Tre sorters design i Karlstad
Publicerad 2 november 2011 | Inga kommentarer ännu
När jag föreläste för studenter i webb- och multimedia samt IT-design på Karlstads universitet i förra veckan filmades föreläsningar med riktigt bra kvalitet (tack Martin Lindkvist!).
Föreläsningen är uppdelad i två avsnitt: film nummer ett finns här på KauTube (jo, det heter så!).
I den andra halvan pratade jag en del om vad det är att bygga ett gränssnitt, utifrån idéerna om tre sorters design. Eftersom jag inte pratar så ofta om det, och eftersom det väckte ett visst intresse, har jag lagt den filmen direkt här:
Packad vecka
Publicerad 2 november 2011 | Inga kommentarer ännu
En vecka i kappsäck. Idag föreläser jag i Göteborg för fackförbundet Vision (fd SKTF), om hur facket ska tackla en dålig digital arbetsmiljö. I morgon pratar jag på Umeås IT-konferens för Dataföreningen. Och direkt från det iväg till konferensen UX Brighton, där jag ser fram emot att lyssna på Robin Dunbar, bland andra.
Hur visuell information kan förbättra vården
Publicerad 1 november 2011 | 2 kommentarer
Här är en bekräftelse, från annat håll, på det vi såg i vår studie och som jag beskrev i ett inlägg i går: hur visuell information är avgörande för patienternas förståelse kring sin hälsa.
I artikeln ovan från Boston Globe, och i videon nedan från CNBC så hör du hur patienterna genomgående säger: Det här är första gången jag verkligen förstår vad doktorn pratar om.
Fastän rubrikerna på dessa klipp fokuserar på iPad, spelar det förstås mindre roll vilken manick man väljer. Det viktiga är presentationen av information. Det behöver uppenbarligen inte heller vara patientens egen magsäck som syns på skärmen: en pedagogisk bild ur en anatomibok fungerar förmodligen bättre än en suddig röntgenbild.
Du hör dem också intyga att det här är en ”disruptive change”. Läkarna har själva köpt sina iPads, och alltså sprungit i cirklar runt de etablerade it-strukturerna. Snabbt och enkelt har man alltså kunnat skapa verklig patientnytta. Det är en enorm kontrast mot hur långsamt det går när man ska jobba med de stora journalsystemen.
Länkar:
For some doctors, the iPad is claiming a key spot next to the stethoscope, Boston.com , 4 april 2011 (Obs: du kan behöva passera en registreringssida för att kunna läsa artikeln.)
CNBC Report on iPads in Healthcare, Division of Clinical Informatics, Harvard Medical Faculty Physicians at BIDMC, Inc
”Sätt boken i händerna på beslutsfattare i din omgivning”
Publicerad 1 november 2011 | Inga kommentarer ännu
Mycket fin recension i tidningen Allmänmedicin, som ges ut av Svensk förening för Allmänmedicin:
”Oavsett vilket förhållande du har till din datorjournal, läs boken för att den är skriven med humor och ger aha-upplevelser på varenda sida. Den fick mig att både småle och gapskratta. Nästa gång jag får anledning att utbrista ”jävla skitsystem” och får lust att kasta ut datorn genom fönstret kommer jag att veta mycket mer om varför det har blivit som det blev och får därigenom stöd för bättre kommunikation med beställare och IT-utvecklare.
Sätt också gärna boken i händerna på beslutsfattare i din omgivning, så kanske de får förståelse för att det är datorsystemen som behöver konstrueras annorlunda, inte medarbetarna som är okunniga och bristfälligt datormogna. Förvisso behöver användarna utbildning för sitt datasystem, men systemet måste vara anpassat till människan, inte tvärtom.”
Digital arbetsmiljö och hur du kan ta kontroll över den. Allmänmedicin, nr 3 2011 (pdf, 56 sidor)
Detta var recension nr 18. Läs alla recensioner här.
Video: Informationen som gjorde nytta för patienterna
Publicerad 31 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Det som jag beskriver i det förra inlägget (Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta) berättar jag också om i videoklippet nedan. Det är från en paneldiskussion som Stimdi ordnade i Stockholm för ett par veckor sedan. Klippet är drygt 4 minuter och en halv minut, lite raspigt ljud men fullt lyssningsbart:
Se också hur visuell information förändrar vården i Boston på ett disruptivt sätt.
Recept för bättre vård: vad patienterna egentligen vill veta
Publicerad 31 oktober 2011 | 1 kommentar
Hur kan vården förbättras?
Under våren och försommaren gjorde jag och ett par kollegor nästan femtio djupintervjuer, med både vårdtagare och vårdgivare. Vi pratade med människor från Kiruna till Karlskrona. Vi intervjuade både analfabeter och akademiker. Vi träffade relativt friska och svårt sjuka; människor med reumatism, skolios, magproblem, diabetes, panikångest, sjukhusfobi, depression. Vi intervjuade läkare, barnmorskor, läkarsekreterare och sjuksköterskor på stora sjukhus, privata och offentligt drivna vårdcentraler. Vi satt med i mottagningsrum på sjukhus och vårdcentraler och observerade interaktionen mellan läkare och patient.
Vad vi försökte ta reda på var: vilken typ av information har vårdtagarna uppskattat? Vad har spelat roll för deras upplevelse av vården? Vad har hjälpt dem, i deras hälsa eller ohälsa?
Vi inledde nästan alla intervjuer med att be dem berätta om sina möten med vården. Vad har du varit med om? Vad har fungerat dåligt? Vad har varit bra? Och varför var just den kontakten bra?
Intervjupersoner kunde svara till exempel ”jo, min magdoktor är toppen, jag litar mycket på honom. Det funkar jättebra.”
Vi fortsatte att fråga: varför? Vad gör då hon eller han som är bra?
Det märkliga var att flera av intervjupersonerna svarade nästan ordagrant samma sak:
”Han ritar och berättar”.
Han ritar och berättar. ”Han förklarar med hjälp av bilder. Här är din magsäck, här sitter inflammationen, här ska vi göra det …” Intervjupersonen spelade ofta upp scenen själv och visade hur läkaren hade pekat på en bild eller skiss.
Vi kunde sedan se hur det i fall efter fall gick igen: att visuell information fungerar.
När läkaren kunde visa kurvan över blodsocker för dialektikern och resonera om hur hon borde ändra matvanor kunde vi se hur patienten blev klart mer fokuserad.
När vi observerade hur reumatikern fick en sammanfattning av sitt hälsotillstånd formulerat som siffror – smärtindex 10, rörelseindex 12 – var det tydligt att de inte kunde relatera till det. Men när läkaren kunde visa kurvor på en skärm – ”för ett år sedan var du här uppe, nu är du här nere” – reagerade patienten på ett helt annat sätt.
Även när patienterna berättade om information som de ville ha men inte fått, var det visuella inslaget påtagligt.
Patienter som sa att de ville se sina provsvar gjorde till exempel samtidigt en omedveten gest – de ritade en kurva i luften med ena handens pekfinger.
”Jag skulle ju vilja se precis var det där staget i ryggen sitter”, sa hon som blivit ryggopererad.
Visuell information. Det är inget konstigt egentligen. Från alla andra pedagogiska sammanhang vet vi att bilder är mycket kraftfulla hjälpmedel. De gör det lättare att minnas och förstå. Vi kan mycket snabbare ta in information från en pedagogisk skiss, än från att läsa en massa text.
Utgångspunkten för vår studie var egentligen frågan om att göra medicinska journaler tillgängliga på nätet för patienterna. (Redan idag kan man som patient få tillgång till sin journal, men utskriven på papper.) Vilka positiva effekter skulle det ha på vården att ha den online, 24/7?
Vad vi kan konstatera, är att journalsystemen genomgående är utomordentligt usla på att presentera visuell information. Det är något de inte gör – och de är inte heller konstruerade för det. De består just av text, text, text. Att försöka bygga in visuella presentationer i efterhand är knappast en rimlig idé i dagens läge, av flera skäl.
Men vi fann också något mer i vår studie, kanske ännu viktigare. Det handlade inte bara om att bilder skapade bättre förståelse. Det var också en fråga om tillit.
Det var tydligt att visuell information också skapade ett större förtroende för läkaren och behandlingen. ”Seeing is believing”. Ord kan alltid tolkas och diskuteras: vad menade hon? Vad betyder det där egentligen? Att ”med egna ögon” se hur värdena steg, eller se var läkaren skulle lägga snittet, gav av allt att döma större tilltro till behandlingen. Det minskade misstro och tveksamhet, och främjade delaktighet.
Från ”e-hälsobranschen” kan man få se powerpoint-presentationer där slajd ett visar ”patienten får tillgång till sin journal” och slajd två förklarar att ”patienten blir mer delaktig i sin vård när hon tagit del av sina data”. Det är i bästa fall en naiv bild, i sämsta fall medvetet missledande.
Att ge oss medborgare tillgång till journalerna 24/7 via nätet kommer att vara ett dyrt och komplicerat projekt. Min bedömning är att det är ytterst tveksamt om det – så som journalerna ser ut idag – skulle ha någon påtaglig positiv effekt på vårdens resultat eller genomförande.
Det blev ännu tydligare, med tanke på vad vi lärde av de patienter som faktiskt begärt ut sin journal och tagit del av den. Mer om vad de tyckte i ett nytt inlägg i morgon.
Uppdatering: Video med samma budskap finns i nästa inlägg. Och se hur visuell information förbättrat vården i Boston.
Stort tack till alla intervjuade som berättade om sina ofta intima hälsoproblem och erfarenheter, som lät oss sitta med och lyssna vid djupt personliga samtal med sin läkare. Tack till alla i vårdsektorn, som tog sig tid och svarade på våra frågor. Tack också till Inera, på vars uppdrag vi gjorde studien.
Från mappar till appar: Fint sällskap
Publicerad 30 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Nästa vecka (den 9 november) talar jag på KommITs & Sambruks höstkonferens Från mappar till appar i Göteborg.
Behöver jag tala om att jag är överväldigad, stolt så jag kan spricka och en smula skräckslagen över att få tala i ett sådant sällskap?
Mäter mygg men missar kameler
Publicerad 29 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
”Att samhället inte tillräckligt utvärderar offentliga investeringar och konsumtion måste diskuteras vidare. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter.”
”Hundratals skattemiljarder omsätts utan granskning” är rubriken på Mats Edmans debattartikel i veckan som gick – publicerad både i Dagens Nyheter och i Dagens Samhälle.
Det är också ett viktigt tema i boken: En stor del av investeringarna i offentlig sektor består av IT-system av olika slag. Förändringar, rationaliseringar och nedskärningar sker med IT som förutsättning, och ofta som motor.
”Vi saknar samlade och jämförbara data”, konstaterar även Statskontoret i en aktuell årsrapport med rubriken Den offentliga sektorns utveckling. I den råder ingen brist på tabeller och diagram, men det är en stor utmaning för Statskontoret att bedöma om skattebetalarnas pengar används effektivt.”
Det gäller för övrigt inte bara i offentlig sektor, utan även näringslivet. Bara 14 % av företagen mäter mot effektmål när de investerar i affärssystem, visar en undersökning i ComputerSweden (Affärssystemkunder glömmer effekterna, CS 22 sep 2011)
Men paradoxalt nog medger it-system å andra sidan ofta en ytterst detaljerad kontroll och styrning av den enskilde. Det märker till exempel hemtjänstens personal, vars arbete mäts och planeras ner på minutnivå.
”Vad hinner hemtjänsten på treminutersbesök? frågar sig både åldringar och grannar i Malmö (Blöjbyten i racerfart”, SVT 3 okt 2011). ”Det är själva minutbevakningen av arbetstiden som jag tycker är orimlig”, säger en av kritikerna av ett motsvarande system i Östhammars kommun (”Planeringssystem får personal att sluta”, UNT 29 sep 2011).
Från skolområdet har Sven-Eric Liedman berört detaljkontrollen av lärarnas prestationer i debattboken Hets! nyligen.
Vi mäter alltså för mycket av små saker och alldeles för lite av de stora.
”Det sitter skit bakom spakarna.” Men var sitter spakarna?
Publicerad 12 oktober 2011 | 3 kommentarer
Det har dykt upp några artiklar om att användarna minsann är ansvariga när det blir fel i it-system.
Senast kom ComputerSwedens anonyma bloggare ”Pia Plopp”, CIO på ett miljardföretag inom distribution och handel, med den här berättelsen om begreppet SBS – ”skit bakom spakarna”
”Plötsligt ringer det i alla telefoner samtidigt. Från lugn och ro till inferno på en millisekund, från att sitta och skissa på nya versionen av it-policyn till att försöka hantera en organisation i kris.
Det tar en stund för oss att förstå vad som hänt, de felanmälningar som rings in kommer från lagerkillar, kassapersonal, avdelningschefer, you-name-it och alla har sin egen bild att ge.
Någon tror att det bara är deras egen dator, andra berättar upprört att det inte går att dra kort och att köerna ringlar sig långa. De kan inte se lagersaldon, det går inte att få fram avtalspriser, ruttplaneringen fungerar inte. För att ge en enkel beskrivning av läget på Företaget AB kan man säga att absolut ingenting funkar.
Företaget står helt stilla. Det arbetas utifrån teorin att vi drabbats av ett allvarligt hårdvarufel. Timmarna går. Människor på andra sidan jordklotet arbetar för att hjälpa oss och till slut ger det resultat. Två på morgonen får jag ett glädjande besked: vi är uppe och snurrar igen!”
Konsekvenserna av SBS (skit bakom spakarna), ComputerSweden 4 nov 2011
Så vad var felet?
”Ett par dagar senare kommer incidentrapporten. Det är en människa som klantat sig. En enda liten människa, ett par ynka knapptryckningar. Oops. Utan att följa uppsatta rutiner och uppenbarligen utan tillräcklig kompetens gjorde han under produktionstid en förändring som släckte oss i 15 timmar. ”Skit bakom spakarna” har fått en ny innebörd.”
Nån har uppenbarligen klantat sig. Men vem? Låt oss vända på perspektiven:
Någon har beslutat om att ett miljardföretag, med tusentals kunder och anställda, ska köpa in och köra ett system, som är så känsligt, att en enda knapptryckning från en godtycklig medarbetare kan stoppa hela företagets globala verksamhet. När det sker kommer företaget kommer att stå stilla och ingenting funka. Man kommer inte enkelt att kunna veta vad felet är eller ens var man ska börja leta. För att åtgärda det är vi beroende av människor på andra sidan jorden.
Jag tror liksom inte att det var sådana fakta som CIOn lyfte fram i ledningsgruppen när beslutet skulle tas. Jag tror faktiskt inte ens de står med i offerten från affärsystemsleverantören. Och skulle ledningsgruppen gett sitt bifall i så fall?
Ändå är det vad Pia Plopp och hennes företrädare gjorde. Visonen av allomfattande, allvetande styrsystem är så bländande stark, att enkla överväganden om sårbarhet och flexibilitet helt enkelt faller bort. Liksom insikten att när systemen blir alltför stora, blir konsekvenserna av fel det också. Denna trade-off mellan integration och sårbarhet hör man sällan diskuteras.
Människor gör fel ibland, och kommer alltid att göra det. Det är inget konstigt. Bra designers och utvecklare skapar system utifrån det. Principerna är till exempel att
- i första hand göra det omöjligt att göra fel (så gott det går);
- i andra hand att göra fel upptäckbara när de inträffar
- i tredje hand minska konsekvenserna av inträffade fel.
När fel inträffar är det många saker som spelar in – det vet alla som läst haverirapporter av olika slag. Men ett fall där man kan sänka ett miljardföretag med några knapptryckningar är inte konsekvenserna människans fel. Det är ett dåligt designat system och en dåligt organiserad verksamhet.
Jo, ”skit bakom spakarna” har fått en ny innebörd. Men de där spakarna sitter bra mycket högre upp i organisationen än vad Pia Plopp verkar låtsas om.
”Mer extrem än den taylorism Taylor själv förespråkade”
Publicerad 11 oktober 2011 | Inga kommentarer ännu
Med modern teknik kan medarbetares prestationer kontrolleras på ett sätt som var otänkbart på Taylors tid (…) Man kan fråga sig om inte taylorismen i modernt management rentav är mer extrem än den taylorism Taylor själv förespråkade.
Var och en är sin egen organisation, SvD 10 okt 2011
Understreckare i SvD av Karin Brunsson om Taylor (som jag skriver om kapitel tre av boken) och den samtida, men mindre kände managementtänkaren Henri Fayol.
Mer om Fayol på engelskspråkiga Wikipedia.
« gå tillbaka — fortsätt leta »
