Jävla skitsystem!

Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen

Skitsystem 2022: Skolans plattformsproblem

Publicerad 23 maj 2022 | Inga kommentarer ännu

svårlöst text från stockholms skolplattform och bokens omslag i bakgrunden
Ännu ett exempel på hur vi fortfarande brottas med samma kända problem – från nytryckningen av ”Jävla skitsystem!”.
2015 års upplaga inledde jag med att beskriva missnöjet med skolplattformen Unikum i Helsingborg. Sju år senare har ett ännu kraftigare missnöje exploderat med Microsofts, Pingpongs, Unikums, Nova och Tietoevrys skolplattform för Stockholm … och ja, vi behöver väl egentligen inte orda så mycket mer om den.

Men, man kan ju notera detta: På grund av bristfällig personsäkerhet i plattformen fick Stockholm betala fyra miljoner i vite. För att uppgifter kunde ha läckt ut; alltså inte för konstaterade brott.

Men usel funktion som frestat på lärare och elever under flera år – som gjort att man tvingas dubbelarbeta och jobba i Excel och mejl, och att elevers arbete försvinner (Lärare dömer ut Skolplattformen, DN 5 feb 2021)? Det har inte lett till något som helst vite eller någon sanktion. Det är sålunda riskfritt att skapa skitsystem; ja, till och med en merit som man kan få en plats i regeringens Digitaliseringsråd för.

Det här exemplet finns i det nya förordet till 2022 års utgåva av Jävla skitsystem. Nya upplagan kommer i juni. Bevaka utgivningen.

(PS: Trots vite och påstådda rättelser uppstod dock verkliga läckor av uppgifter om ett skyddat barn i april i år – vid en ”uppgradering av systemet”. Barnet skulle skyddas från pappan – Skolplattformen läckte uppgifterna. DN, 6 april 2022.)

Skitsystem 2022: Samma elände i vården. Plus en pandemi.

Publicerad 22 maj 2022 | Inga kommentarer ännu

Uffe Hylin vid sin arbetsplats och Hanne Kjöllers krönika
Jag får frågan ibland: ”Men det måste väl ha blivit bättre sedan förra upplagan av Jävla Skitsystem?
Man kunde ju hoppats. I den nytryckning som är på gång har jag lagt till ett förord med jämförelser och uppdateringar.

I den förra upplagan (2015) finns en lång redogörelse från läkaren Tomas Kärrholt om tiden det tog att starta sin arbetsdag på vårdcentralen.
Den som vill ha en levande demonstration av hur det ännu idag (inte) fungerar kan på YouTube se överläkaren Uffe Hylins framträdande på Internetdagarna i november 2019. Medan han beskriver sin digitala arbetsmiljö projicerar han i bakgrunden en film som visar hur plågsamt lång tid proceduren för att starta arbetsdagen tar, med oändliga rader av besked som ”Vänta …” och snurrande cirklar på datorskärmen.

I början av 2020 lyfte Hanne Kjöller vårdens dåliga system i DN-krönikan ”På akuten väntar patienter på personal – som väntar på sina datorer”. (En krönika som från början hade titeln ”Med färre knapptryck får vi dubbelt så mycket vård för pengarna”.) Några saker som Kjöller, då tillbaka i sitt tidigare jobb som sjuksköterska, tog upp i artikeln:

”Att skriva ut någon, så att namnet försvinner från skärmen, kräver förutom inloggning tolv knapptryckningar.
För att alls kunna fylla i ett värde måste du veta om klockslaget ska skrivas 17.30, 17:30 eller på något annat för datasystemet – med det ironiska namnet Take Care – acceptabelt vis. De felmeddelanden som kommer upp på skärmen rymmer information om att jag har gjort fel. Däremot sägs inte vad jag ska göra för att göra rätt. Det står alltså inte: Tid anges med semikolon och utan mellanslag. Och något slags konsekvens eller harmonisering med svenska skrivregler har jag inte lyckats hitta.
Användar-ovänliga förinställningar: som till exempel typ av blod. Venblod, som det nio gånger av tio är frågan om, måste jag trycka mig fram till.”

Nästan alla problem är sådana som jag påtalade redan i bokens första upplaga redan 2010. Kjöller skrev sin krönika den 7 mars 2020. Bara dagar senare började vi förstå covid-19-tsunamins enorma påfrestning på sjukvården. Tänk om läkare och sjuksköterskor åtminstone sluppit denna digitala felbelastning ovanpå pandemin?

Skitsystem 2022: Försvaret lider fortfarande av Prio

Publicerad 17 maj 2022 | Inga kommentarer ännu

Ukrainsk stridsvagn och omslaget till boken
2015 års upplaga av ”Jävla skitsystem” började med en exposé över hur frustrerade användarna var över sina dåliga digitala verktyg: inom skolan, försvaret, vården, och så vidare. På samtliga områden har frustrationen fortsatt.

I kapitlet ”Pålagor – inte arbete” klagade Daniel Nybling, kapten i Försvarsmakten, på den ökande administrativa bördan. ”Efter införandet av system Prio tillbringar jag den absoluta merparten av min arbetsdag bakom skrivbordet.” (Prio är Försvarsmaktens heltäckande administrativa system, byggt på tyska systemet SAP.) Nybling förklarade hur han blivit ”en skrivbordsprodukt som kläs upp i stridsutrustning och kastas in som chef under våra större övningar. Vilket förtroende finns det för en sådan plutonchef bland hans soldater?”

År 2021 upprepades hans kritik så gott som ordagrant av en annan plutonchef, Andreas Braw:

”Tiden som ägnats åt dokumenten är inte försvarbar. Jag borde ha ägnat mig åt att träna mig själv och min pluton för kriget istället. När jag ser spåren av min egen administration inser jag att jag har utfört de minst kvalificerade uppgifterna på hela kompaniet: Excellistor och handläggning i Prio. . . Jag tillbringar ibland hela arbetsveckan vid min dator.”
Jag handlägger, alltså finns jag.
Officerstidningen 18 mars 2021

När detta skrevs visste vi inte att vi skulle kastas in i det största krigshotet på 70 år. Kanske kunde man sucka och rycka på axlarna åt att försvaret tvingades till dessa prioriteringar, när vi var invaggade i en dröm om evig fred. Men nu, med fullt krig rasande om knuten? Måste vi inte ta itu med detta slöseri med tid och resurser?

Detta är första posten i en serie baserade på förordet till nytryckningen av Jävla skitsystem 2022.

Bild: Ministry of Defense of Ukraine/Flickr, under cc-licens.

Ny upplaga av Jävla skitsystem

Publicerad 17 maj 2022 | Inga kommentarer ännu

Sedan första utgåvan av ”Jävla skitsystem” kom ut 2010 har den sammanlagt sålt runt 20.000 ex (inlusive ett antal tusen i Norge). Strax före jul såldes den senaste upplagan, från 2015, slut.
Nu har tryckeriet fått originalen till ännu en upplaga. I den har jag lagt till ett nytt förord: Vad har hänt sedan 2015?

Man hade ju kunnat hoppas att det inte hade behövts ännu en upplaga. Att vi hade lagt de här problemen bakom oss. Men tyvärr inte.

I det nya förordet tar jag upp några framsteg vi gjort. Men också hur arbetslivets digitala system fortfarande präglas av samma problem. Likt odöda zombies fortsätter de att hemsöka oss och slita våra hjärnor i stycken.

Jag kommer att lägga upp vad jag skrivit i förordet – både om framsteg och om frustrationer – här på bloggen, i en serie poster. Häng med.

Ladda ner påskkortet med effektkarta och skriv ut

Publicerad 13 april 2022 | Inga kommentarer ännu


Effektkartläggning är ett smart och beprövat sätt att hitta användarnas verkliga mål och få dem i synk med verksamhetens mål, och visualisera det i en bild. Vi har använt det i otaliga projekt under snart 20 år, och det är en av flera bra metoder för att undvika att skapa skitsystem.
Jag postade en liten beskrivning av det på Linkedin, i form av ett påskkort.

Här kan du ladda ner en pdf-fil i A4-format så du själv kan printa ut påskkortet. Använd dubbelsidigt tryck så får du en framsida med påskbilden och en baksida med kartan att fylla i själv!

Påskkort med effektkarta i A4-format för dubbelsidigt tryck (2 sidor)

I effektkartan ser vi till

  • verksamhetens mål (den avsedda effekten)
  • sätter upp mätpunkter för dessa
  • identifierar de användare som vi måste få med för att effekten ska uppstå
  • kartlägger deras mål med att använda tjänsten eller systemet
  • hittar till sist lösningar som tillfredsställer både verksamhetens och användarnas mål.

Det finns lite olika sätt att förklara eller tolka metoden; men detta är den som jag har använt i mer än femton år och har funnit är mest pedagogisk och ger bäst resultat.

Effektkartläggning är ett registrerat varumärke för inUse, men metoden är fri att använda för alla.

”Mysko maskinmeddelanden” i Klarspråk

Publicerad 8 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

bildskärm med texten etikett is rehuvuding - reflytta etikett
Senaste numret av Språkrådets nyhetsbrev Klarspråk (4/2021) har internkommunikation som tema. Jag har en artikel om ”Mysko maskinmeddelanden”:

Allt mer av den mest vitala kommunikationen på en arbetsplats går numera genom ett stort antal andra digitala verksamhetssystem. När dessa har byggts har kommunikatörer eller språkkunniga sällan fått vara med. Konsekvensen blir, alltför ofta, texter som inte precis gör jobbet lättare.

Numret har också en artikel av Karin Gulbrand om det nya begreppet ux-texter.

Klarspråk nr 4 2021

”Cykelbudet” – strålande om den digitala gigekonomin

Publicerad 7 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

omslag till boken cykelbudet

Det vimlar inte precis av böcker som beskriver det moderna digitaliserade arbetslivet, konstaterade jag igår.

Men Anders Teglunds Cykelbudet (Teg publishing, 2021) är ett strålande undantag. Som pianist och frilansande kulturarbetare drabbas Teglund hårt när covid-pandemin slår till. För att få pengar till mat och hyra tar han jobb som cykelbud åt Foodora. Han gillar ju att cykla. Och han tänker sig att nog kunna sälja en essä om hur det är att jobba i gigekonomin.

Essän blir en hel dagboks- eller dokumentärroman. Det är en lysande och detaljrik skildring av arbetets alla sidor – av villkoren, av människorna innanför de rosa uniformerna, av kunderna. Och av de digitala styrmedlen – appen med det ironiska namnet Roadrunner.

Jag ringer på och lämnar maten till en man som möter mig vid porten. Tar upp telefonen och ska trycka Dropped off, men får istället en notis:
Error
You are far from the drop-off area. A proof of drop-off is required.

En knapp med texten Take photo dyker upp. Jag klickar på den, skärmen blir svart. Det går inte att ta något foto. Jag startar om appen. Försöker trycka Dropped off, men hamnar vid samma errorskylt. Fortfarande omöjligt att ta en bild. Skärmen är våt av regn, handskarna dyngsura, jag har över huvud tage inget torrt att torka den med. Öppnar jackan och hittar ett parti på bröstet av min innertröja som verkar hyfsat torrt. Gnuggar mot skärmen. Jag öppnar kameraappen och tar ett foto från en entréskylt där det står ”Kvarteret Bergslänten”. Nu borde det bara vara att ladda upp den från bildbiblioteket. Jag bläddrar fram Roadrunner, Errorknappen är fortfarande där och det går inte att ladda upp bilden.
– Kuk-app! väser jag. Kuk. Kuk. Kuk-app.
Slärmen är plaskvåt. Gnuggar den mot bröstet igen, men nu är det blött även där. Hittar ett parti på sidan av magen som är ganska torrt och lyckas torka skärmen hjälpligt.
Öppnar chatten med Dispatchen igen.
– Hej, jag är på rätt plats med den frågar efter ett foto.
– Hello, thanks for contacting us, how can I help you?
Väntar. Regnet rinner i små floder över trapporna ner mot Linnégatan. Nu kommer svaret.
– Har du levererat?
– Ja, men jag kan inte ladda upp ett foto.
– This chat has ended, please do not reply and only each out again if you need assistance.
Errorskylten försvinner och det kommer upp en notis från Dispatch: How would you rate your chat experience with me?
Jag trycker tre av fem stjärnor, mest för att komma vidare i appen.
(s 348-349)

Gigekonomi beskrivs ibland som instegsjobb för dem utan kompetens. Men många av buden är i sjsälva verket högt kvalificerade utländska studenter eller migranter, som behöver pengar för att klara studierna i Sverige. Men för att behålla jobbet, eller för att hamna på plus lagt ut för cykel, kläder, mobiltelefon och abonnemang, kan de behöva köra så mycket att de inte hinner plugga längre. Det hamnar i en nedåtgående spiral, inte en stigande.

Mallik berättar om sin bakgrund. Hans engelska är exemplarisk. Han kommer från Bangladesh och studerar ett masterprogram i informationsteknik på Göteborgs universitet. Där undersöker han hur sociala beteenden möter digitala system.
– Då borde du ju kunna se igenom Foodoras app, säger jag. Du kanske skulle kunna utveckla den!
– Ja. det skulle jag kunna. Men det finns inte en chans att apputvecklarna i Berlin skulle lyssna på ett bud. Trots min utbildning och att jag använder appen varje dag.
(s 106-107)

Det handlar inte bara om att appen strular, eller att gränssnitt eller funktioner kunde vara bättre. Definitionen på digital arbetsmiljö är ”alla förhållanden i arbetet där man styrs av eller interagerar med digitala system”. Och den digitala arbetsmodellen kommer att styra mycket mer än själva arbetsrundorna, utan hela vardagen – i alla fall om man ska tjäna mer än några kronor:

Jag möter ett bud som heter Adamu utanför en restaurang. Han jobbar hela tiden, ofta fyrtio timmar i veckan.
– Men hur lyckas du få så många pass? säger jag. Det har ju varit ont om dem.
– I sleep on the app. Jag har den igång hela tiden. Så fort någon lägger ut sitt pass tar jag det. Ibland kan jag fylla en vecka på mindre än en halvtimme, då är jag nöjd. Andra gånger lägger jag kanske fem timmar per dag på att leta. Vid midnatt är en bra tid, då brukar det dyka upp pass. Ibland vaknar jag senare på natten och kollar. (…)
– Om du skulle beskriva en vanlig arbetsvecka, hur är den?
– För det första så är det svårt att planera, så jag gör inga planer, bokar inte in något med någon, för jag vet aldrig när jag ska jobba. Till och med en tvättid kan vara svårt att få till. Man äter vad som helst som finns nära till hands eftersom man inte kan planera inköpen. Så på ett sätt är hela mitt liv kontrollerat av appen och jobbet. Man behöver spara batteri på telefonen, så jag ringer ingen. Jag har tappat kontakten med många vänner. It’s pretty shitty I must say. (s 174-176)

Även i arbetets detaljer är man utelämnad till den digitala styrningen:

Jag öppnar appen och där ligger min första order. Det går inte att se vilken restaurang den gäller. Högst upp är en kodsträng med några siffror och längst ner en blå knapp med texten Accept. Att trycka på Accept är det enda valet som går att göra. Undrar vad man gör när man inte vill ta en till beställning? (…)
När nästa leveransadress visas förstår jag varför algoritmen tyckte det var vettigt att åka tillbaka till Tugg. Den här kunde bor bara rakt över gatan. Tänk om jag hade fått reda på det direkt, då hade jag ju förstått varför jag skulle åka tillbaka.(s 59, s 347)

Det är en påtaglig skillnad i hur det digitala verktyget fungerar för kunderna – och för buden:

Hemma med snorigt barn. Jag vabbar genom att göra en sjukanmälan hos Foodora. De är väldigt stolta över att de betalar ut sjuklön och nämner det ofta i media. Gott så. Men om man tar i beaktning hur smidigt de har lyckats anpassa appen för kunder att beställa hem mat till dörren så har de verkligen krånglat till det så mycket som möjligt när det kommer till hur man som bud sjukanmäler sig. (s 204)

I chatten pågår en diskussion kring obetalda raster. Appen kan bugga och tappa gps-kontakt, och då försätts budet automatiskt i en obetald rast. Det märker man först när man anländer till nästa adress och tar fram sin telefon. Detta skapar ilska. (s 325)

Teglund skildrar försöken att få igång ett fackligt engagemang bland cykelbuden, och ett avtal. Han skriver insiktsfullt om hur många skäms för att visa att de är cykelbud. Det upplevs som att bli stämplad som förlorare. Det kan vara ett av skälen till att det är svårt att organisera sig fackligt; det fnns ingen positiv yrkesidentitet att vilja slå vakt om. Men Teglunds bok visar också på hur det faktiskt kan kännas som ett meningsfullt jobb, när man bitit huvudet av skammen. Om det bara hade justa villkor.

Köp Cykelbudet på Bokus

Relaterat: Vänligen, bygg inga berg – arbetarlitteratur i digitalåldern (5 jan 2022)

Både beställare och leverantörer har ansvar för utanförställandet

Publicerad 6 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

isolerade människofigurer i en svart rymd
Min första krönika i Dagens Samhälle fick rubriken ”Du som beställer digitala tjanster: Ta ansvar!”. Det är i och för sig korrekt, men min intention var egentligen att vi måste lägga lika mycket ansvar på de som levererar digitala tjänster. De slipper inte sällan lite för lätt undan.

Krönikan tar sin utgångspunkt i en kritik av begreppet ”utanförskap”:

En kommun berättar på Linkedin att de skapat ett särskilt insatsteam som ska hjälpa invånare som har svårt att använda digitala tjänster. Inlägget får skurar av applåd-emojis. Och spontant låter det väl som en utmärkt idé.

Men… hallå. Varför göra insatser nedströms, bota symptomen? Varför inte angripa problemen uppströms, vid källan? När får vi särskilda insatsteam som tar itu med dem som skapar otillgängliga, oanvändbara och exkluderande tjänster?

Vi hör ofta talas om digitalt ”utanförskap”. Det första man kan konstatera är att ordet är galet. Det pekar ju mot individen, som då – som man säger – ”har ett utanförskap”. Men problemet ligger inte hos individen, utan hos dem som skapar de produkter och tjänster som inte är tillräckligt enkla att använda, inte är inkluderande.

Det vi har är ett utanförställande. Människor ställs, utan egen förskyllan, utanför på grund av dåligt utformade sajter, appar och digitala tjänster.
Varför flyttar vi inte fokus från ”de där som inte kan” till ”de där som gör det onödigt svårt”? Uppenbarligen är det de senare som behöver hjälp.
Du som beställer digitala tjänster: Ta ansvar! (Dagens Samhälle, 25 nov 2021)

Tidigare på samma tema: Digitalt utanförställande – i stället för digitalt utanförskap: Byt perspektiv! (22 feb 2021).

Vänligen, bygg inga berg – arbetarlitteratur i digitalåldern

Publicerad 5 januari 2022 | Inga kommentarer ännu

omslag till boken vänligen bygg inga berg

Det kontantlösa samhället säger de
med våt blick drömmande
har ingen aning om
hur ofta det strular att allt bara kan
lägga av

och då står ni där

Det vimlar inte precis av modern arbetarlitteratur – böcker som beskriver det moderna arbetslivet, i dess digitaliserade skepnad.

Ett verk som sticker ut är dock Lina Arvidssons Vänligen bygg inga berg – betraktelser från kassan (Konsai förlag), som talar just om den kognitiva belastningen:

plötsligt en alternativ kod!
3220
kan också vara Conferencepäron
som storebrorspäron avlånga importerade
smakar vitt sött fabrikat
jag brukar slå 3017
liksom jag slår 4011 på banan
kan också vara 3250
gamla koder som inte spärrats lever kvar
som buggar i ett system potentiella utvägar

men är priset detsamma?
kontrollera det

Lina Arvidsson är författare, estradpoet och skrivpedagog. Hon varvar författandet med att sitta i kassan i ICA. Det är roligt, slående – ”om människor, om sorg och rädsla. Och förstås om PLU-koder”, som baksidestexten säger:

Det finns dagar
då jag kan streckkoden till kallrökt lax utantill
det ni
7 39 34 23 00 11 54

PLU och EAN
är väck mig mitt i nattenkunskap
som aldrig efterfrågas
eller hyllas

Köp Vänligen bygg inga berg på Bokus

Mer modern arbetarlitteratur: ”Cykelbudet” – strålande om den digitala gigekonomin (7 jan 2022)

När XYZ tränger ut ABC: Byråkratins väsen i skolan

Publicerad 4 januari 2022 | 1 kommentar

man med dator framför svart tvavla med ABC
I början av 2020 lovade dåvarande utbildningsministern Anna Ekström att göra ”allt hon kan för att ta bort all onödig dokumentation”, sedan över 30.000 lärare skrivit på uppropet ”Stoppa Dokumentationsmonstret” (Läraren, 5 feb 2020). Men det har inte blivit så mycket av det löftet:

Trots att Ekström lovat att göra allt för att minska bördan, fortsätter dokumentationsmonstret att växa, konstaterar Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand(Läraren, 9 dec 2021).

Anna Ekström är lite klädsamt ödmjuk och självkritisk: det är ”inte helt lätt att göra sig av med pappersarbete”, noterar hon.
– Varje gång man gör något för att minska administrationen så förlorar man ett annat värde. Det finns alltid en god anledning till att olika arbetsuppgifter har införts i skolan, säger hon.

Det är sant; och där träffar hon kärnan i byråkratins väsen. Få saker införs eller skapas av rent sadistiska skäl – för att skada eller sabotera verksamheten. Det finns alltid en ”god” motivering till varför åtgärderna X, Y, X, P och Q bör göras.

Men poängen är att alla X, Y och Z till slut omöjliggör att lära barnen det vanliga ABC. Man måste se till helheten och de övergripande målen – inte till detaljerna.

Annorlunda uttryckt: Den digitalt drivna byråkratin är inte en bugg – den är en feature. Men en usel sådan.

Se också: Skolan: Ingen hejd på ökad dokumentation och strulande teknik (2 jan 2022).

fortsätt leta »
  • Köp boken

  • Kontakt

    Jonas Söderström
    Jonas Söderström
    Tel: 0760-47 58 47
    Mejl: jonas@kornet.nu
  • Om boken

    “Jävla skitsystem!” är den första boken på svenska – och så vitt känt i världen - som tar upp problemen med dåliga datasystem ur ett konsekvent arbetsmiljöperspektiv. Usla datasystem gör oss frusterade, arga, stressade på jobbet. Ändå är det vanligt att användarna tar på sig skulden - och inte ser att det egentligen är de usla systemen som behöver förändras. Den här boken hjälper dig att känna igen hur datasystemen stressar - och hur vi kan försöka börja ta tillbaka kontrollen.
  • Prenumerera