Viktigt meddelande från Scarfolks arbetsmiljöråd ;)
Publicerad 15 juli 2018 | Inga kommentarer ännu
Eftersom det är sommar, och värmebölja: lite skoj. ;)
”Scarfolk” är en påhittad ort i nordvästra England: platsen för en ofta mycket svart och brutal satir över det brittiska klassamhället. Richard Littler använder sjuttiotalets grafiska formspråk för officiella informationskampanjer – men innehållet i de briljanta pastischerna är riktat mot Thatcher’s 80-tal och högerpolitiken.
Scarfolk har twittrat om hur en del av de absurda parodierna nu börjat bli verklighet; som att använda barn för att spionera på föräldrar.
Men ännu bättre blev det när en Scarfolk-affisch kom med i det brittiska regeringens egen publikation Civil Service Quarterly, i en historiska översikt av statliga informationskampanjer. ”They mistakenly included a Scarfolk poster which encourages the killing of children. Clearly, nobody thought it was too extreme”, twittrade Littler, och skickade ett ”cease and desist”-brev till den brittiska regeringen.
Läs hela inlägget ”Accidents in the Workplace (1971)” (29 sep 2016).
Finns som guidebok: Discovering Scarfolk.
Algoritmiska anställningar: Amazon flex
Publicerad 3 juli 2018 | Inga kommentarer ännu
Amazon engagerar nu privatpersoner som paketutkörare: tjänsten Amazon Flex har rullats ut i 50 städer i USA. Alana Semuels, reporter på The Atlantic, prövade att vara bilbud åt Amazon. Det var en ohälsosam, olönsam och obehaglig erfarenhet: I Delivered Packages for Amazon and It Was a Nightmare (25 juni 2018).
Amazon Flex-appen tilldelar dig ”blocks”, det vill säga en runda och en tid-slot på ett par timmar. Du kör din egen bil och ska dela ut paketen på den tid som Amazons algoritmer satt upp. Du betalar själv parkeringsavgifter och eventuella parkeringsböter, liksom förstås bensin och slitage på din egen bil. Du får inte betalt för tiden att köra till Amazons lager och hämta paketen.
Hon upplevde precis samma kontrollförlust och följande stress som de unga YouTube-stjärnorna: ingen kontroll, obegripliga regler, ingen ledning eller kollegor att fråga (Algoritmiska anställningar stressar med osäkerhet, 30 juni 2018).
”Because of the way Flex works, drivers rarely know when blocks of time will become available, and don’t know when they’ll be working or how much they’ll be making on any given day.
[Brown] sometimes wakes up at 3 a.m. and does what Flex workers call the ’sip and tap’, sitting at home and drinking coffee while refreshing the app, hoping new blocks come up. He does not get paid for the hour he spends tapping. Twice in the last year, he’s been barred from seeing new blocks for seven days because Amazon accused him of using a bot to grab blocks. He says he just taps the app so frequently Amazon assumes he’s cheating. When he is barred from seeing blocks, he has no recourse but to repeatedly email Amazon, which has never led to his suspension being lifted. Amazon also does not break down how much he receives in tips and how much he receives in pay from the company—for all he knows, people are tipping him $20 and Amazon is paying him less than minimum wage. And he doesn’t have a boss he can ask what’s going on.”
Being an independent contractor meant that the job was lonely, with no colleagues to share stories with, and no boss to ask about the many confusing aspects of being a first-day driver. (Flex drivers complained to me that even when they do contact support with a complaint, they often receive back a form letter, making them feel like they are working for a robot rather than a company that employs actual humans.)
En tydlig aspekt för reportern var också ojämlikheten när hon levererade paketen:
Young workers milled around with laptops and lattes, talking about weekend plans. They were benefiting from the technology boom, sharing in the prosperity that comes with a company’s rapid growth.
Technology was making their jobs better — they worked in offices that provided free food and drinks, and they received good salaries, benefits, and stock options. They could click a button and use Amazon to get whatever they wanted delivered to their offices. I brought 16 packages for 13 people to one office; one was so light I was sure it was a pack of gum.
Slutligen frågan om själva appen:
And then there was the fact that the Flex technology itself was difficult to use. Flex workers are supposed to scan each package before they deliver it, but the app wouldn’t accept my scans. When I called support, unsure of what to do, I received a recorded messaging saying support was experiencing technical difficulties, but would be up again soon. Then I got a message on my phone telling me the current average wait time for support was ”less than 114,767 minutes”. (…)
When I tried to use the app to call the recipients, it directed me to the wrong phone numbers. (…)
My paycheck never came. Something had gone wrong with the way I entered my bank-account number into the app, and when I wrote to support to report this, I received a form letter back that said I was emailing Amazon from the wrong email address. I’m still corresponding with Amazon to figure out exactly how to get paid.
Semuels konstaterar att hon använt mer tid för att försöka få betalt, än hon faktiskt arbetat i sin algoritmiska anställning.
Hur digitalt ändrar fysisk arbetsmiljö
Publicerad 2 juli 2018 | 2 kommentarer
När jag kommer in på hotellet Premier Inn i London spanar jag förgäves efter en incheckningsdisk. Däremot finns i lobbyn något som först verkar vara en rad spelautomater.
Men det är själv-checkin-maskinerna.
Hotellpersonalen som tidigare skötte incheckning på det interna systemet, bakom en disk, går nu från automat till automat och assisterar människor. Det är faktiskt något positivt: de slipper det eländiga gränssnittet på sina skärmar. När man vänt skärmen utåt kunden, har företaget insett att det måste vara både snyggt och lättanvänt. (Vid vissa krångliga fall, om något gått fel, måste de använda systemets ”insida”. Men det kan vara nog så bra att slippa det för de flesta rutin-incheckningar.)
Men det är inte bara deras digitala arbetsmiljö som förändrats. Överlämnandet av jobb på kunden har också ändrat de fysiska förutsättningarna. De har inte längre någon egen, fredad, plats bakom en disk, med lagringsutrymmen undertill, och möjlighet att ibland sitta. Istället är de ständigt till fots i det öppna rummet. (För de där problemfallen har de en terminal på en pulpet mitt i den öppna lobbyn.)
Samma utveckling ser vi också hos t ex biljettkontrollanter, parkeringsvakter, kassapersonal i butiker. Tidigare skyddade arbetsställen, som en biljettkur, ersätts av arbete till fots på det öppna golvet.
Är det sämre eller bättre? Jobbet är mer rörligt nu, mer stå och gå än bara sitta eller stå stilla, vilket förmodligen är positivt. Mer direkt interaktion med kunderna kan kanske också göra jobbet roligare? Men kanske man också blir lite mer utsatt? Och om interaktionen mest handlar om att peka på vilka knappar kunden ska peka på?
Vi vet inte hur det uppfattas, för ingen har undersökt det ännu. Men det är ytterligare ett exempel på hur digital och fysisk arbetsmiljö överlappar (Se också posten om den olyckliga knappen i kassan.)
Carolina Miranda diskuterar den här utvecklingen i artikeln The Unbearable Awkwardness of Automation (Atlantic, 13 juni 2018). Här kommer ett längre utdrag.
”The machine age is changing the nature of work. In the process, it is also transforming buildings, and making them less hospitable for human use.
Mariana Pestana, an architect and curator who recently helped organize the design exhibition ’The Future Starts Here’ at the Victoria and Albert Museum in London, describes this phenomenon as ’post-human architecture’ — one in which structures are geared more at generating machine interactions than in bringing human beings together.
Parking decks and lots used to contain shelters near their entrances. They housed a parking attendant, who took a customer’s fees and raised the gate. Automation has resulted in the removal of that shelter, since a machine now purportedly does the task. Yet, in Los Angeles, where I live, you nonetheless regularly find attendants standing by the exit, helping customers navigate the machines or serving as manual override on glitchy technology.
’There always has to be someone there to fix it when it breaks’, says Rory Hyde, a London-based curator of contemporary architecture and urbanism who co-curated ’The Future Starts Here’ with Pestana. ’There has to be someone there for the exception to the rule.’
The person may be there, but the architecture that once contained them is gone. At the parking lot of a medical building I frequent on Wilshire Boulevard, I always find the same middle-aged Latino man standing on a narrow strip of concrete feeding customer’s payment cards into the automated machine.
’Don’t they give you a little place to sit?’ I ask him.
’Es automático’, he responds with laugh and a roll of the eyes. It’s automatic.Automation design prioritizes machines over humans. That impacts customers who have to deal with the machines, but it impacts the workers even more. At Target, a cashier overseeing a row of self-checkouts has a job that is now geared less at interacting with customers than in tending to the machines the customers operate.
Having humans toil alongside machines isn’t new. Architecture has been designed for industry first, and human workers second (if at all), for a long time. Roman canals, 19th-century textile mills, and Cold-War nuclear reactors were not drafted with the human experience as a first concern. That pattern persists. (…)
But the current wave of automation is affecting spaces that were once specifically designed around human interaction: the front desk at the medical office or the hotel check-in counter, for example.”
Algoritmiska anställningar stressar med osäkerhet
Publicerad 30 juni 2018 | 3 kommentarer
”This is all I’ve ever wanted. Why am I so unhappy?”
Ett kanske (skenbart) lite udda digitalt arbetsmiljöproblem. Unga youtubers – videobloggare som livnär sig på intäkter från YouTube – håller på att bränna ut sig en masse (YouTube’s top creators are burning out and breaking down en masse, Polygon, 1 juni 2018).
Orsaken är YouTubes hemliga, ständigt uppdaterade ranknings-algoritmer, som utan förvarning skickar dem upp eller ner på topplistan över vad som rekommenderas för tittarna. Ändringarna kan ”de-monetisera” deras kanaler så deras intäkter plötsligt försvinner. För att försvara sina positioner måste de jobba mer och mer, lägga upp fler och fler klipp, samt försöka gissa vad som belönas av kanalen. Och många av dessa ofta mycket unga superstjärnor har nu förklarat att de inte klarar av pressen av att inte veta säkert vad som ger utdelning.
Algoritmiskt styrda anställningar är verklighet för många ”vanliga” jobb redan nu, och allt fler av oss kommer att drabbas av dem, konstaterar James Bridle i Guardian (17 jun 2018):
It would be easy to scoff at these young celebrities, were it not for the fact that their experience is merely the most charismatic example of the kind of algorithmic employment under which many others already labour. The characteristics, after all, are the same:
- Long hours without holidays, benefits, or institutional support, and
- The pressure to work at the pace of the machine in a system whose goals and mechanisms are unclear and ever-changing, and to which its subjects have no appeal.
Ett exempel på mer ”vanliga jobb” med exakt dessa karaktäristika är budbilschaufför för Amazon.
En av de YouTubers som citeras i artikeln i Polygon är svenske PewDiePie: ”It’s really frustrating to be a creator on YouTube because we don’t really know what’s going on.”
Arbetsmiljövetenskapen har ett begrepp för den typen av belastning: kontrollförlust – att inte kontrollera sin arbetssituation. Det är sedan länge en välkänd och stark faktor bakom stress och frustration, och därmed en starkt bidragande orsak till ohälsa.
Dagens digitala arbetsmiljö har inneburit kontrollförluster av helt nya slag: från att bli blockerad i arbetet några minuter ”medan systemet uppgraderas”, till algoritmisk styrning av hela anställningen. Kom ihåg att definitionen på digital arbetsmiljö är ”alla förhållanden i arbetslivet där man styrs av eller interagerar med digitala system.”
En knapp, knappast optimalt placerad
Publicerad 29 juni 2018 | 1 kommentar
Inte alla problem med digital arbetsmiljö har med systemdesign, gränssnitt eller kodning att göra.
Anders Olausson (ibland på testbloggen.se) handlade i en Clas Ohlson-butik – och när kassörskan just höll på att ta betalt svor hon plötsligt till.
Hennes terminal sitter monterad så den sticker ut över bandet där varorna rullar fram. På terminalens underkant finns avstängningsknappen. Kunden närmast efter Anders hade placerat ett lagom högt paket på bandet, som åkt in under skärmen – och slagit av terminalen!
Det var osäkert om betalningen gått igenom, så medan terminalen gick igång måste kassörskan ringa upp en telefonsupport. Hen i supporten kunde inte se att någon debitering gjorts men lovade att ”hålla koll” på Anders köp.
När terminalen till slut kom online igen och Anders skulle betala så indikerade den att det var en dublett på ett köp – som alltså inte genomförts. Så kassörskan fick först göra ett återköp på den obefintliga transaktionen och sedan göra om betalningen. Samtidigt som kön växte sig allt längre …
”Kassörskan var oerhört trevlig och bad om ursäkt flera gånger”, berättar Anders. Enligt henne var detta ganska vanligt och kunde hända flera gånger om dagen.
Så här har vi en miss i den fysiska arbetsmiljön, som får en lång rad digitala konekvenser. Och som självklart skapar stress och frustration för den stackas kassörskan, och ineffektivitet för företaget. Och sura miner hos kunderna i den växande kön. Vilket i sin tur också påverkar både kassörskan och företaget negativt …
Det här är ett tydligt exempel på ett problem i gränslandet mellan fysisk arbetsmiljö och digital arbetsmiljö – som i diagrammet nedan, med några exempel utpekade:
Så lägger du upp en digital arbetsmiljörond
Publicerad 22 april 2018 | Inga kommentarer ännu
Vill man komma åt problem i sin digitala arbetsmiljö kan första steget vara att göra en digital arbetsmiljörond.
Men hur gör man?
Det tar jag upp i en ny liten instruktionsfilm, del 5 i föreläsningsserien om digital arbetsmiljö.
En arbetsmiljörond är ett sätt att systematiskt hitta problem eller risker i arbetsmiljön.
För den fysiska arbetsmiljön finns en tradition om hur man gör som sträcker sig över flera decennier. Men när vi nu börjar göra digitala arbetsmiljöronder (eller ”digital skyddsrond”, ”it-rond”, ”it-skyddsrond” och ytterligare några varianter), så finns det fortfarande en hel del osäkerhet kring hur man ska lägga upp jobbet. Vad ska man leta efter? Var ska man börja, vad ska man ta med, vad ska man hoppa över?
Exakt hur man gör kommer förstås att vara olika från bransch till bransch. Det är skillnad på en skola (där man har lånedatorer för elever), ett socialkontor, en livsmedelsaffär, ett kommandobrygga på ett fartyg – för att bara nämna några.
Men jag har några övergripande råd kring uppläggning och struktur. Se videon här eller på YouTube – eller läs texten nedan! Presentationen finns att ladda ner från Speakerdeck.
Jag rekommenderar att man delar upp rondarbetet under dessa fem huvudområden.
- Hårdvara, nätverk och fysiska detaljer
- Användbarhet och design/funktion hos mjukvaror (system, tjänster)
- Inverkan på arbetet
- Utbildning, införande, stöd och support
- Kopplingar mellan flera system
Skälet är att den här uppdelnigen ganska hyfsat matchar vilka som normalt har ansvaret i en organisation.
Inom det första området kollar man hårdvara och det som är relaterat: till exempel om bildskärmar, tangentbord och annat fungerar ok. Finns det rätts sorts sladdar, laddare, adapters etc på alla ställen där arbetet ska göras? Finns det digitala enheter som är fysiskt påfrestande att hantera (till exempel tunga att bära, svåra att nå, olämpligt placerade, utan stabilt stöd)? Fungerar nätverket överallt där vi ska jobba? Och har alla som behöver det en egen dator, mobiltelefon eller annat digitalt verktyg?
Sådana här frågor är oftast en sak för en förvaltningsavdelning, en enhet för it-drift eller liknande. Många bör kunna ordnas relativt snabbt (om budget finns). Sunt Arbetsliv har ett bra exempel på hur man gjort i Blekinge: IT-ronder ger vårdpersonal mer tid (14 feb 2017).
Det andra området försöker kartlägga om de digitala systemen, produkterna eller tjänsterna är ”användbara”: har de rätt funktionalitet och god design? Är de anpassade till oss som människor och våra arbetsuppgifter?
Om systemen har obegripliga felmeddelanden, kräver orimigt antal klick, använder begrepp som inte är de vi använder i verksamheten, är designade så det är lätt att göra fel eller svårt att ångra och rätta fel – ja, då tjänar det inget till att prata med driftsavdelningen. Då måste vi ställa krav på leverantörer, på våregen it-avdelning om systemet är egen-utvecklat, på upphandlarna – och så vidare.
Den tredje aspekten man kan inventera rör inverkan på själva arbetet. Bidrar systemen faktiskt med verksamhetsnytta? Eller har de skapat effekter som skadlig detaljstyrning, ökande administration, gränslöst arbete, social isolering eller alltför mycket kommunikation? Är de tids- och motivationstjuvar, snarare än stöd?
Sådana frågor kan naturligtvis gränsa till de första två områdena. Men i stort handlar det här inte specifikt om bra eller dålig design, utan om arbetets innehåll – om vilka arbetsuppgifter som ska göras. Därmed är det framför allt en ledningsfråga.
Ett fjärde område att granska är utbildning, införande och stöd. Har alla fått relevant introduktion, stöd vid införandet av det digitala verktyget, repetitionsutbildning om det krävs? Finns det rimlig support för att lösa problem? Detta är ofta en fråga för en HR-avdelning, och i viss mån för en it-support.
Det sista området att granska är kanske den största utmaningen. Det är när problemen inte beror på något enskilt system – utan på friktioner mellan två eller flera.
Det kan ofta handla om att våra system ligger uppkopplade mot andra, som vi inte själva äger eller ens har inflytande över, som en annan myndighets databas eller molntjänst. Deras system kanske är dåligt anpassade till våra behov. Eller så fungerar kommunikationen mellan tjänsterna dåligt.
Sådana problem kan kanske inte lösas i vår egen organisation, utan kräver samarbete med andra. Kanske kan de inte lösas alls. Då måste man se om man kan underlätta arbete på andra sätt.
De är inte heller lätta att se eller spontant förstå. Det är ett br skäl till att man har med någon med kunskap om it i arbetet, som kan klara ut om detta är fallet.
Det finns naturligtvis många tänkbara sätt att lägga upp en rond. Många frågor kan säkert tangera flera områden. Huruvida det finns tillräckligt antal datorer (mobiltelefoner, etc) är förstås inte bara en fråga för supporten, utan förmodligen en budgetfråga för ledningen. Frågor om hårdvarans fysiska egenskaper gränsar till den fysiska arbetsmiljön. Inverkan på arbetet har mycket med organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA) att göra.
Men även om många saker hänger ihop, är detta ändå ett sätt att strukturera sina tankar och sina åtgärder, som är praktiskt fruktbart. Och det kan hjälpa en att hitta rimliga frågor att ta med i en rond, för att hitta de viktigaste momenten som stör arbetet.
Att täcka alla områden vid ett tillfälle kan vara svårt. Kanske delar man upp ronden i ett par träffar. Kanske gör man en snabb och övergripande inventering av alla områden först, och väljer sedan ett i taget för en fördjupad granskning.
* * *
I kommande bloggposter och filmer kommer jag att ta upp
- vilka man bör samla för att göra en rond,
- förslag på detaljerade frågor man kan ta med i varje område, och
- hur man kan försöka prioritera problem och åtgärder.
Har du frågor eller synpunkter? Hör gärna av er!
Inspelning: Björn Falkevik/socialvideo.
AI:s lilla hemlighet: det drivs av människor
Publicerad 17 april 2018 | Inga kommentarer ännu
Okvalificerade arbeten som bara innehåller enkla, repetitiva moment var något vi förknippade med gamla tiders industrijobb. Som att stansa samma hål i en plåt 800 gånger per dag, eller liknande.
Det digitala samhället har dock inte befriat oss från lågbetalda och monotona jobb. Men nu handlar det till exempel om att för några ören klicka på bild efter bild efter bild som innehåller en bil, eller något annat objekt – med syftet att träna ”AI”, dvs maskinlärnings-algoritmer, med basdata.
”Digital microwork” utförs främst i fattiga delar av världen. Artikeln AI’s dirty little secret: It’s powered by people (5 mars 2018) visar fascinerande bilder av digital arbetsmiljö* i Venezuela och Indonesien.
Viktigt att komma ihåg att även en låg ersättning kan vara en viktig inkomst i fattiga delar, och även ett enformigt jobb är bättre och säkrare än många alternativ.
Men kommer inte även dessa jobb att försvinna snart? Kanske inte: så länge priset kan pressas ner kan det förmodligen löna sig att fortsätta använda människor. Riskkapitalisten som intervjuas i artikeln ser att människor kommer att finnas med i AI-utvecklingen ”for a long, long, long time to come”. Och han ser ”billions of dollars of opportunity” i att låta lågbetalda människor driva AI.
*Kom ihåg definitionen av digital arbetsmiljö: alla förhållanden i arbetet där man styrs av eller interagerar med digitala system.
”Systemet talar inte vårt språk”
Publicerad 16 april 2018 | Inga kommentarer ännu
Dani, arbetsledare på flytt- och städfirman ”1800-GotJunk?” pekar på sitt bokningssystem på skärmen och säger ”jag fattar inte” till mannen som sitter brevid. Hon vet det inte, men han är grundare och VD för hela företaget – och han fattar heller ingenting.
Serien Undercover boss ger ofta belysande inblickar i arbetslivet. Trots att det oftast handlar om den amerikanska kontinenten, är det tydligt att samma fenomen finns överallt.
Ett vanligt klagomål på digitala verktyg är att ”de talar inte vårt språk”: De använder andra ord och begrepp än de vi använder i verksamheten.
Sådant kan ha lite olika anledningar. Systemet kan ha svårbegripliga dialogrutor, felmeddelanden, länkar eller kommandon. Problemet är som regel dålig kompetens hos de som skapat systemet eller programmet.
Men ibland har det mindre med tillverkarna, och mer med organisationen att göra. Någon del av organisationen har infört sina begrepp, förkortningar, sin jargong – men det är inte de begrepp som resten av verksamheten är van vid. Det här är särskilt vanligt när man strikt delat upp verksamheten i olika enheter, och centraliserat vissa funktioner – ofta av ”effektivitetsskäl”.
Precis det hade GotJunk gjort: centraliserat bokningen till ett enda center för hela Canada, helt avskiljt från chaufförerna, städarna och arbetsledarna:
Och först när VDn själv fick förstahandskännedom om hur arbetet faktiskt går till kunde han se problemet.
I slutsummeringen ger VDn Brian Scudamore – nu minus sin ”förklädnad”, glasögon och rakat huvud – organisationen i uppdrag att prata ihop sig om sin terminologi. Gott och väl, får man hoppas.
Men visst hade det varit tänkbart att enheterna kunnat få fram det genom ett eget samarbete? Att Dani själv kunde berättat för bokningscentralen: ”Vi förstår inte era förkortningar”. Eller att bokningscentralen frågat lokalkontoren: ”Hur kan vi jobba bättre tillsammans?”
Men, när kontakterna mellan enheter helt och hållet sker genom ett tekniskt system, blir det svårare att ens ta det initiativet.
Dessutom illustrerar detta ett rätt tydligt scenario. Numera beror problem ofta inte så mycket på specifika brister i ett visst verktyg, utan uppstår när olika system eller verksamheter ska knytas ihop: friktioner och problem finns ”mittemellan”, och är därför svårare att komma åt.
Den sortens problem kommer också att bli vanligare, med allt mer ökad digitalisering.
Spara miljoner, stäng av systemet
Publicerad 15 april 2018 | Inga kommentarer ännu
Artiklar som utlovar att ett nya system ska spara massor med pengar har vi sett otaliga. Men när artikeln ”Nytt system sparar miljoner” från Kommunalarbetaren dök upp i min sökmotor kunde jag inte låta bli att … tja, skaka förundrat på huvudet. Och skratta.
Det ”nya systemet” innebär i själva verket att man stängt av väsentliga delar av sitt styrsystem för hemtjänsten (TES) – delarna för att mäta tid.
”Landskrona har slopat tidsmätningssystemet TES. I stället har kommunen infört ett system där brukarens behov styr och inte klockslagen. (…) TES finns kvar som planeringsverktyg och personalen får sina vårdtagare i mobiltelefonen – men utan klockslag.”
I någon mening är det förstås ett nytt ”system”, i betydelsen arbetssätt, som man infört. Men man undrar ju ändå lite hur rubriksättaren tänkte.
All stress löses förstås inte genom att förändra styrsystemet. Till sist är det naturligtvis en en fråga om resurser: är de för små i förhållande till behoven blir det ändå svårt. Men även en viss förbättring av arbetsmiljön är värt något. (Notera att artikeln är från 2014, så vad som hänt efter detta är oklart.)
Ett riktigt skitsystem
Publicerad 9 mars 2018 | Inga kommentarer ännu
Vad som framför allt är gränslöst i det nya arbetslivet är arbetsgivarnas aptit på att kontrollera och mäta sina anställda. Det betyder att spärrvakter i tunnelbanan måste rapportera när de går på toaletten.
”Enligt avtalet med SL måste varje sådant fall där spärren varit obemannad markeras i ett rapporteringssystem med klockslag och orsak,” skriver tidningen Arbetarskydd (MTR kräver rapport efter toabesök längre än tre minuter, 22 feb 2018)
Digitalisering både medger och drivs av dessa möjligheter till kontroll av verksamhetens minsta detalj. Det bisarra är att den ofta är kontraproduktiv (se för övrigt inlägget om produktivitet).
« gå tillbaka — fortsätt leta »
