Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta

Publicerad 31 oktober 2011 | 1 kommentar

Hur kan vården förbättras?

Under våren och försommaren gjorde jag och ett par kollegor nästan femtio djupintervjuer, med både vårdtagare och vårdgivare. Vi pratade med människor från Kiruna till Karlskrona. Vi intervjuade både analfabeter och akademiker. Vi träffade relativt friska och svårt sjuka; människor med reumatism, skolios, magproblem, diabetes, panikångest, sjukhusfobi, depression. Vi intervjuade läkare, barnmorskor, läkarsekreterare och sjuksköterskor på stora sjukhus, privata och offentligt drivna vårdcentraler. Vi satt med i mottagningsrum på sjukhus och vårdcentraler och observerade interaktionen mellan läkare och patient.

Vad vi försökte ta reda på var: vilken typ av information har vårdtagarna uppskattat? Vad har spelat roll för deras upplevelse av vården? Vad har hjälpt dem, i deras hälsa eller ohälsa?

Vi inledde nästan alla intervjuer med att be dem berätta om sina möten med vården. Vad har du varit med om? Vad har fungerat dåligt? Vad har varit bra? Och varför var just den kontakten bra?

Intervjupersoner kunde svara till exempel ”jo, min magdoktor är toppen, jag litar mycket på honom. Det funkar jättebra.”

Vi fortsatte att fråga: varför? Vad gör då hon eller han som är bra?
Det märkliga var att flera av intervjupersonerna svarade nästan ordagrant samma sak:

”Han ritar och berättar”.

Han ritar och berättar. ”Han förklarar med hjälp av bilder. Här är din magsäck, här sitter inflammationen, här ska vi göra det …” Intervjupersonen spelade ofta upp scenen själv och visade hur läkaren hade pekat på en bild eller skiss.

Vi kunde sedan se hur det i fall efter fall gick igen: att visuell information fungerar.

När läkaren kunde visa kurvan över blodsocker för dialektikern och resonera om hur hon borde ändra matvanor kunde vi se hur patienten blev klart mer fokuserad.

När vi observerade hur reumatikern fick en sammanfattning av sitt hälsotillstånd formulerat som siffror – smärtindex 10, rörelseindex 12 – var det tydligt att de inte kunde relatera till det. Men när läkaren kunde visa kurvor på en skärm – ”för ett år sedan var du här uppe, nu är du här nere” – reagerade patienten på ett helt annat sätt.

Även när patienterna berättade om information som de ville ha men inte fått, var det visuella inslaget påtagligt.

Patienter som sa att de ville se sina provsvar gjorde till exempel samtidigt en omedveten gest – de ritade en kurva i luften med ena handens pekfinger.

”Jag skulle ju vilja se precis var det där staget i ryggen sitter”, sa hon som blivit ryggopererad.

Visuell information. Det är inget konstigt egentligen. Från alla andra pedagogiska sammanhang vet vi att bilder är mycket kraftfulla hjälpmedel. De gör det lättare att minnas och förstå. Vi kan mycket snabbare ta in information från en pedagogisk skiss, än från att läsa en massa text.

Utgångspunkten för vår studie var egentligen frågan om att göra medicinska journaler tillgängliga på nätet för patienterna. (Redan idag kan man som patient få tillgång till sin journal, men utskriven på papper.) Vilka positiva effekter skulle det ha på vården att ha den online, 24/7?

Vad vi kan konstatera, är att journalsystemen genomgående är utomordentligt usla på att presentera visuell information. Det är något de inte gör – och de är inte heller konstruerade för det. De består just av text, text, text. Att försöka bygga in visuella presentationer i efterhand är knappast en rimlig idé i dagens läge, av flera skäl.

Men vi fann också något mer i vår studie, kanske ännu viktigare. Det handlade inte bara om att bilder skapade bättre förståelse. Det var också en fråga om tillit.

Det var tydligt att visuell information också skapade ett större förtroende för läkaren och behandlingen. ”Seeing is believing”. Ord kan alltid tolkas och diskuteras: vad menade hon? Vad betyder det där egentligen? Att ”med egna ögon” se hur värdena steg, eller se var läkaren skulle lägga snittet, gav av allt att döma större tilltro till behandlingen. Det minskade misstro och tveksamhet, och främjade delaktighet.

Från ”e-hälsobranschen” kan man få se powerpoint-presentationer där slajd ett visar ”patienten får tillgång till sin journal” och slajd två förklarar att ”patienten blir mer delaktig i sin vård när hon tagit del av sina data”. Det är i bästa fall en naiv bild, i sämsta fall medvetet missledande.

Att ge oss medborgare tillgång till journalerna 24/7 via nätet kommer att vara ett dyrt och komplicerat projekt. Min bedömning är att det är ytterst tveksamt om det – så som journalerna ser ut idag – skulle ha någon påtaglig positiv effekt på vårdens resultat eller genomförande.

Det blev ännu tydligare, med tanke på vad vi lärde av de patienter som faktiskt begärt ut sin journal och tagit del av den. Mer om vad de tyckte i ett nytt inlägg i morgon.

Uppdatering: Video med samma budskap finns i nästa inlägg. Och se hur visuell information förbättrat vården i Boston.

Stort tack till alla intervjuade som berättade om sina ofta intima hälsoproblem och erfarenheter, som lät oss sitta med och lyssna vid djupt personliga samtal med sin läkare. Tack till alla i vårdsektorn, som tog sig tid och svarade på våra frågor. Tack också till Inera, på vars uppdrag vi gjorde studien.

Kommentarer