärda det är vi beroende av människor på andra sidan jorden.
Jag tror liksom inte att det var sådana fakta som CIOn lyfte fram i ledningsgruppen när beslutet skulle tas. Jag tror faktiskt inte ens de står med i offerten från affärsystemsleverantören. Och skulle ledningsgruppen gett sitt bifall i så fall?
Ändå är det vad Pia Plopp och hennes företrädare gjorde. Visonen av allomfattande, allvetande styrsystem är så bländande stark, att enkla överväganden om sårbarhet och flexibilitet helt enkelt faller bort. Liksom insikten att när systemen blir alltför stora, blir konsekvenserna av fel det också. Denna trade-off mellan integration och sårbarhet hör man sällan diskuteras.
Människor gör fel ibland, och kommer alltid att göra det. Det är inget konstigt. Bra designers och utvecklare skapar system utifrån det. Principerna är till exempel att
- i första hand göra det omöjligt att göra fel (så gott det går);
- i andra hand att göra fel upptäckbara när de inträffar
- i tredje hand minska konsekvenserna av inträffade fel.
När fel inträffar är det många saker som spelar in – det vet alla som läst haverirapporter av olika slag. Men ett fall där man kan sänka ett miljardföretag med några knapptryckningar är inte konsekvenserna människans fel. Det är ett dåligt designat system och en dåligt organiserad verksamhet.
Jo, ”skit bakom spakarna” har fått en ny innebörd. Men de där spakarna sitter bra mycket högre upp i organisationen än vad Pia Plopp verkar låtsas om.
”Mer extrem än den taylorism Taylor själv förespråkade”
Publicerad 11 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Med modern teknik kan medarbetares prestationer kontrolleras på ett sätt som var otänkbart på Taylors tid (…) Man kan fråga sig om inte taylorismen i modernt management rentav är mer extrem än den taylorism Taylor själv förespråkade.
Var och en är sin egen organisation, SvD 10 okt 2011
Understreckare i SvD av Karin Brunsson om Taylor (som jag skriver om kapitel tre av boken) och den samtida, men mindre kände managementtänkaren Henri Fayol.
Mer om Fayol på engelskspråkiga Wikipedia.
På väg till e-bok (5)
Publicerad 8 oktober 2011 | 2 kommentarer
I den tryckta boken har notförteckningarn webbadresser utskrivna för till exempel tidningsartiklar. Nu när jag gör boken till ebok konverterar jag noterna till riktiga länkar – en process som borde vara enkel, men som innehåller en hel massa manuella steg (flera klicka, klippa, klista, spara för varje not).
Men nu visar det sig att många URLer har ändrats. Flera tidningar har bytt webbpubliceringsverktyg, och de gamla länkarna fungerar inte längre. Och de har ingen automatisk hänvisning till nya adresser.
Alltså måste jag googla fram de nya adresserna. Att göra en ebok – där en av poängerna är att länkarna ska vara aktiva och klickbara – där länkarna bara går till 404-sidor vore ju fånigt.
Men det blir ytterligare ca 100 arbetsmoment …
Uppdatering 1: Jag kan tillägga, att i de flesta fall är förändringarna till det bättre eftersom webadresserna har blivit naturligare. Tidigare hade ofta tidningar URLer som t ex innehöll namnet på publiceringsverktyget. Vilket inte var särskilt smart. Det är ju mycket enklare på flera sätt, att artikeln Facket varnar för apotekens säkerhet har en URL som http://www.dn.se/ekonomi/facket-varnar-for-apotekens-sakerhet, än att den har adressen http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=492344&previousRenderType=2.
Men när Sveriges Radio ändrar sitt system så att artikeln http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=891619 i stället hittas på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=891619 – ja, då är det snålt att inte låta den gamla adressen helt enkelt peka vidare till den nya. Observera att artikeln har kvar exakt samma referensnummer!
Uppdatering 2: Ja, och så småningom behöver jag förstås uppdatera notförteckningen här på webben också, på samma sätt. Pust.
Bli din egen Steve
Publicerad 7 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Eva Wieselgren i GP skriver klokt:
Steve Jobs är död. Men det han åstadkom finns kvar. Och du behöver inte vara ett geni för att fortsätta att knuffa tekniken i rätt riktning. (…)
Några timmar innan beskedet om Jobs död kom pratade jag på ett möte med ett kvinnligt nätverk i Mölndal. Det var ett roligt möte med många frågor. En av dem var: Vilken teknik blir stor i framtiden?
Svaret känns extra aktuellt i dag: Det avgörs av oss som använder tekniken. Om vi slutar acceptera dåliga datorprogram och prylar lönar det sig inte att tillverka dem.
Bli din egen Steve Jobs. Du kanske inte uppfinner saker, men när du möter teknik i vardagen – ställ krav. Klaga på programmen på jobbet om de inte är enkla att använda. Gå tillbaka till affären och fråga om prylen du köpt är svår att förstå.
Gå inte med på dåliga kompromisser. Acceptera inte krångel.
Och har du en roll där du kan påverka inköp eller utformning av datorprogram eller teknikprylar: Släpp inte igenom halvdana saker för att du tror att teknik måste vara svår. Säg inte ja förrän du säger: Wow, det här är fantastiskt!
Bli din egen Steve Jobs, GP 6 okt 2011
”it made users want to use the devices
as they had never been used before”
Publicerad 6 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
”The quality I especially revered in him was his refusal to show contempt for his customers by fobbing them off with something that was ’good enough’. Whether it was the packaging, the cabling, the use of screen space, the human interfaces, the colours, the flow, the feel, the graphical or textural features, everything had to be improved upon and improved upon until it was, to use the favourite phrase of the early Mac pioneers ’insanely great’. It had to be so cool that you gasped. It had to feel good in the hand, look good to the eye and it had to change things.
It changed things because it made users want to use the devices as they had never been used before. As I used to say of the Mac in the early days, ’it makes me jump out of bed early to start work’. People may not think so but I’m as lazy as can be, and the creative, human-based implementation of technology in such a way as to encourage labour and thereby invigorate innovation and change is a remarkable achievement in so potentially dull a sector as computing.”
Stephen Fry: Steve Jobs, 6 okt 2011
Steve Jobs förändrade mobilvärlden, för alltid
Publicerad 6 oktober 2011 | 1 kommentar
Min kollega Josefin Granding Larsson påminner om hur det var till helt nyligen:
”2003 släppte vi en Java-app. (…) Appar då och nu har inte mycket gemensamt. Då blev man tvungen att ladda ned appen igen efter 30 dagar, då appen slutade gälla efter en månad. Hade man kombinationen Telenor + Sony Ericsson blev man tvungen att först ladda ned en ”wap-profil” för att kunna ladda ned appen, sedan radera profilen och ladda ned en annan profil för att kunna använda appen. Att upprepa var 30:e dag.”
Steve Jobs förändrade mobilvärlden, för alltid, konstaterar hon:
« gå tillbaka — fortsätt leta »”Idag känns det extra viktigt att folk förstår vad Steve Jobs faktiskt har betytt. Många är ledsna, och många tycker att de som är ledsna är fjantiga. Det handlar inte om att sörja en person, en ”cool snubbe” man aldrig träffat, för att man gillar ett varumärke. Det handlar om att en person som gjort så mycket mer.”
