Video: Krav-kontrollmodellen i digital arbetsmiljö
Publicerad 8 februari 2018 | Inga kommentarer ännu
Ett vanligt sätt att analysera påfrestningar i arbetslivet är att matcha dem mot kombinationen av krav och kontroll på jobbet – dens kallade krav-kontrollmodellen. I den här videon visar jag hur en dålig digital arbetsmiljö ökar kraven, och minskar egenkontrollen; en kombination som vi vet är farlig.
Det är en film på en kvart; bra som utbildning eller att se tillsammans före ett möte där man diskuterar sin digitala arbetsmiljö. Klicka på länken ovan eller se klippet här nedan.
Du kan ladda ner bilderna i presentationen från Speakerdeck.
Detta är del 2 i en samling enkla utbildningsfilmer. I del 1 pratar jag lite grundläggande om hur man kan definiera digital arbetsmiljö och se den ur ett antal olika aspekter. Jag gör en liten repetition av det i början av den här filmen också. En tredje film tar kort upp lagstiftningen.
Inspelning: Björn Falkevik/socialvideo.
Video: Detta är digital arbetsmiljö
Publicerad 8 februari 2018 | Inga kommentarer ännu
Här är en kort film (13 minuter) där jag enkelt förklarar vad digital arbetsmiljö är, och hur man kan se på den ur några olika aspekter. Bra till exempel som introduktion till ett möte där man ska diskutera frågorna. Se den på YouTube eller klicka igång den direkt här nedan.
Du kan ladda ner bilderna i presentationen från Speakerdeck.
I nästa del förklarar jag lite mer om hur vi påverkas av problem i den digitala arbetsmiljön, utifrån den välkända krav-kontrollmodellen. En tredje film tar kort upp lagstiftningen.
Inspelning: Björn Falkevik/socialvideo.
”När dålig IT gör vården sjuk” – intervju hos Telia
Publicerad 28 januari 2018 | Inga kommentarer ännu
En bra intervju med mig hos Telia (jepp!): När dålig IT gör vården sjuk.
En hel del intressanta kommentarer finns på artikelns LinkedIn-tråd. Resonemanget om ”mikrostress” har varit en aha-upplevelse för flera. Och de typiska lättade insikterna: ”Det här inlägget kom som en lisa för min själ”.”That’s what I’ve been saying! ’Man börjar ifrågasätta sin egen kompetens, hur dum är jag egentligen?’ ”
Digitalt mikroarbete
Publicerad 2 januari 2018 | Inga kommentarer ännu
”Digital microwork” är en aspekt på digital arbetsmiljö, som är stort framför allt i tredje världen. I The Ghost of the Mechanical Turk (Jacobin, 16 dec 2017) beskrivs hur ungdomar i Gaza och flyktingar i läger arbetar i ”klickfarmer” eller gör digitala rutinuppgifter via plattformar som Mechanical Turk, för enstaka ören eller i bästa fall någon krona.
”Tasks are completed for as little as $0.01. Wage rates plummet as people around to world bid to complete tasks for cheaper and cheaper prices. Opportunities for promotion or skill-development are near non-existent as workers are unable to access information about core business processes. (…) Teenagers keep their phone buzzers on loud while they sleep in order to respond at any hour or consume endless energy drinks to work or play through the night. Unlike the industrial workplace, digital workers’ geographic isolation from one another, and from their employer, constricts opportunities for collective action to resist these conditions.”
Att den ursprungliga mekaniska (schakspelande) dockan var just ”turk” har djupa idéhistoriska rötter. Men idag,
”… the Muslim-as-machine takes on new meanings as workers in impoverished areas, from Syrian refugee camps to the Palestinian occupied territories, are forced to perform these repetitive, unskilled tasks, concealed behind a slick, anonymized interface. Machine-like, always-on, this ’surplus population’ can always be tapped into by companies to fuel the twenty-four-hour business cycle that drives Western progress.”
En del av denna ”digitala arbetsfördelning” bygger på rent slavarbete (som kinesiska fångar som klickade fram värden i online-spel) eller kriminella bedrägerier.
Andra initiativ har tvärtom idealistiska och vällovliga syften: att erbjuda åtminstone någon typ av arbete för en utblottad grupp människor. Men även i det fallet kan man diskutera – menar artikeln – om modellen ändå inte mest gynnar status quo:
”Digital labor plays perfectly into the logic of the refugee camp or the blockaded territory wherein subjects must be kept alive, but only just. Now, even stateless persons stripped of their political existence, of the rights and protections of the law, can be made productive. Through online platforms, people in places like Gaza, the ’world’s largest open air prison’, can literally work within their figurative jail cells. (…)
For all their inflated rhetoric of providing ’access to the global knowledge economy’ these World Bank–recommended schemes will do nothing to address the underlying structural problems that have caused high rates of unemployment in the first place.”
Digital arbetsmiljö har flera aspekter. Hur digital teknik påverkar arbetets innehåll är en. Utlokaliserat mikroarbete berör i första hand den delen. (En annan aspekt handlar om de tekniska kvaliteterna (stabila system ger bättre digital arbetsmiljö, buggiga och krascha system naturligtvis sämre. En tredje aspekt handlar om design och graden av användbarhet: hur bra eller dåligt systemen är anpassade efter mänskliga förutsättningar inom perception, kognition och så vidare.)
Än så länge ser vi nog inte så mycket digitalt microarbete i Sverige. De plattformsdrivna tjänsterna här hemma verkar än så länge erbjuda mest fysiska jobb, som att bära ut soparna för dem som tycker någon annan kan göra det: Gigekonomin: människor som är mindre viktiga än du (Blind Höna, 3 dec 2017).
Taggar: gaza > gigekonomi > jacobin > mechanical turk > microwork
”Det är mitt fel”
Publicerad 2 januari 2018 | Inga kommentarer ännu
Titeln på den här serie-stripen i ETC är ”Rit-Lucassi om att göra karriär (ETC, 31 dec 2017). Fast den borde kanske heta ”om att själv ta på sig skulden för usla arbetsverktyg”.
För sådär ett dussin år sedan frågade TCO människor varför de valt att gå i pension i förtid. Det andra eller tredje vanligaste svaret var variationer på temat ”jag har bytt ekonomisystem tre gånger nu, jag orkar fan inte med en gång till”. Känslan finns säkert kvar.
Att behöva lära sig nya system när man byter jobb har en del tagit till intäkt för att framhålla behovet av ”livslångt lärande” hos användarna.
Själv är jag av motsatt uppfattning: de som behöver lärande, och bara livslångt om de inte bättrar sig, är de som skapar och beställer system som inte är effektiva arbetsverktyg.
(PS: Visst är det ganska likt det här utbrottet, från en nyanställde på … ja, gissa vad?)
Byråkratin ökar: undersökning från Harvard Business Review
Publicerad 28 december 2017 | Inga kommentarer ännu
Jag har skrivit en hel del om byråkrati här, genom åren. Nu bekräftar en undersökning från Harvard Business Review att byråkratin i organisationer och företag ökar – trots allt tal om platta organisationer, om behovet av snabb innovation, och trots ”digitaliseringen”.
Gary Hamel (läs om honom i ett inlägg om chefslösa företag) har satt ihop undersökningen Bureaucracy Mass Index (BMI), som försöker fånga ett antal aspekter på det vi lite övergripande kallar ”byråkrati”.
Resultatet redovisas i artikeln What We Learned About Bureaucracy from 7,000 HBR Readers (HBR, 10 aug 2017).
I studien finns inga specifika frågor om digitala system. Men inom åtminstone fyra av de områden man granskar ser vi tydligt hur dåliga digitala system bidrar till ineffektivitet:
- ”Bloat” (för många chefer, chefslager och administratörer)
- Friktion
- Insularitet (för mycket tid används på interna saker), och
- Dis-empowerment (begränsningar av självständighet)
De som är mest utsatta för byråkratins tillväxt är de som arbetar i produktionen, med försäljning eller i kundtjänster. De som jobbar inom HR, planering, eller finansiella tjänster känner inte av den lika mycket. Som Hamel konstaterar: ”the individuals who feel most hamstrung by bureaucracy are the ones most directly involved in creating customer value”.
Jobbar du i första linjen i en organisation är du inte bara mer övervakad och kontrollerad: du har minskade möjligheter att påverka och komma med nya idéer. Fler än tre fjärdedelar av de över 7000 svaren angav att första linjen aldrig eller sällan var inblandade förändringsinitiativ (annat än som passiva ”mottagare”). I företag med fler än ettusen medarbetare, svarade 96 procent att det svårt eller mycket svårt för någon i första linjen att ta initiativ till en förändring.
”Since change that is imposed is often resisted, this lack of involvement is undoubtedly a contributor to the high failure rates of major change programs”, konstaterar Hamel torrt. Och kostnaderna är stora:
”In most organizations the costs of bureaucracy are largely hidden. Our accounting systems don’t measure the costs of inertia, insularity, disempowerment, and all the other forms of bureaucratic drag.
Nowhere do we capture the costs of a management model that perpetuates a caste system of thinkers (managers) and doers (everyone else), that regards human beings as mere ’resources’, that values conformance above all else, that squeezes people into slot-shaped roles irrespective of their innate capabilities, that swallows up human initiative in the quicksand of bureaucratic busy-work, and that regards freedom as a dangerous threat to alignment and discipline.”
Både höga chefer och vanliga anställda var i stort sett överens om att ”brist på kompetens hos första linjens medarbetare” INTE var det som hämmade förändring och utveckling. (Bland många debattörer är det just populärt att framhålla de anställdas bristande ”digitala” kompetens som problemet och ”livslångt lärande” som svaret.)
Men, som Hamel frågar: ”If there’s a broad consensus that employees are, in fact, capable of self-management, why do they remain mired in a bureaucratic morass?” Undersökningen ger inget riktigt svar.
Tar man in den tekniska utvecklingen i bilden får vi en del av förklaringen. Som jag sagt många gånger:
Digital teknik är en möjliggörare. Även av byråkrati. Och den har bidragit till att skapa en management-praxis på arbetsplatserna, som gynnar byråkratisk tillväxt. Jag har t ex katalogiserat fem sorters ökande administration, i hög grad digitalt drivna (Blind Höna, 10 juli 2013).
”Sadly, when it comes to bureaucracy, there’s no uninstall button,” säger Hamel. Men mycket tyder på att den har ganska många ”Install”-knappar.
Nedan: Dialog mellan Steph Lougran i kundtjänsten på nPower och bolagets VD (från Undercoverboss UK). Läs hela inlägget Undercover boss i kundtjänsten: ”Did I press the selfdestruct button?”
Ekonomisystem: 88 % oanvändbart slöseri
Publicerad 18 december 2017 | 1 kommentar
I en färsk undersökning av 200 ledare i amerikanska industriföretag svarade 88 procent (!) att de använde kalkylprogram som Excel som workarounds för dåliga interna system, för bland annat ekonomi- och produktionsplanering.
Ok, min rubrik ovan är lite tillspetsad. Men det betyder naturligtvis att en stor del av investeringarna för dessa system är bortkastade. ”[Ekonomisystem] Means Excel Runs Production”, som studien konstaterar. Det bekräftar vad jag observerat tidigare – se Köp aktier i Excel! (24 feb 2013).
Undersökningen ger också en del perspektiv på åsikterna att medarbetare i många organisationer saknar ”digital kompetens”. Om man kan ersätta ett ekonomisystem med egen modellering i Excel, saknar man rimligen inte ”digital kompetens”. Det torde snarare vara så att de som tillverkar systemen saknar ”människokompetens”.
I samma studie uppgav 45 procent av de chefer som betecknades som ”mest drivande” på företagen att de övervägde att byta jobb på grund av dålig användbarhet hos de företagsinterna systemen.
Detta är naturligtvis en dramatisk potentiell risk – att förlora de mest kvalificerade medarbetarna.
Se: Is bad software driving away your best employees?, (IFS, 4 dec 2017)
Rapporten: Enterprise software usability and digital transformation. How usability connects people and processes in industrial settings for enhanced agility. IFS Primary Research Report. Charles Rathmann, Senior Marketing Communications Analyst, North America, IFS, October 2017.
”Aldrig förr har så många kommit undan med så mycket – och tagit så bra betalt för det”
Publicerad 25 november 2017 | 1 kommentar
Boken fortsätter att sälja, och då och då dyker det upp nya recensioner. Här en mycket fin recension av Håkan Lindgren – som inleds med Churchill-parafrasen i rubriken ovan: Alla usla datasystem får äntligen vad de förtjänar (Low life, 17 november 2017).
”Jag vill börja med en personlig historia. En av de vanligaste saker man gör på en bokhandel är att printa ut etiketter med streckkod och pris. Jag jobbade tidigare på Akademibokhandeln. I det datasystem som fanns när jag började, hopsnickrat av två personer som själva arbetade inom företaget, räckte det med en knapptryckning för att få ut en etikett ur skrivaren.
Koncernledningen bestämde att butikskedjan skulle byta till ett affärssystem från tyska SAP, ett dataprogram som hade det förtroendeingivande smeknamnet ”Tysklands hämnd”.
Under ett drygt års tid sysslade ett gäng konsulter med att modifiera systemet efter bokhandelns behov: hur mycket de fakturerade fick vi aldrig veta. Sedan kom den stora dagen när vi som arbetade på butiksgolvet skulle utbildas i det nya systemet. Vi fick en pärm. Instruktionerna för att printa ut en streckkod upptog två sidor i pärmen. För att skriva ut en prisetikett var man tvungen att utföra sexton olika moment.
Det nya systemet var kort sagt ett skämt, och då har jag ännu inte sagt något om hur dåligt anpassat det var för den allra vanligaste grejen man gör i en bokhandel, nämligen söker efter böcker.”
För att lägga till en egen personlig historia: När ”Jävla skitsystem” kom ut i sin första upplaga tog Akademibokhandeln in den till försäljning. Det var lite ovanligt vid den tiden, eftersom boken var print-on-demand och utan traditionellt förlag som utgivare. Men jag blev uppringd av en inköpare, och efter lite resonemang kom vi fram till att jag skulle leverera en rejäl låda böcker till dem. När vi var överens om detaljerna och jag försökte avsluta telefonsamtalet. Men personen i andra ändan besvarade inte mitt ”tack så mycket”, utan ville uppenbarligen dröja kvar i luren.
– Ja… sade rösten … ja, det var ju stor igenkänning i boken.
– Jaså? frågade jag hövligt (jag kände väl till problemen med SAP).
– Ja … vi har ju själva skaffat ett sånt där system … och det har ju inte gått särskilt bra …
Det blev en stunds terapisession i telefon.
Flera uppgifter säger faktiskt att Akademibokhandeln var nära konkurs på grund av SAP-systemet. Bara de första månaderna gav problemen med systemet en försäljningsminskning värd 50-60 miljoner. Konsult- och licenskostnaderna var många hundra miljoner. En halv miljard i kostnader är därför inte orimligt – och ännu efter fem år hade man inte kunnat få det att fungera fullt ut. (Se Ett förödande hjärtbyte (Svensk Bokhandel, 18 mars 2011). Hur man ska kunna räkna hem en sådan kostnad i en bransch med små marginaler är en gåta.)
Att övervaka överheten – aktuellt redan för femtio år sedan
Publicerad 10 juli 2017 | Inga kommentarer ännu
Apropå den satiriska krönikan om att låta övervaka politiker och beslutsfattare: tecknaren Hans V Nilsson – signaturen Håven – var inne på samma sak redan för mer än 50 år sedan.
Teckningen ovan publicerades 1961 i boken Humor – Medelsvenssons bravader (Folket i Bilds förlag).
”Vi i företagsnämnden har beslutat att låta montera in den här apparaten i direktörns rum, den gör det möjligt för hela personalen att följa direktörns arbete och få en inblick i firmans affärer.”
Boken ingick i en serie böcker med satiriska och humoristiska teckningar, kallade Diogenes-böckerna. Sannolikt är teckningen ytterligare några år äldre.
Det är en påminnelse om att digitaliseringen inte är särskilt ny. Inte heller viljan att övervaka och kontrollera.
(Kuriosa: Redaktör för Diogenesböckerna var var författaren Per Anders Fogelström – mest känd som författare till boken Mina drömmars stad och de följande böckerna i romansviten om Stockholm från 1860 till 1968. Fogelström föddes 1917, och 2017 firar Stockholms stad Fogelströmåret till hans minne.)
Övervakning: Vi kan mäta vad de gör i riksdagen!
Publicerad 27 juni 2017 | 2 kommentarer
När Unionens tidning Kollega 2014 skrev om övervakning i arbetslivet bad de mig gästblogga om frågan. Bloggposten – Vi kan mäta vad de gör i riksdagen! – blev Kollegabloggens i särklass mest uppmärksammade inlägg: efter bara en dryg vecka hade den över 2000 delningar på Facebook.
Nyligen upptäckte jag att Kollega lagt ner sin blogg – och dessutom raderat alla inlägg.
Internet Archive har kvar en kopia av mitt blogginlägg – som jag faktiskt tycker är en av mina bättre texter.
För fullständighetens skull publicerar jag därför inlägget här igen, i sin helhet:
* * *
Bor och arbetar du i Sverige och röstar i valen? Bra. Då är du, liksom jag och många andra, faktiskt arbetsgivare åt våra politiker. Det är du och jag som tillsätter dem i val, och betalar deras löner via skatten.
Men vet vi om våra politiker sköter sina jobb väl?
Nu tänker jag inte i första hand på slarv med fakturor eller alltför överdådiga kickoffer och konferenser. Utan: jobbar de verkligen effektivt? Får de gjort vad de ska? Ser vi resultat?
Det är inte lätt att veta. Under de senaste mandatperioderna har till exempel regeringen fått kritik för att arbeta långsamt: propositioner och utredningar dröjer och skjuts upp i månader och år.
Men frågan kan också ställas om oppositionen – vi är även deras arbetsgivare. Och, naturligtvis, alla politiker i kommuner och landsting. Vad gör de egentligen på jobbet? Är de effektiva?
Lyckligtvis finns det nu, tack vare ny teknik, ett enkelt sätt att få klarhet om detta. Ta riksdagen som exempel. Vi kan rätt enkelt mäta och komma fram till en rimlig tid för att, säg, skriva en motion eller förbereda ett anförande. Vi kan också klocka hur lång tid det tar att gå från riksdagsledamotens arbetsrum till kammaren eller utskottens sammanträdesrum.
Vi kan nu förse varje riksdagsledamot med en smartphone, och kräva att hon loggar exakt vad hon gör. Hon gör en markering när hon går från sitt tjänsterum och en ny markering när hon kommer fram till kammaren.
Alla markeringar görs synliga på webben. Vi, som arbetsgivare, kan alltså se att hon inte slösar bort någon tid på vägen.
Hon checkar på samma sätt av allt hon gör under arbetsdagen: Svara på ett mejl – check. Möte med riksdagsgrupp – check. För alla dessa aktiviteter har vi givetvis räknat fram en maxtid, som hon måste hålla sig inom.
Låter det fullständigt absurt? Men det är exakt vad man kräver av många som jobbar inom hemtjänsten: Ge mat, 6 minuter – check. Bädda, 3 min – check. Åker till nästa kund, 14 min – check.
Självklart skulle undersköterskan i hemtjänsten – politikerns arbetsgivare – kunna kräva samma sak av den som jobbar åt henne?
Åter till politikerna! En annan sak, som är svår att veta för oss som deras arbetsgivare, är hur de egentligen framskrider mot sina politiska mål. Det som de lovat oss, det vi anställt dem för.
Även här finns en färdig lösning, tack vare modern teknik. Vi kräver helt enkelt av politikerna att de delar upp vad de vill åstadkomma i tydliga delmål, och varje delmål i sin tur i detaljerade moment. Varje termin registrerar politikern i förväg dessa sina planer inom varje område i ett webbverktyg. Det kan vara att ta upp frågan i riksdagsgruppen, att förankra den hos intresseorganisationer, att föra fram den i utskottet, skriva utkast 1,2,3 av betänkandet och så vidare.
Under terminen checkar hon löpande av alla moment i alla delmål, och ger också en självskattning av hur väl hon lyckats med detta mot ett antal av oss uppställda kriterier på en fyrgradig skala. Låt oss t ex kalla detta en Individuell Politisk Plan (IPP).
Via IPP-verktyget på webben kan vi följa exakt vilka framsteg politikern gör. Enkla grafiska symboler visar hur arbete framskrider: 20 % av delmålen för målet ”nytt försvarsbeslut”. Går det långsammare än plan lyser symbolerna rött. Och du kan gå in och själv bedöma hur du tycker politikern har presterat på varje enskilt steg för varje mål.
Tja, grundtanken kanske är vettig, tänker du nog. Men … handen på hjärtat, kommer vi verkligen att hinna kolla på alla de där detaljerna? Och politik bygger väl ändå på förtroende, på att politikerna följer sitt partis linje? Vad händer med det personliga initiativet, handlingsutrymmet, om man ska detaljstyra så där, undrar du kanske? Och blir det inte väldigt många klick – skulle inte det ta mycket tid från det egentliga politiska arbete?
Men det här är exakt vad många av Sveriges lärare tvingats göra i flera år. Varje kurs i varje ämne ska brytas ner i delmål som löpande registreras och bedöms för varje elev i ett webbverktyg. En del lärare kan behöva göra 10 000 registreringar per termin, vilket kan ta upp till 80 arbetstimmar från det pedagogiska arbetet.
Men för att vara säkra på att framsteg görs: varför skulle inte politikernas arbetsgivare, alltså lärarna, kräva samma sak av dem som jobbar åt dem?
En skillnad mot lärare är dock att politiker inte bara är politiker när de är på sin arbetsplats, må det vara kommunhuset eller riksdagen. Hon har ett politiskt uppdrag hela tiden, när hon möter människor i samhället eller på sin ordinarie arbetsplats.
Alltså är det rimligt att hon även ska registrera sina politiska aktiviteter när hon formellt är ledig. Hon ska därför också dokumentera om hon pratat politik med grannen i tvättstugan, eller om någon kommit fram i mataffären och haft synpunkter på kommunens kollektivtrafik.
Nu blir det snudd på absurt, tycker du kanske. Måste man verkligen dokumentera allt i detalj?
Men härom året konstaterade Socialstyrelsen att en sjuksköterska eller läkare är sjuksköterska eller läkare även när de är lediga. En sjuksköterska som ger sina barn en huvudvärkstablett hemma, eller råder en granne att dricka mycket när hon är förkyld, är tvungen att dokumentera detta i journalsystem.
Varför skulle inte sjuksköterskan – politikerns arbetsgivare – kräva att politikern dokumenterar sin verksamhet på samma sätt? Även politikern kan på avgörande sätt påverka människors liv och framtid!
Vid det här laget har du kanske anat att jag faktiskt inte tycker att vi bör införa alla de här kraven på politikerna. Det vore dumt och kontraproduktivt. Vem skulle vilja vara politiker under de betingelserna? Det märkliga är ju att kraven har lagts på alla de andra grupperna.
I fallet med sjukvård på fritid backade myndigheterna och bestämde sig för att inte driva kravet – under surmulet mummel om att det ändå var lagen. På flera andra områden är full fart framåt med ännu mer detaljkontroll och detaljstyrning. Och om man i några delar börjar backa lite, så ifrågasätts aldrig principerna. Man medger bara att det kanske blivit en liten aning för mycket. Eller så var it-systemet som skulle registrera allt olyckligtvis inte så bra. Så därför ska vi köpa in ytterligare ett!
Det avspeglar en stor och djup förändring inom arbetslivet. För trettio år sedan var trenden en annan. Jan Carlzon beskrev i bestsellern ”Riv pyramiderna!” hur ett SAS i kris blev lönsamt genom man skar bort kontrollerande detaljstyrande byråkrati, och istället gav de enskilda medarbetarna ansvar och förtroende. Det fungerade alltså betydligt bättre än när man i den senaste krisen i stället skar ner personalens löner. Det har ju de facto inte funkat något vidare.
Vad har drivit fram förändringen? Till stor del att tekniken har erbjudit alla dessa lösningar, som inte fanns på 90- eller 00-talet.
Men apropå it-systemen: hade skildringen ovanför varit verklighetstrogen hade riksdagsledamotens mobil krånglat och alla tidsregistreringar plötsligt försvunnit (så hon fick ägna timmar i efterhand åt att lägga in dem igen). Hon skulle inte hitta rätt delmål i IPP-systemet, eftersom navigationen var helt obegriplig. Och slutligen skulle inloggningen till dokumentationssystem plötsligt slutat fungera.
Hur hamnade vi här?
Vi kontrollerar – för att det går. Inte för att det ger några påtagliga ekonomiska vinster.
Det finns en märklig paradox här. Medan digitala system i hög grad har gett oss som konsumenter eller privatpersoner mer frihet, flexibilitet och oberoende, har it i arbetslivet kommit att allt mer giftas ihop med en command-and-control-kultur.
Uppfinningsrikedomen hos teknikerna matchas bara av förmågan hos chefer och politiker att hitta på motiveringar för varför detta är nyttigt och bra för dig.
Frågan är dock bara: om det är nyttigt för oss, varför tillämpar de inte samma regim på sig själva?
(Kollega-bloggen, 12 september 2014)
« gå tillbaka — fortsätt leta »
