En solskenshistoria

Publicerad 17 maj 2011 | 1 kommentar

Dags för en liten solskenshistoria. :-)

Just nu flänger jag och två kollegor land och rike runt för ett projekt som handlar om kommunikation inom vården. Vi intervjuar både vårdtagare, patienter – medborgare helt enkelt – och vårdgivare, som läkare, verksamhetschefer, sjuksköterskor, läkarsekreterare. Vi sitter också med och observerar på mottagningar och vårdcentraler: vad sker i mötet mellan läkare och patient?

Häromdagen var jag på en liten vårdcentral i Mellansverige och träffade barnmorskan A.

På den här vårdcentralen har mödravården och förlossningsavdelningen på sjukhuset några mil därifrån samma journalsystem. Den blivande mamman har alltså bara en journal, och den kan ses både på sjukhuset och på MVC.

Ibland kan det hända att en blivande mamma inte dyker upp på någon av de sista kontrollerna på vårdcentralen.

Men när barnmorskan öppnar journalen kan hon se: de blivande föräldrarna har blivit inskrivna på förlossningen!

Nästan i realtid kan hon följa i journalanteckningarna hur det går. På det så kallade partogrammet kan hon se i vilket skede mamman befinner sig.

– Och då vet du, förklarade A, då brukar jag skicka ett uppmuntrande mejl till föräldrarna, och heja på, skriva ”jobba på, snart är det dags!” och så.

Jag kunde inte låta bli att invända lite sarkastiskt:
– I fall de skulle läsa mejl mitt under förlossningen alltså …

Men A tittade på mig som om jag verkligen inte hängde med i samtiden, skrattade och sa:
– Men dom har iPhones!

Så föräldrarna svarar faktiskt på mejlet och tackar för stödet.

Och sedan, när ungen är född, vad gör de då? Tar bild med mobilen förstås – och mejlar direkt tillbaka till barnmorskan.

* * *

Mycket av fokuset i debatten om it i vården handlar om gemensamma och integrerade journalsystem. Det är ofta en god intention; och i den här historien det som gjorde det möjligt för barnmorskan att få reda på vad som hände.

Men det som verkligen fångade mig i det A berättade, och det som föräldraparen också uppskattade mest, var något annat – nämligen kommunikationen. Snabb och enkel, med standardkomponenter: ett vanligt mejlprogram, en vanlig smartphone.

I själva verket går A medvetet in för att kommunicera med sina föräldrar via mejl.

– Dagens unga förväntar sig det. De vill kunna ställa frågor med vanlig mejl, och få svar.

Men trots att vi kan se att mejl är något som människor efterfrågar mycket starkt, har det varit mycket svårt för sjukvården att få till det. Medan stora belopp satsas på stora system, gäckar den vanliga mejlen fortfarande många vårdtagare.

Och att använda mejl var inte helt bekymmersfritt ens för A. När hon skickade råd till föräldrarna via mejl måste hon naturligtvis dokumentera det i journalen.

Men för att komma åt journalprogrammet måste hon logga in i en helt annan it-miljö (en typ av distansskrivbord) på sin pc. Till den andra miljön följer inte urklipp i minnet med.

Det vill säga, hon kan inte kopiera de råd hon ger i mejl och klistra in i i en journalanteckning. Hon måste skriva in vad hon skrivit i mejlet en gång till.

Ytterligare en egendomlig omständighet är att det i många fall finns ekonomiska styrsystem, som missgynnar mejl eller distansrådgivning: vårdcentraler ersätts för antalet besök. Det är därför mer lönsamt att be patienten boka tid och komma till mottagningen, än att skicka enkla råd. T ex via mejl.

Kort sagt. Vad jag ser, stärker mig mer och mer i övertygelsen, att man kan skapa mest nytta med enkla medel.

Bild: Newborn smirks av brennaval/flickr under cc-licens.

Kommentarer