Jävla skitsystem!

Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen

Att övervaka överheten – aktuellt redan för femtio år sedan

Publicerad 10 juli 2017 | Inga kommentarer ännu

skämtteckning av håven - hans v nilsson

Apropå den satiriska krönikan om att låta övervaka politiker och beslutsfattare: tecknaren Hans V Nilsson – signaturen Håven – var inne på samma sak redan för mer än 50 år sedan.

Teckningen ovan publicerades 1961 i boken Humor – Medelsvenssons bravader (Folket i Bilds förlag).

”Vi i företagsnämnden har beslutat att låta montera in den här apparaten i direktörns rum, den gör det möjligt för hela personalen att följa direktörns arbete och få en inblick i firmans affärer.”

Boken ingick i en serie böcker med satiriska och humoristiska teckningar, kallade Diogenes-böckerna. Sannolikt är teckningen ytterligare några år äldre.

Det är en påminnelse om att digitaliseringen inte är särskilt ny. Inte heller viljan att övervaka och kontrollera.

(Kuriosa: Redaktör för Diogenesböckerna var var författaren Per Anders Fogelström – mest känd som författare till boken Mina drömmars stad och de följande böckerna i romansviten om Stockholm från 1860 till 1968. Fogelström föddes 1917, och 2017 firar Stockholms stad Fogelströmåret till hans minne.)

Övervakning: Vi kan mäta vad de gör i riksdagen!

Publicerad 27 juni 2017 | Inga kommentarer ännu

När Unionens tidning Kollega 2014 skrev om övervakning i arbetslivet bad de mig gästblogga om frågan. Bloggposten – Vi kan mäta vad de gör i riksdagen! – blev Kollegabloggens i särklass mest inlägg: efter bara en dryg vecka hade den över 2000 delningar på Facebook.

Nyligen upptäckte jag att Kollega lagt ner sin blogg – och dessutom raderat alla inlägg.

Internet Archive har kvar en kopia av mitt blogginlägg – som jag faktiskt tycker är en av mina bättre texter.

För fullständighetens skull publicerar jag därför inlägget här igen, i sin helhet:

* * *

Bor och arbetar du i Sverige och röstar i valen? Bra. Då är du, liksom jag och många andra, faktiskt arbetsgivare åt våra politiker. Det är du och jag som tillsätter dem i val, och betalar deras löner via skatten.

Men vet vi om våra politiker sköter sina jobb väl?

Nu tänker jag inte i första hand på slarv med fakturor eller alltför överdådiga kickoffer och konferenser. Utan: jobbar de verkligen effektivt? Får de gjort vad de ska? Ser vi resultat?

Det är inte lätt att veta. Under de senaste mandatperioderna har till exempel regeringen fått kritik för att arbeta långsamt: propositioner och utredningar dröjer och skjuts upp i månader och år.

Men frågan kan också ställas om oppositionen – vi är även deras arbetsgivare. Och, naturligtvis, alla politiker i kommuner och landsting. Vad gör de egentligen på jobbet? Är de effektiva?

Lyckligtvis finns det nu, tack vare ny teknik, ett enkelt sätt att få klarhet om detta. Ta riksdagen som exempel. Vi kan rätt enkelt mäta och komma fram till en rimlig tid för att, säg, skriva en motion eller förbereda ett anförande. Vi kan också klocka hur lång tid det tar att gå från riksdagsledamotens arbetsrum till kammaren eller utskottens sammanträdesrum.

Vi kan nu förse varje riksdagsledamot med en smartphone, och kräva att hon loggar exakt vad hon gör. Hon gör en markering när hon går från sitt tjänsterum och en ny markering när hon kommer fram till kammaren.

Alla markeringar görs synliga på webben. Vi, som arbetsgivare, kan alltså se att hon inte slösar bort någon tid på vägen.

Hon checkar på samma sätt av allt hon gör under arbetsdagen: Svara på ett mejl – check. Möte med riksdagsgrupp – check. För alla dessa aktiviteter har vi givetvis räknat fram en maxtid, som hon måste hålla sig inom.

Låter det fullständigt absurt? Men det är exakt vad man kräver av många som jobbar inom hemtjänsten: Ge mat, 6 minuter – check. Bädda, 3 min – check. Åker till nästa kund, 14 min – check.

Självklart skulle undersköterskan i hemtjänsten – politikerns arbetsgivare – kunna kräva samma sak av den som jobbar åt henne?

Åter till politikerna! En annan sak, som är svår att veta för oss som deras arbetsgivare, är hur de egentligen framskrider mot sina politiska mål. Det som de lovat oss, det vi anställt dem för.

Även här finns en färdig lösning, tack vare modern teknik. Vi kräver helt enkelt av politikerna att de delar upp vad de vill åstadkomma i tydliga delmål, och varje delmål i sin tur i detaljerade moment. Varje termin registrerar politikern i förväg dessa sina planer inom varje område i ett webbverktyg. Det kan vara att ta upp frågan i riksdagsgruppen, att förankra den hos intresseorganisationer, att föra fram den i utskottet, skriva utkast 1,2,3 av betänkandet och så vidare.

Under terminen checkar hon löpande av alla moment i alla delmål, och ger också en självskattning av hur väl hon lyckats med detta mot ett antal av oss uppställda kriterier på en fyrgradig skala. Låt oss t ex kalla detta en Individuell Politisk Plan (IPP).

Via IPP-verktyget på webben kan vi följa exakt vilka framsteg politikern gör. Enkla grafiska symboler visar hur arbete framskrider: 20 % av delmålen för målet ”nytt försvarsbeslut”. Går det långsammare än plan lyser symbolerna rött. Och du kan gå in och själv bedöma hur du tycker politikern har presterat på varje enskilt steg för varje mål.

Tja, grundtanken kanske är vettig, tänker du nog. Men … handen på hjärtat, kommer vi verkligen att hinna kolla på alla de där detaljerna? Och politik bygger väl ändå på förtroende, på att politikerna följer sitt partis linje? Vad händer med det personliga initiativet, handlingsutrymmet, om man ska detaljstyra så där, undrar du kanske? Och blir det inte väldigt många klick – skulle inte det ta mycket tid från det egentliga politiska arbete?

Men det här är exakt vad många av Sveriges lärare tvingats göra i flera år. Varje kurs i varje ämne ska brytas ner i delmål som löpande registreras och bedöms för varje elev i ett webbverktyg. En del lärare kan behöva göra 10 000 registreringar per termin, vilket kan ta upp till 80 arbetstimmar från det pedagogiska arbetet.

Men för att vara säkra på att framsteg görs: varför skulle inte politikernas arbetsgivare, alltså lärarna, kräva samma sak av dem som jobbar åt dem?

En skillnad mot lärare är dock att politiker inte bara är politiker när de är på sin arbetsplats, må det vara kommunhuset eller riksdagen. Hon har ett politiskt uppdrag hela tiden, när hon möter människor i samhället eller på sin ordinarie arbetsplats.

Alltså är det rimligt att hon även ska registrera sina politiska aktiviteter när hon formellt är ledig. Hon ska därför också dokumentera om hon pratat politik med grannen i tvättstugan, eller om någon kommit fram i mataffären och haft synpunkter på kommunens kollektivtrafik.

Nu blir det snudd på absurt, tycker du kanske. Måste man verkligen dokumentera allt i detalj?

Men härom året konstaterade Socialstyrelsen att en sjuksköterska eller läkare är sjuksköterska eller läkare även när de är lediga. En sjuksköterska som ger sina barn en huvudvärkstablett hemma, eller råder en granne att dricka mycket när hon är förkyld, är tvungen att dokumentera detta i journalsystem.

Varför skulle inte sjuksköterskan – politikerns arbetsgivare – kräva att politikern dokumenterar sin verksamhet på samma sätt? Även politikern kan på avgörande sätt påverka människors liv och framtid!

Vid det här laget har du kanske anat att jag faktiskt inte tycker att vi bör införa alla de här kraven på politikerna. Det vore dumt och kontraproduktivt. Vem skulle vilja vara politiker under de betingelserna? Det märkliga är ju att kraven har lagts på alla de andra grupperna.

I fallet med sjukvård på fritid backade myndigheterna och bestämde sig för att inte driva kravet – under surmulet mummel om att det ändå var lagen. På flera andra områden är full fart framåt med ännu mer detaljkontroll och detaljstyrning. Och om man i några delar börjar backa lite, så ifrågasätts aldrig principerna. Man medger bara att det kanske blivit en liten aning för mycket. Eller så var it-systemet som skulle registrera allt olyckligtvis inte så bra. Så därför ska vi köpa in ytterligare ett!

Det avspeglar en stor och djup förändring inom arbetslivet. För trettio år sedan var trenden en annan. Jan Carlzon beskrev i bestsellern ”Riv pyramiderna!” hur ett SAS i kris blev lönsamt genom man skar bort kontrollerande detaljstyrande byråkrati, och istället gav de enskilda medarbetarna ansvar och förtroende. Det fungerade alltså betydligt bättre än när man i den senaste krisen i stället skar ner personalens löner. Det har ju de facto inte funkat något vidare.

Vad har drivit fram förändringen? Till stor del att tekniken har erbjudit alla dessa lösningar, som inte fanns på 90- eller 00-talet.

Men apropå it-systemen: hade skildringen ovanför varit verklighetstrogen hade riksdagsledamotens mobil krånglat och alla tidsregistreringar plötsligt försvunnit (så hon fick ägna timmar i efterhand åt att lägga in dem igen). Hon skulle inte hitta rätt delmål i IPP-systemet, eftersom navigationen var helt obegriplig. Och slutligen skulle inloggningen till dokumentationssystem plötsligt slutat fungera.

Hur hamnade vi här?

Vi kontrollerar – för att det går. Inte för att det ger några påtagliga ekonomiska vinster.

Det finns en märklig paradox här. Medan digitala system i hög grad har gett oss som konsumenter eller privatpersoner mer frihet, flexibilitet och oberoende, har it i arbetslivet kommit att allt mer giftas ihop med en command-and-control-kultur.

Uppfinningsrikedomen hos teknikerna matchas bara av förmågan hos chefer och politiker att hitta på motiveringar för varför detta är nyttigt och bra för dig.

Frågan är dock bara: om det är nyttigt för oss, varför tillämpar de inte samma regim på sig själva?

(Kollega-bloggen, 12 september 2014)

Apropå komplexitet och att ”öka takten”

Publicerad 12 januari 2017 | Inga kommentarer ännu

Försäkringskassan it-system visualiserade

Minst 30 miljoner rader kod, i alla språk och dialekter, lagrade under 50 år av digitalisering. Det är vad Försäkringskassan består av. I sina egna kärnsystem. Bilden ovan är myndigehetens digitala system som sedda ”från en höjd på 10 000 meter. De minsta enheterna på en pixel syns inte ens”.

När jag föreläser försöker jag förklara att problem med dåligt fungerande digitala system inte längre beror på att enskilda system är dåligt designade. Det handlar istället i hög grad om att problem uppstår i kontakten eller kombinationen av två eller flera system.

Att lägga till bara ett nytt system till en given mängd kanske verkar trivalt. Men antalet beroenden och antalet potentiella friktioner mellan systemen ökar exponentiellt. I många miljöer är vi nu långt bortom den punkt där de kan förstås eller begripas av människor.

– Det börjar bli rätt dyrt att införa nya saker och framför allt har kostnaderna för att reda ut hur de sitter ihop och att migrera ökat. Men det är inte ett problem som bara vi står inför, säger Andreas Henningsson till ComputerSweden
(Försäkringskassan tar VR till hjälp för att förstå 30 miljoner rader kod, 19 dec 2016)

På Försäkringskassan försöker man lösa denna tekniska utmaning med virtual reality, VR. Ett nytt system (sic) kan visualisera hela samlade digitala systemet så att man kan ”kliva in i det”, berättar Computer Sweden.

Projektet heter ”Beroendekartan” och syftet är ”att förstå hur myndighetens egna it-system ser ut” – ”miljontals kopplingar som knyter ihop alla noder till detta enorma it-garnnystan”. Förhoppningen är att bland annat att kunna felsöka snabbare och förebygga fel. Men det kostar också – projektet har hittills fem miljoner på ett år.

Jag har en ganska enkel bild i mina föreläsningar, för att pedagogiskt förklara hur komplexa miljöer vi bygger. Men den skiljer sig från Försäkringskassans verkliga bild med många, många magnituder.

Så detta är förstås vad jag pratar om angående svårigheterna – och därmed riskerna – med att ”öka takten”.

Egenscanning i livsmedelsbutiken i Planet Money: ”Why does self-checkout still suck?”

Publicerad 11 januari 2017 | 1 kommentar

Ett till intressant avsnitt av min favoritpodcast, Planet Money från NPR (det tidigare var om mellanhandsekonomin).

Köer till de betjänade kassorna - trots det är det tomt vid självscannings-automaterna.

Egenscanning i livsmedelsbutiker är 25 år gammalt, och har alltså haft gott om tid att utvecklas – men det är fortfarande inte särskilt populärt. Som i butiken ovan bildas hyfsade köer (här 5-6 personer) till de bemannade kassorna trots att det är helt tomt vid självservice-automaterna till höger. ”The phrase ‘unexpected item in the bagging area’ strik[es] dread into many a shopper”, som NYT konstaterat (se länk nedan).

Själv gav jag huvudsakligen upp självscanning i min butik hemma när jag inte kunde lasta varorna i min medhavda bag, utan måste använda butikens engångsplastkasse. Plus att det var rätt jobbigt att hantera gränssnitten – två olika skärmar att växla mellan. (Båda sakerna borde vara möjliga att lösa.)

Planet Money-avsnittet nedan berättar hur egenscanning uppfanns av en läkare utan erfarenhet av detaljhandel, som gjorde det vid sidan av sitt ordinarie jobb som psykiater. Det fascinerande är att det så tydligt visar denna ”hur svårt kan det vara”-attityd; denna besserwisser-artade brist på förståelse av aspekter utöver de rent tekniska som präglar så stor del av utvecklingen i samhället.

Vad som inte tas upp hos Planet Money är att det är tveksamt om egenscanninganläggningarna ens bär sina kostnader. En grundlig studie från universitetet i Leicester – totalt 12 miljoner butiksköp i fyra länder – visade att svinnet i obetalda varor var 4 procent. Givet att vinstmarginalen i detaljhandeln i snitt var 3 procent var det i praktiken en förlustaffär. Att installera självscanning mer än fördubblade förlusterna på omsättningen. (NYT: Self-Service Checkouts Can Turn Customers Into Shoplifters, Study Says, 10 aug 2016).

Guardian har en rolig intervju med scanningsautomaten själv (3 aug 2016). ”-Now if you wouldn’t mind, I’m … – Unexpected item in bagging area.”

Vad som också saknas i Planet Money är de anställdas arbetsmiljöperspektiv. Hur är det att ta hand om och sköta maskinparken för självscanning?

Men, det är en bra podcast.
Och det sägs att det i Sverige finns en affär med enbart självscanning. Någon som vet var?

Just precis, brådskan

Publicerad 10 januari 2017 | Inga kommentarer ännu

Se där. Ett par veckor veckor efter mina inlägg om brådskan i utvecklingen av den offentliga förvaltningen ( Om risken med att ”öka takten” och Regeringens nya digitaliseringssatsning förbiser risker) uppmärksammar DN samma tanke – visserligen från en annan vinkel, men med uppenbara likheter:

”Idén om brådska fick således ledningen på de båda myndigheterna att bortse från lagar och förordningar och negligera larm från medarbetare. Tillsammans med goda intentioner – strävan efter excellens – användes den här föreställningen [om brådskan, min anm] för att legitimera agerande som innebar ett betydande risktagande. På Karolinska väntade mig sig banbrytande landvinningar inom forskningen. På Riksrevisionen väntade man sig en radikal kvalitetshöjning i granskningsarbetet.
Händelserna väcker misstankar om det skulle kunna vara en lika stor rättsröta på andra håll i förvaltningen. (…)
Inför år 2017 bör vi hoppas på ett ledarskap i svensk förvaltning som i högre grad präglas av eftertanke.”
Den fartblinda kulturen dömd att göra misstag (DN, 9 jan 2017)

När det gäller ”digitaliseringen” handlar det förvisso inte om någon ”rättsröta”. Men samma mönster av obevisade förhoppningar om vinster som ursäkt det forcerade tempot.

Om risken med att ”öka takten”

Publicerad 28 december 2016 | 1 kommentar

För någon tid sedan blev jag kontaktad av ett stort svenskt företag.
– Vi har kastat bort 25 miljoner på ett HR-system som inte går att använda, förklarade de. Nu vill vi ha hjälp med att göra ett bättre.
– Visst, svarade jag, och började löst skissa hur vi skulle kunna hitta en bra lösning, genom att observera och analysera behoven och de önskade effekterna. Företagets representanter började skruva på sig.
– Fast vår offertförfrågan ska skickas nu på fredag, om fem dagar, sa de besvärat.

Mer och mer börjar jag se brådskan som det stora problemet i dagens digitala utveckling. Exemplen kan göras otaliga. Den stora organisationen som vill utveckla applikationen som ska bli deras ”flaggskepp”, som ska leda organisationen in i framtiden … men, nej, de har inte tid för varken behovsanalyser eller tester.

Det är därför jag är en smula reserverad inför regeringens och minister Shekarabis hårda press på att ”öka takten i digitaliseringen” (DN Debatt, 1 dec 2016).

Vi har ju exempel som priskolls-systemet för privata tandläkare eller systemet för att kolla mediciner mot varandra. Ingendera har använts mer än av enstaka procent av målgrupperna. Var de verkligen de mest angelägna satsningarna? Gav de på något vettigt sett effekt? Och borde Migrationsverket verkligen prioritera att implementera ”Mina meddelanden”, när de flesta i verkets målgrupp inte har personnummer?

Och så har vi ju de tekniska problemen. Så här skrev jag borta på InUse-bloggen:

”Risken med Shekarabis budskap, med dess signalord som ‘öka takten’ och ‘snabbare’ är att det driver oss ännu längre in en allt mer komplicerad labyrint av system med fler och fler svagheter. Vi behöver egentligen redan idag särskilda kompetenser för att avveckla system. Den digitaliseringsflora vi har är inte hållbar.”
Regeringens nya digitaliseringssatsning förbiser risker, 5 dec 2016.

Artikeln på InUse-bloggen gav upphov till två andra artiklar på temat ‘expert läxar upp regeringen’ (fniss):
Expert: Bättre att staten tar det lugnt än skyndar på digitaliseringen (ComputerSweden, 8 dec 2016)

Expert kritisk till Shekarabis digitaliseringsplaner (Altinget.se, 6 dec 2016)

Mellanhandsekonomin i Planet Money

Publicerad 27 december 2016 | Inga kommentarer ännu

En av de viktigare texterna jag skrivit är den om Mellanhandisering och caligopol: Välkommen till den nya digitala ekonomin (borta på InUse-bloggen, 25 juni 2015).

Den handlar huvudsakligen om att fast man (naivt) trodde att den digitala utvecklingen skulle ge oss färre mellanhänder och mer direkta kontakter mellan säljare och köpare, så har utvecklingen blivit den rakt motsatta: vi har fått en ekonomi till största delen präglad av allt fler och fler mellanhänder. Ibland är de så många att det är oklart vem som egentligen utför tjänsten eller levererar varan: vi har fått caligopol, efter latinets caligo, dimma.

I höstas uppmärksammade den amerikanska podcasten Planet Money samma fenomen. ”The internet was supposed to get rid of middlemen – but instead they are taking over the global economy,” konstaterade man i avsnittet Cat Scam. Det tar upp en särskild variant av mellanhandisering, kallad dropshipping.

Och medan vissa mellanhänder kan underlätta för konsumenten eller erbjuda en bättre upplevelse, eller effektivisera flöden, står det klart att den här mellanhandiseringen gör ekonomin mindre effektiv (med fler och längre transporter, fler returer och mer ”waste”).

Lyssna direkt här:

I fint sällskap på Baksteg

Publicerad 26 december 2016 | Inga kommentarer ännu

”Tänka, snabbt och långsamt, The Organized Mind och Medvetna val cirkulerar kring en av vår tids största utmaning – den hur vi skall kunna omvandla det Jävla skitsystem! som ‘dom som bestämmer’ i samhället har tvingat in oss till att bråka med, som ger oss användare så mycket huvudvärk och som leder till att digitalt utanförskap är ett växande problem.”

Det dyker inte upp så många recensioner av boken nu (fast jag kan säkert ha missat några). Men Thomas Svenson på Baksteg har skrivit en trevlig personlig betraktelse över några böcker som han funnit särskilt viktiga: Upplevelsen till framtidens möjligheter och lösningar (14 dec 2016).

Jävla skitsystem i fint sällskap. :) Bilden lånad från Thomas Svenson.

Hos UX Podcast (på engelska)

Publicerad 23 december 2016 | Inga kommentarer ännu

Nyligen hade jag förmånen att få bli inbjuden till Per Axboms och James Royal-Lawsons engelskspråkiga UX Podcast (för andra gången – förra gången var för fyra år sedan).

UX Podcast #145 blev ett samtal om komplexitet och enkelhet. Vi är nog alla tre oroliga för risken att vi är på kurvan för minskande marginalnytta av digitala system, på grund av den ökande komplexiteten – det som jag ofta kallat peak it.

Nu som talbok!

Publicerad 22 december 2016 | Inga kommentarer ännu

Jä'vla skitsystem finns nu som talbok hos legimus.se

Nu finns den nya upplagan av Jävla skitsystem som talbok, för personer som inte kan läsa tryckt text. Elva timmar tar det tydligen att lyssna igenom den …

Tack till Myndigheten för tillgängliga medier som ger denna service till både författare och till dem som annars inte skulle kunna ta del av boken! :)

En talbok är inte samma sak som en ljudbok. Den kan lånas på bibliotek av dem som har en läsnedsättning. MTM informerar också om det särskilda formatet och de olika möjligheterna med en talbok.

fortsätt leta »
  • Köp boken

  • Kontakt

    Jonas Söderström
    Jonas Söderström
    Tel: 0760-47 58 47
    Mejl: jonas@kornet.nu
    Twitter: @jonas_blind_hen
  • Om boken

    “Jävla skitsystem!” är den första boken på svenska – och så vitt känt i världen - som tar upp problemen med dåliga datasystem ur ett konsekvent arbetsmiljöperspektiv. Usla datasystem gör oss frusterade, arga, stressade på jobbet. Ändå är det vanligt att användarna tar på sig skulden - och inte ser att det egentligen är de usla systemen som behöver förändras. Den här boken hjälper dig att känna igen hur datasystemen stressar - och hur vi kan försöka börja ta tillbaka kontrollen.
  • Prenumerera