”Cykelbudet” – strålande om den digitala gigekonomin
Publicerad 7 januari 2022 | Inga kommentarer ännu
Det vimlar inte precis av böcker som beskriver det moderna digitaliserade arbetslivet, konstaterade jag igår.
Men Anders Teglunds Cykelbudet (Teg publishing, 2021) är ett strålande undantag. Som pianist och frilansande kulturarbetare drabbas Teglund hårt när covid-pandemin slår till. För att få pengar till mat och hyra tar han jobb som cykelbud åt Foodora. Han gillar ju att cykla. Och han tänker sig att nog kunna sälja en essä om hur det är att jobba i gigekonomin.
Essän blir en hel dagboks- eller dokumentärroman. Det är en lysande och detaljrik skildring av arbetets alla sidor – av villkoren, av människorna innanför de rosa uniformerna, av kunderna. Och av de digitala styrmedlen – appen med det ironiska namnet Roadrunner.
Jag ringer på och lämnar maten till en man som möter mig vid porten. Tar upp telefonen och ska trycka Dropped off, men får istället en notis:
Error
You are far from the drop-off area. A proof of drop-off is required.
En knapp med texten Take photo dyker upp. Jag klickar på den, skärmen blir svart. Det går inte att ta något foto. Jag startar om appen. Försöker trycka Dropped off, men hamnar vid samma errorskylt. Fortfarande omöjligt att ta en bild. Skärmen är våt av regn, handskarna dyngsura, jag har över huvud tage inget torrt att torka den med. Öppnar jackan och hittar ett parti på bröstet av min innertröja som verkar hyfsat torrt. Gnuggar mot skärmen. Jag öppnar kameraappen och tar ett foto från en entréskylt där det står ”Kvarteret Bergslänten”. Nu borde det bara vara att ladda upp den från bildbiblioteket. Jag bläddrar fram Roadrunner, Errorknappen är fortfarande där och det går inte att ladda upp bilden.
– Kuk-app! väser jag. Kuk. Kuk. Kuk-app.
Slärmen är plaskvåt. Gnuggar den mot bröstet igen, men nu är det blött även där. Hittar ett parti på sidan av magen som är ganska torrt och lyckas torka skärmen hjälpligt.
Öppnar chatten med Dispatchen igen.
– Hej, jag är på rätt plats med den frågar efter ett foto.
– Hello, thanks for contacting us, how can I help you?
Väntar. Regnet rinner i små floder över trapporna ner mot Linnégatan. Nu kommer svaret.
– Har du levererat?
– Ja, men jag kan inte ladda upp ett foto.
– This chat has ended, please do not reply and only each out again if you need assistance.
Errorskylten försvinner och det kommer upp en notis från Dispatch: How would you rate your chat experience with me?
Jag trycker tre av fem stjärnor, mest för att komma vidare i appen.
(s 348-349)
Gigekonomi beskrivs ibland som instegsjobb för dem utan kompetens. Men många av buden är i sjsälva verket högt kvalificerade utländska studenter eller migranter, som behöver pengar för att klara studierna i Sverige. Men för att behålla jobbet, eller för att hamna på plus lagt ut för cykel, kläder, mobiltelefon och abonnemang, kan de behöva köra så mycket att de inte hinner plugga längre. Det hamnar i en nedåtgående spiral, inte en stigande.
Mallik berättar om sin bakgrund. Hans engelska är exemplarisk. Han kommer från Bangladesh och studerar ett masterprogram i informationsteknik på Göteborgs universitet. Där undersöker han hur sociala beteenden möter digitala system.
– Då borde du ju kunna se igenom Foodoras app, säger jag. Du kanske skulle kunna utveckla den!
– Ja. det skulle jag kunna. Men det finns inte en chans att apputvecklarna i Berlin skulle lyssna på ett bud. Trots min utbildning och att jag använder appen varje dag.
(s 106-107)
Det handlar inte bara om att appen strular, eller att gränssnitt eller funktioner kunde vara bättre. Definitionen på digital arbetsmiljö är ”alla förhållanden i arbetet där man styrs av eller interagerar med digitala system”. Och den digitala arbetsmodellen kommer att styra mycket mer än själva arbetsrundorna, utan hela vardagen – i alla fall om man ska tjäna mer än några kronor:
Jag möter ett bud som heter Adamu utanför en restaurang. Han jobbar hela tiden, ofta fyrtio timmar i veckan.
– Men hur lyckas du få så många pass? säger jag. Det har ju varit ont om dem.
– I sleep on the app. Jag har den igång hela tiden. Så fort någon lägger ut sitt pass tar jag det. Ibland kan jag fylla en vecka på mindre än en halvtimme, då är jag nöjd. Andra gånger lägger jag kanske fem timmar per dag på att leta. Vid midnatt är en bra tid, då brukar det dyka upp pass. Ibland vaknar jag senare på natten och kollar. (…)
– Om du skulle beskriva en vanlig arbetsvecka, hur är den?
– För det första så är det svårt att planera, så jag gör inga planer, bokar inte in något med någon, för jag vet aldrig när jag ska jobba. Till och med en tvättid kan vara svårt att få till. Man äter vad som helst som finns nära till hands eftersom man inte kan planera inköpen. Så på ett sätt är hela mitt liv kontrollerat av appen och jobbet. Man behöver spara batteri på telefonen, så jag ringer ingen. Jag har tappat kontakten med många vänner. It’s pretty shitty I must say. (s 174-176)
Även i arbetets detaljer är man utelämnad till den digitala styrningen:
Jag öppnar appen och där ligger min första order. Det går inte att se vilken restaurang den gäller. Högst upp är en kodsträng med några siffror och längst ner en blå knapp med texten Accept. Att trycka på Accept är det enda valet som går att göra. Undrar vad man gör när man inte vill ta en till beställning? (…)
När nästa leveransadress visas förstår jag varför algoritmen tyckte det var vettigt att åka tillbaka till Tugg. Den här kunde bor bara rakt över gatan. Tänk om jag hade fått reda på det direkt, då hade jag ju förstått varför jag skulle åka tillbaka.(s 59, s 347)
Det är en påtaglig skillnad i hur det digitala verktyget fungerar för kunderna – och för buden:
Hemma med snorigt barn. Jag vabbar genom att göra en sjukanmälan hos Foodora. De är väldigt stolta över att de betalar ut sjuklön och nämner det ofta i media. Gott så. Men om man tar i beaktning hur smidigt de har lyckats anpassa appen för kunder att beställa hem mat till dörren så har de verkligen krånglat till det så mycket som möjligt när det kommer till hur man som bud sjukanmäler sig. (s 204)
I chatten pågår en diskussion kring obetalda raster. Appen kan bugga och tappa gps-kontakt, och då försätts budet automatiskt i en obetald rast. Det märker man först när man anländer till nästa adress och tar fram sin telefon. Detta skapar ilska. (s 325)
Teglund skildrar försöken att få igång ett fackligt engagemang bland cykelbuden, och ett avtal. Han skriver insiktsfullt om hur många skäms för att visa att de är cykelbud. Det upplevs som att bli stämplad som förlorare. Det kan vara ett av skälen till att det är svårt att organisera sig fackligt; det fnns ingen positiv yrkesidentitet att vilja slå vakt om. Men Teglunds bok visar också på hur det faktiskt kan kännas som ett meningsfullt jobb, när man bitit huvudet av skammen. Om det bara hade justa villkor.
Relaterat: Vänligen, bygg inga berg – arbetarlitteratur i digitalåldern (5 jan 2022)
Kommentarer
Skriv en kommentar
