Kontrollsystemen stressar och stoppar nytänkande

Publicerad 13 februari 2012 | Inga kommentarer ännu

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, dom som behöver hjälp, till alla andra måsten.
Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande … och kanske framför allt – datorn.
All dokumentation som ska göras, man ska mäta saker, det ska kvalitetssäkras … När då vårdarna inte upplever att det här ger bättre vård, då blir det stressigt och dåligt samvete. ’Jag sitt´ här vid datorn och för in saker, men jag borde egentligen vara med patienterna.’ ”

Så berättar Gunilla Strandberg, tidigare sjuksköterska men nu professor i omvårdnad i det mycket lyssningsvärda programmet ”Att aldrig räcka till”, som sändes i Tendens i P1 den 25 januari 2012.

Sjuksköterskan Jessica Axelsson på ett demensboendet i Umeå berättar om minskad personalstyrka och mer administration:

”Servera lite dryck, och hålla handen och prata lite grann med dom – det skulle jag behöva hinna varendaste dag.

Nog trodde jag att det var de boende jag skulle ha i fokus, och att de var dom jag skulle jobba för. Nu känns det mer som att man ska springa fort, man ska sitta mycket på sitt kontor, för att hinna med att göra allting som är ålagt en att göra.

Beslut alltid kommer uppifrån, att nu ska det vara si, nu ska det vara så, ni ska få den här nya arbetsuppgiften. Och att man inte får vara med och ta de besluten själv, tror jag gör att man blir mer stressad. Det är register som ska fyllas i och du ska skriva i journaler och du ska läsa dig till saker.”

Sture Eriksson är överläkare i geriatrik vid Umeå Universitetssjukhus och forskar om stress bland vårdpersonal, speciellt om sjuksköterskornas arbetssituation. Han ser med oro på utvecklingen där allt mer tonvikt läggs på registrering, dokumentation och vårdprogram:

”Vi har vandrat från en situation där man hade relativt mycket tillit till den enskilda individen, mot en situation där vi ökar kontrollen.
Det bara lyssna idag på debatten: vi ska ha kvalitetsregister, regeringen säger ’nu vi ska öka kontrollen, nu ska vi öka inspektionerna, nu ska vi se till att alla gör rätt’.
Och det här sänder ju väldigt tydliga signaler. Riktlinjer, vårdprogram eller vad vi kallar dem, talar ju om för den enskilde vårdgivaren eller doktorn att ’nä du duger egentligen inte’. Det är någon annan som ska talar om för dig hur du ska bete dig, hur du ska vara.”

Det här är taylorism; en av de viktiga punkterna i taylorsystemet var att den enskilde medarbetaren inte kunde förstå vad hon borde göra. Hon skulle enbart följa det mönster för arbetet som utarbetats av hennes överordnade, de som kunde bättre.

Det skapar inte bara stress; det stävjar också innovation, konstaterar Sture Eriksson:

”Det här skapar naturligtvis osjälvständiga och lättstressade individer: ’tänk om jag gör fel’, ’jag kan ju inte lita på mig själv’. Och för att kreativitet och nytänkande ska rymmas, då måste man ha tillit. Du får inget nyskapande om alla ska agera utifrån riktlinjer, program och kontroll. Då anpassar sig folk och säger ’nä, det är ingen som sagt att vi ska göra så här, alltså gör vi inte så’.
Där ryms ingen kreativitet. Och det menar jag är jätteallvarligt.”

Programmet ”Att aldrig räcka” till finns att ladda ner som podradio (mp3-fil).

Bild: ulrichkarljoho/flickr under cc-licens.

Kommentarer