Vårdens system har inte blivit bättre – allt tal om digitalisering till trots

Publicerad 13 februari 2021 | Inga kommentarer ännu

Åh, det känns som en evighet sedan! Ändå var det mindre än ett år sedan DN:s Hanne Kjöller lyfte vårdens dåliga system i en krönikan På akuten väntar patienter på personal – som väntar på sina datorer. (En krönika som från början hade titeln Med färre knapptryck får vi dubbelt så mycket vård för pengarna – vilket syns i koden.)

Men detta var den 7 mars 2020, och pandemins enorma belastning på sjukvården hade vi inte börjat se ännu.

Några saker som Hanne Kjöller, själv ursprungligen sjuksköterska, tog upp i artikeln:

”Att skriva ut någon, så att namnet försvinner från skärmen, kräver förutom inloggning tolv knapptryckningar.”

”Användar-ovänliga förinställningar […] som till exempel typ av blod. Venblod, som det nio gånger av tio är frågan om, måste jag trycka mig fram till.”

”Eftersom rummen är få och eftersom det finns en rad saker som patienter inte bör göra i korridoren så rullas de tillfälligt in och ut ur rummen som i en sängkammarfars på Scalateatern. Varje sådan förflyttning kräver en ny loop bakom disken, en ny inloggning samtidigt som någon annan patient i korridoren börjar kräkas och ytterligare någon rycker i armen och frågar ’hur länge ska min mamma ligga här egentligen?’”

”För att alls kunna fylla i ett värde måste du veta om klockslaget ska skrivas 17.30, 17:30 eller på något annat för datasystemet – med det ironiska namnet Take Care – acceptabelt vis. De felmeddelanden som kommer upp på skärmen rymmer information om att jag har gjort fel. Däremot sägs inte vad jag ska göra för att göra rätt. Det står alltså inte: Tid anges med semikolon och utan mellanslag. Och något slags konsekvens eller harmonisering med svenska skrivregler har jag inte lyckats hitta.”

”Tangentbord av så erbarmlig lågpriskvalitet att vartannat ord blir fel – även för en så flitigt fingerplitande figur som jag.”

Det är värt att notera att inga av de problem hon ger exempel på handlar om ”system som inte pratar med varandra”. Inte heller om att systemen i sig skulle vara gamla eller omoderna. Det handlar om deras design och funktionalitet.

Sammankopplade system och funktioner är i själva verket en del av problemet. För att komma in i förrådet för att hämta en sond eller kateter måste hon använda samma kort som används för inloggning i datorn, vilket förstår loggar ut henne från datorn, vilket betyder att hon måste logga in igen… gång på gång på gång.

Kjöller avslutar:

”Jag har ingenting emot vare sig datorer eller maskiner. Det är användarfientligheten som tär på min mentala hälsa. Att systemen uppenbart är konstruerade av någon som inte begriper verksamheten. Och som inte förmår skilja viktigt från oviktigt.”

Och trots allt tal om hur ”digitaliseringen tagit stora kliv” på grund av pandemin, så har ingenting gjorts år den starkt digitaliserade miljö som sjukvården redan tampats med under lång tid. Exemplet med olika sätt att skriva in tid tog jag till exempel upp redan i första upplagan av min bok, för tio år sedan.

Det är väl detta som är det värsta. Ovanpå en pandemi, som ju drabbat oss oväntat och oförskyllt (i alla fall i princip), har vi alltså själva lagt en belastning på vården – som är fullständigt onödig.

I sin ingress skrev Kjöller – alltså i början av mars 2020:

”Det sägs att sjukvården måste kunna ställa om för att hantera coronasmittan. Här kommer några tankar om hur jag som sjuksköterska kan ge ungefär dubbelt så mycket vård, till samma lön och hälften så mycket frustration.”

Ja, det hade väl varit en god sak – nu när vi vet vad coronasmittan innebar?

Bild: Jakayla Toney/Unsplash

Kommentarer