Jävla skitsystem!

Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen

Massivt missnöje med skolsystem

Publicerad 29 februari 2012 | 2 kommentarer


När Helsingborgs Dagblad i mitten av januari berättade att man tänkte granska hur systemet Unikum används i kommunens skolor, fick de över hundra inlägg bara på några dagar, från både föräldrar och lärare.

Det är, tyvärr, till stor del skakande läsning att gå igenom alla inläggen (adressen till granskningen är hd.se/helsingborg/unikum/). Missnöjet är massivt. Några enstaka tycker verktyget är bra (ca 10 % enligt en enkät), men en överväldigande majoritet är mycket kritiska, uppgivna, förbannade, desperata.

”Det bästa jag gjort är att säga upp mig från Helsingborgs kommun och därmed slippa UNIKUM. Snacka om slöseri med både tid och pengar. Mina elevers föräldrar skulle bara veta hur mycket tid jag som lärare lägger på UNIKUM istället för att undervisa och vara med barnen, vilket jag gör nu…”

”Efter två års aktivt användande har jag blivit hyfsat bra på att hålla koll på var man hittar saker …”

”Lyssna på oss och byt bort Unikum. Vi har gett det en chans. När inte ens vi som ska ha det som arbetsredskap förstår det ordentligt. Då fattar man kanske vilka problem det innebär för föräldrarna. Eller hur?!

”Mina erfarenheter av Unikum är mycket negativa och bidrog starkt till att jag sökte mig till en Unikumbefriad grannkommun. Flera av mina tidigare kollegor är numera mycket avundsjuka på min Unikumbefriade arbetsplats. Och jag tror att de gärna hade följt efter om de kunde.”

För svårt och för mycket, säger föräldrarna:

”… då jag tycker hela systemet är så komplicerat och rörigt uppbyggt drar jag mig ifrån att gå in där varje gång man får ett mail om att något har gjort hänt eller noterats på Unikum.
Och då jag har arbetat som webbutvecklare i snart 10 år tycker jag de har misslyckat med användarvänligheten ganska mycket.”

”Vi valde en friskola för att slippa det röriga Unikum.”

”När Unikum infördes för två år sedan talades om barnsjukdomar. Men det har inte blivit bättre sedan dess. Jag undrar vad det kostat och hade helst sett att resurserna lades på fler lärare.”

”Navigeringen på sidan är under all kritik. Det går förvisso att klicka sig till vad som helst, men efter ett tag är man vilse och vet inte hur man tar sig tillbaka.”

”Jag måste erkänna att jag – trots rika erfarenheter från datavärlden – har stora problem med att hantera Unikums innehåll.”

”För mig som förälder känns Unikum som en oerhört ogenomtänkt produkt som tänks ut av ngn tekniker med intresse för datorprogram. Innan unikum infördes fick vi vid varje utvecklingssamtal en mall som liknar den i Unikum,där vi tydligt kunde se var vårt barn låg i förhållande till uppsatta mål för årskursen samt vilka kunskapsmål som läroplanen angav. Tydligt och lätt att hålla koll på som förälder och ett bra material att ha för att följa barnets utveckling. Tydlighet i vad som förväntades av oss som föräldrar och vad vi kunde förvänta av skolan. Nu får vi som föräldrar ibland gissa oss till vad som förväntas och vad skolan har för förväntningar på oss. Kommunikationen med lärarna/ mentorerna var mycket mer personlig och framförallt enklare och mer begriplig.”

”Att Helsingborgs stad valt att använda Unikum som detta verktyg är för mig som användare en gåta. Det uppfyller , enligt mig, inte kravet på användarvänlighet som borde ställas på ett sådant system. Det är krångligt, svårnavigerat och fruktansvärt opedagogiskt för mig som förälder.”

”Jag har verkligen försökt att ge detta program en chans och jag har ansträngt mig för att sätta mig in i de olika delarna men nej, det är för rörigt.
Frågan är också hur mycket dokumentation jag egentligen är i behov av?
Behöver jag veta varje delmål som ingår i alla de olika teman som klassen hinner gå igenom på en termin? Det blir ju en väldigt massa mål och delmål att hålla reda på.
När man sedan känner motståndet från pedagogerna också förstår man att detta tar värdefull tid från undervisningen och frågan är vad vi vill att pedagogerna ska lägga sin arbetstid på?”

Det är tydligt att det är ganska resursstarka och minst sagt datorvana föräldrar som kritiserar verktyget. Å andra sidan visar statistiken att användningen är mycket låg bland föräldrar i socialt utsatta områden.

Påtagligt är också att lärarna berättar att de inte vågar kritisera programmet inom skolan:

”Jag upplevde att min lönesättning drabbades och att jag fick en ganska dålig lönetutveckling under en tid. Detta är ganska skrämmande, men också ett tidens tecken.”

”Unikum är värdelöst. Det får man dock inte uttala i vår organisation, man ska vara ”lojal”, även om det inte gagnar utveckling.”

”Om alla dom lärare som kritiserar Unikum i personalrum och bland kolleger skulle skriva inlägg så skulle det bli överfullt på bloggen, jag tror att många har gett upp. För om de inte är lojala får man inte högre lön och råkar illa ut hos rektorerna. Rädslan är utbredd i skolorna.”

Många konstaterar att felet både är själva verktyget, och det dokumentation-raseri som det ska hantera. En lärare förklarar hur hon måste ta ställning till och pricka av 12 000 bedömningar, kanske till och med det dubbla, i systemet varje termin.
Vad som är viktigt att förstå, är att de två sidorna förutsätter varandra. Dokumentations-manin har kunnat utvecklas genom förutsättningen att man kunnat skapa ett it-verktyg för att hantera det. IT driver därför på utvecklingen. Men man missar målet

  • genom att automatiskt anta, att ett digitalt verktyg by definition är enkelt (enklare än papper, te x).
  • genom att inte beakta skalningseffekterna. Omdömen och planer, som verkade vettigt när man såg det i liten skala, får orimliga konsekvenser när det skalas upp och tid inte finns. En lärare konstaterar att bara att skriva omdömen krävde 82 arbetstimmar – som inte finns tid för. Många omdömen och mål blir därför i praktiken vaga och innehållslösa.
  • genom att göra en produkt som slutanvändarna – föräldrarna – helt enkelt inte gillar. Därmed faller idén och allt arbete som läggs ner av lärarna är förgäves.

IT-driven administration tynger lärarnas arbetsmiljö

Publicerad 29 februari 2012 | 1 kommentar

Flera artiklar den senaste tiden visar hur en IT-driven – och överdriven – administration, med ofta undermåliga verktyg, tynger lärarnas arbetsmiljö.

Hård press ger lärare sömnproblem skriver SvD (12 feb 2012):

– Jag drömmer att jag sitter och skriver omdömen och vaknar många gånger under natten, säger hon.
I arbetet med att begära ett ingripande från Arbetsmiljöverket har Elisabeth Ericson noterat alla uppgifter hon har utöver lektionerna. Hon pekar på sin datorskärm: mentorskap, elevdokumentation, mejlkommunikation, institutionsansvar, ämnesansvar, rastvakthållning, konferenser.

En rad lärare instämmer:

”Nu ska allt dokumenteras och bedömas. Så var det inte när jag började jobba 1995. Vi har ett datasystem för alla Stockholmsskolor som är otroligt tidskrävande.”
”Det krävs ohyggligt mycket mer pappersexercis på alla nivåer.”
”All den dokumentation som har lagts på oss tar mycket mer tid än vad man någonsin har. Man kan jobba dygnet runt om man vill, det skapar en enorm stress.”

I Helsingborg har Helsingborgs Dagblad granskat ett av de system kommunen lanserat i skolan i en öppen blogg. Det är skakande läsning. Mer om det i nästa inlägg: Massivt missnöje med skolsystem

Om Byråkrati 2.0 i Studio Bronx

Publicerad 28 februari 2012 | 1 kommentar

Maskinerna skulle göra oss fria, göra jobbet åt oss. Men … i allt fler yrken får vi i stället mer och mer administration. Lärare, läkare, högskola, hemtjänst ropar desperat: vi kvävs! Vad beror det på?
Det pratade jag om i Studio Bronx i fredags. Det går att se här; huvuddelen är en kvart lång, sen blir det lite diskussion efteråt.


Ett par länkar till sånt som jag citerar i programmet:

Studio Bronx är en livesänd talkshow om webben och allt digitalt, som produceras av Falkevik & Danehav.

Kyparen och skärmen – reaktionerna

Publicerad 27 februari 2012 | 3 kommentarer

diagram över besöksstatistik visar en ökning från 116 besökare till 20 542
Lite onödigt lång post kanske, men jag kan inte låta bli. Inlägget om hovmästaren som använde filtpennan på skärmen, översatt till engelska, gick i fredags upp som en raket på topp 5 på den internationella sajten HackerNews. Plötsligt rusade antalet besökare på bloggen från drygt hundra till över 20 000.

Roligast är att inlägget satte igång så många kommentarer och bra diskussioner. Fler än 80 kommentarer hos HackerNews. En rysk översättning av inlägget har en diskussionstråd med hittills 159 kommentarer
(I en berättar för övrigt signaturen ”Stardust kid” att ”På planetariet hos oss i Donetsk använder man MS Paint som bokningssystem. Till varje föreställning öppnar man ett särskilt förberett blad, och med färgburks-verktyget ”häller” man röd färg i de stolar som sålts. På kvällen printar man ut bladet och ger till ledningen”.)

Och det kom fler tweets än jag kan räkna, också med många bra kommentarer :). Här är bara en liten del av dem (samlade via Storify):

Visuell information i vården: workshop i Göteborg

Publicerad 23 februari 2012 | Inga kommentarer ännu

Visuell information, klok presenterad, fylld med kontext, kan göra skillnad i vården. ”Data” – till exempel en dump av din patientjournal – kommer inte att göra det. Det kunde vi konstatera efter att ha djupintervjuat mer än 40 personer inom vården, både vårdtagare och vårdgivare. Jag skrev om det i höstas (Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta, 31 okt 2011).

Idag är jag med på en workshop i visualisering inom eHälsa hos VGR. Det ska bli mycket spännande. Skissblocket är med och pennorna vässade. Förhoppningsvis ska vi kunna prestera något intressant konceptartat.

Vad ska jag prata om i Studio Bronx på fredag?

Publicerad 21 februari 2012 | 1 kommentar

förra veckans talkshow i studio bronx
På fredag (24 februari) är jag inbjuden till Falkevik och Danehavs web-sända after work-talkshow i Studio Bronx.

Jag ska hålla ett litet ”webinar” på en kvart så där. Men vad ska jag prata om?

Jag tänkte ta hjälp av dig. Jag har tre idéer. Du får välja!

Den första är Byråkrati 2.0.. Allt fler – inte bara läkare, lärare, sjuksköterskor, högskola – konstaterar att ”vi får bara fler och fler administrativa uppgifter, vi hinner inte med våra riktiga jobb”! Det är rapport- och uppföljningssystem och register av allehanda slag som kan matas med uppgifter. Vad är det som driver utvecklingen? Jag har en ny teori.

Den andra tangerar ett område som också är aktuellt: elektroniska patientjournaler. Men egentligen handlar det om hur feedback är viktigare än information, och att presentation är viktigare än data.

En tredje idé är att prata om arbetslivets nya fluga: processtyrningen, och dess baksidor, och vikten av kommunikation och empowerment.

För att rösta på något av förslagen, gå till omröstningssidan hos Studio Bronx! (Och du får chansen att vinna en t-shirt …)

Sändningen går 17.30 på fredag 24 feb. Tills dess kan du se förra veckans talkshow, med Måns Adler från Bambuser.

Hur är detta möjligt?

Publicerad 19 februari 2012 | 6 kommentarer

Det här är rätt fantastiskt. På väggen på en vårdinrättning på Gotland hitade Linda Eklund dessa två så gott som identiska, nästan helt omärkta manöverpanelerna:

Bilden visar två identiska manöverpaneler, den ena är  larmsystemet för patienterna - den andra är radion”Den ena är larmsystemet för patienterna, den andra är radion. Hur lätt är det inte att trycka på fel knapp och därmed få fel information? En röd 4 på displayen kan innebära att det larmar på sal 4, eller att är det är kanal P4. Hur ska man veta? Eller att man vid ett nödläge tror man larmat när man egentligen bara slagit av radion?”

Läs hela Systemfel av Linda Eklund på Vårdförbundetbloggen (1 nov 2011).

Underbara älskade bloggar

Publicerad 17 februari 2012 | 1 kommentar

klipp från DN punkt se med rubriken Han skriver den svenska blogghistorien
Lite på skoj har jag sagt att jag så småningom vill skriva en uppföljare: ”Underbara älskade system”. Det kanske dröjer lite – fortfarande är det lite för få system som kvalar in där, om man intresserar sig för arbetslivets system vill säga.

Men det finns ju annat. I slutet av boken tar jag upp bloggar som exempel på hur lätt och enkelt det kan vara. Miljoner männsikor över hela världen bloggar; de sätter bara igång och kör. På bara tio år har bloggverktygen helt förändrat hela medielandskapet, sätten på vilka vi kommunicerar.

Så som en del-leverans, innan det fullständiga verket om underbara älskade system kommer, jobbar jag nu med att skriva historien om bloggen i Sverige: hur det hela började, hur det gick till.

Överst kan du se hur Anders Thoresson på Dagens Nyheter Teknikblogg skrev om projektet (med fin bild av Björn Falkevik!)

Krånglande journalystem i Hässleholm belastar pesonalen

Publicerad 14 februari 2012 | Inga kommentarer ännu

I januari var det totalt fyra större driftsstopp och störningar i journalsystemet Procapita, som används i Hässleholms kommun. Hela verksamheten drabbas:

– Vi kan inte heller skriva ut anteckningar från ronder, medicinlistor, bevakningar och andra viktiga dokument. Det är ett allvarligt hot mot patientsäkerheten, säger medicinskt ansvariga sjuksköterskan Kajsa Thorsell.

Hon har nu gjort en lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen eftersom ingen ansvarig inom kommunen åtgärdat de återkommande tekniska problemen, trots flertalet uppmaningar och inskickade avvikelserapporter från kommunens sjuksköterskor. (…)
– Trots att jag påtalat detta händer samma sak igen. Att skriva avvikelser hela tiden är ingen lösning och tar väldigt mycket tid från annat. Det är under all kritik, säger Kajsa Thorsell.
Bristfälligt it-stöd hotar patientsäkerheten i Hässleholm (Vårdfokus, 7 feb 2012)

Det är Tieto som ansvarar för driften av Procapita. Det finns inget backupsystem som tar över när Procapita går ner; där går det varken går att skriva in ny information eller att ta del av vad som står i befintliga journaler.

Sådana här problem ska inte bara anmälas enligt Lex Maria. Man ska se till att också påtala det som det arbetsmiljöproblem det är!
Även om det kan visas att patientsäkerheten inte var hotad, är det likväl ett arbetsmiljöproblem. Att tvingas arbeta med it-system man inte kan lita på skapar stress; ännu mer om man dessutom ”kläms” mellan system man inte kan påverka och arga kunder.

Kontrollsystemen stressar och stoppar nytänkande

Publicerad 13 februari 2012 | Inga kommentarer ännu

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, dom som behöver hjälp, till alla andra måsten.
Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande … och kanske framför allt – datorn.
All dokumentation som ska göras, man ska mäta saker, det ska kvalitetssäkras … När då vårdarna inte upplever att det här ger bättre vård, då blir det stressigt och dåligt samvete. ’Jag sitt´ här vid datorn och för in saker, men jag borde egentligen vara med patienterna.’ ”

Så berättar Gunilla Strandberg, tidigare sjuksköterska men nu professor i omvårdnad i det mycket lyssningsvärda programmet ”Att aldrig räcka till”, som sändes i Tendens i P1 den 25 januari 2012.

sjuksköterska vid en äldre patient säng
Sjuksköterskan Jessica Axelsson på ett demensboendet i Umeå berättar om minskad personalstyrka och mer administration:

”Servera lite dryck, och hålla handen och prata lite grann med dom – det skulle jag behöva hinna varendaste dag.

Nog trodde jag att det var de boende jag skulle ha i fokus, och att de var dom jag skulle jobba för. Nu känns det mer som att man ska springa fort, man ska sitta mycket på sitt kontor, för att hinna med att göra allting som är ålagt en att göra.

Beslut alltid kommer uppifrån, att nu ska det vara si, nu ska det vara så, ni ska få den här nya arbetsuppgiften. Och att man inte får vara med och ta de besluten själv, tror jag gör att man blir mer stressad. Det är register som ska fyllas i och du ska skriva i journaler och du ska läsa dig till saker.”

Sture Eriksson är överläkare i geriatrik vid Umeå Universitetssjukhus och forskar om stress bland vårdpersonal, speciellt om sjuksköterskornas arbetssituation. Han ser med oro på utvecklingen där allt mer tonvikt läggs på registrering, dokumentation och vårdprogram:

”Vi har vandrat från en situation där man hade relativt mycket tillit till den enskilda individen, mot en situation där vi ökar kontrollen.
Det bara lyssna idag på debatten: vi ska ha kvalitetsregister, regeringen säger ’nu vi ska öka kontrollen, nu ska vi öka inspektionerna, nu ska vi se till att alla gör rätt’.
Och det här sänder ju väldigt tydliga signaler. Riktlinjer, vårdprogram eller vad vi kallar dem, talar ju om för den enskilde vårdgivaren eller doktorn att ’nä du duger egentligen inte’. Det är någon annan som ska talar om för dig hur du ska bete dig, hur du ska vara.”

Det här är taylorism; en av de viktiga punkterna i taylorsystemet var att den enskilde medarbetaren inte kunde förstå vad hon borde göra. Hon skulle enbart följa det mönster för arbetet som utarbetats av hennes överordnade, de som kunde bättre.

Det skapar inte bara stress; det stävjar också innovation, konstaterar Sture Eriksson:

”Det här skapar naturligtvis osjälvständiga och lättstressade individer: ’tänk om jag gör fel’, ’jag kan ju inte lita på mig själv’. Och för att kreativitet och nytänkande ska rymmas, då måste man ha tillit. Du får inget nyskapande om alla ska agera utifrån riktlinjer, program och kontroll. Då anpassar sig folk och säger ’nä, det är ingen som sagt att vi ska göra så här, alltså gör vi inte så’.
Där ryms ingen kreativitet. Och det menar jag är jätteallvarligt.”

Programmet ”Att aldrig räcka” till finns att ladda ner som podradio (mp3-fil).

Bild: ulrichkarljoho/flickr under cc-licens.

« gå tillbakafortsätt leta »
  • Köp boken

  • Kontakt

    Jonas Söderström
    Jonas Söderström
    Tel: 0760-47 58 47
    Mejl: jonas@kornet.nu
  • Om boken

    “Jävla skitsystem!” är den första boken på svenska – och så vitt känt i världen - som tar upp problemen med dåliga datasystem ur ett konsekvent arbetsmiljöperspektiv. Usla datasystem gör oss frusterade, arga, stressade på jobbet. Ändå är det vanligt att användarna tar på sig skulden - och inte ser att det egentligen är de usla systemen som behöver förändras. Den här boken hjälper dig att känna igen hur datasystemen stressar - och hur vi kan försöka börja ta tillbaka kontrollen.
  • Prenumerera