Byråkrati 2.0 driver Sverige mot en administrativ infarkt

Publicerad 7 juli 2013 | 4 kommentarer

It har gett oss fantastiska fördelar – inte minst som privatpersoner. Framför allt har det upphävt de praktiska och geografiska begränsningarna. Jag kan ha videosamtal med min vän i USA i realtid, boka en bussbiljett i Tyskland och diskutera beställningen av ett skräddarsytt friluftstält direkt med hantverkaren i Australien.

Men IT har dessvärre också tagit bort de geografiska och praktiska begränsningarna för de byråkratiska drivkrafterna i våra organisationer. Dessa kan nu kräva data från och utöva kontroll över en mängd platser och verksamheter där det förut inte var praktiskt möjligt. Som i hemtjänsten, där hemvårdarna via mobil tvingas rapportera minut för minut vad de gör hos kunderna: sopa, fem minuter, rapportera – diska, nio minuter, rapportera – …

Följden har blivit tillväxten av en ny, it-driven Byråkrati 2.0. Och därmed en administrativ explosion. En mängd särintressen på en mängd platser i samhället – myndigheter, branschorgan, förvaltningar, nämnder, statistikproducenter, kontrollorgan – har inrättat regler och krav som du måste följa och rapportera. Alla har något slags information, som de absolut måste ha av just dig: mängden elskrot du har slängt på din akutmottagning, antal barn som klämt fingret på din förskola, antal rökare bland dina patienter …

I arbetslivet har IT-utvecklingen växlat in på ett spår som innebär kontroll, styrning, dokumentation och statistikfetischism. Det syns tydligast i offentlig sektor, men även delar av näringslivet börjar tyngas under en IT-överbyggnad som tar allt större resurser.

Det är temat för min artikel på DN Debatt idag: ”IT och administration har perverterat vården” (7 juli 2013).

Det är definitivt min poäng att det inte bara gäller vården (trots att DNs rubriksättare valde den vinkeln.) En undersökning som redovisades på ett seminarium i Almedalen i år visade till exempel att socialarbetare bara jobbade 20% av sin tid med klienterna. Och även om man generöst räknar in rastvakts-tid och annat som elevtid, jobbade lärarna bara cirka halva sin arbetstid för eleverna.

Vi måste börja fråga oss: är det en vettig verkningsgrad? Och vi måste börja inse, att lösningen inte reflexmässigt kan vara att ”kasta mer it på problemet”.

Kommentarer