Varför är prisad svensk design till 97% analog?
Publicerad 11 december 2012 | 3 kommentarer
Sveriges mest prestigefyllda designutpris heter Design S. Det delas ut vartannat år av föreningen Svensk Form. Man berömmer sig av att vara den bredaste designutmärkelsen: belönade blir de bästa exemplen på svensk design, och alla designdiscipliner är välkomna att delta, ”som till exempel industridesign, produktdesign, grafisk design, arkitektur och mode”.
Nominerade i år, 2012 var sammanlagt 35 produkter: en logotyp, en lampa, en färgburk, en serie brickor, en hårdvarusynt, stolar, en stol till, bestick, en stol till, en värmepump, etiketter för ölflaskor, en rullstol, klinker, en lampa, en motorbåt, ännu en stol, keramikvaser, en pall, skor, en bår, en cykelhjälm, en ryggsäck, en spis, en bokhylla, en matta, en braille-printer för blinda, en rullstol, en värmepump, kläder för spastiker, en tredje världen-toalett, planteringskärl, en lampa till, en logga till … och en sillburk.
Ser du något konstigt i listan ovan?
Där finns inte en enda digital produkt. Den enda nominerade produkt som har en betydande digital komponent är den 35:e – den snygga betallösningen iZettle. Men den verkar snarare vara nominerad för den svarta plastlådan – enligt motiveringen är den ”en liten kortläsare med gratis app”. (Tänk så olika perspektiven kan vara – för mig är den en app, med en liten gratis kortläsare.)
”Årets startfält vittnar om den imponerande svenska designkompetensen. Fler bidrag än någonsin rör spännande digitala lösningar” skriver handelsminister Eva Björling i sitt förord till katalogen. Ursäkta? En produkt är ”fler än någonsin”??
Hur kan man vara Sveriges bredaste designutmärkelse och vara till 97 % analog? Varför är designers besatta av stolar (fem nominerade) och lampor (tre nominerade)? Ska vi bygga Sveriges framtida välstånd på stolar?
Eller ska vi försöka bli världsledande på digital design?
Jag vet inte om bristen på digitala produkter beror på att de inte nomineras. Eller att de är för dåliga. Eller för att juryn är ointresserad. Det spelar kanske inte så stor roll. Vi måste göra bättre.
(Och, btw, om vi ska komma framåt ska vi nog inte bygga sajter som kräver flash, för att se bidragen i en kopia av den trycka katalogen. Det är inte ”imponerande svensk designkompetens”.)
Om det här skrev jag i en gästkrönika för BusinessRegion Göteborg för en tid sedan: Design vinner.
Dagens system: Nej, du har inte betalt för bagaget
Publicerad 11 december 2012 | Inga kommentarer ännu
– Och så måste du betala för bagaget, säger damen vid incheckning/baggage drop.
– Nej, jag betalade för ett bagage på biljetten.
– Nej, det är inte betalt.
– Jo …
– Nej, du kan titta själv här. Hon vrider sin skärm mot mig för att visa.
Jag bläddrar bland mina utskrifter av alla de mejl och webbsidor som ingår i att beställa en ”elektronisk” biljett: bokningsbekräftelse (”OBS – ej biljett”), kvitto (”OBS – ej biljett”), intinerary (”OBS – ej biljett”), biljett (!), boardingcard … Längst ner på tredje sidan av en skärmdump av webbsidan för bokningsbekräftelse hittar jag det, med små tunna bokstäver, ”ONE BAGGAGE CHECKED”.
Jag kastar fram detta halmstrå till damen. Hon kollar och suckar:
– Jaha, då har de glömt att lägga in det i systemet, muttrar hon surt, vrider tillbaka skärmen och börjar sammanbitet knappa på tangentbordet.
Och på återresan, en annan flygplats – samma sak igen. Den här damen ringer ett samtal och läser upp mitt biljettnummer, får en bekräftelse och tar min väska.
* * *
Varför syntes det inte på deras skärmar? Jag vet inte. Men jag vet att jag ofta spontant förutsätter att olika system är gedigna, välbyggda och väl integrerade på insidan. Men samtidigt vet jag ju, efter att ha sett många från insidan, att de snarare som regel är rätt risiga provisorier, som ofta sitter ihop med sugrör och tuggummi, och att saker ofta kan gå fel eller komma bort.
Bild: swperman/flickr under cc-licens
Morr’n Oslo!
Publicerad 4 december 2012 | Inga kommentarer ännu
I morgon har jag förmånen att få prata i Oslo, på en Meetup för interaktionsdesigners.
Eventet blev raskt fullsatt – 200 personer! – och har därför flyttats till en större lokal, så nu finns det plats för några till (om du skulle råka vara i grannlandets huvudstad) …
Det var inte 15 system – utan 73! Första digitala arbetsmiljöronden
Publicerad 28 november 2012 | 1 kommentar
Nu har fackförbundet Visions landstingsombud i Norrbotten gjort sin första inventering av de it-system man har på arbetsplatsen. Det blev en ögonöppnare.
Innan kartläggningen trodde man att man nog hade 15-20 olika system att hantera. När man var klar med inventeringen stannade det på … sjuttiotre!
Men framför allt innebar arbetet en nytändning, både för facket och för arbetmiljöombuden. Det är klockrent att detta är en facklig fråga, framhåller ombud Ulf Martinsson, som berättar hur entusiastiska ombuden blev när man insåg att man kunde ta sig an de här problemen:
– Vi har aldrig ställt dessa frågor som kollektiv förut. Men efter ett möte med skyddsombuden där vi diskuterade IT-miljön tillsammans blev reaktionen ”Wow, det är inte mig det är fel på!”. Nu har vi skaffat oss vissa verktyg, fortsätter Ulf Martinsson och hänvisar till boken ”Jävla Skit-system” av konsulten Jonas Söderström.
Visions avdelning i Norrbotten: IT-strulet är en facklig fråga, 31 okt 2012
Även tidningen Vision hakar på: Visionsavdelning satsar på digitala skyddsronder (2 nov 2012).
Taggar: arbetsmiljöombud > facket > fackligt > landsting > stress > vård > vision
Pålagor skapar stressökning på rekordnivå
Publicerad 28 november 2012 | Inga kommentarer ännu
En av de centrala delarna i boken är resonemanget om pålagor – inte arbete (kapitel 2). IT-systemen är en stark drivkraft bakom att vi får fler och fler arbetsuppgifter som vi inte tycker hör till vårt riktiga jobb. Det är i sin tur en mycket stark orsak bakom stress, frustration, känslor av maktlöshet, minskat värde, och så vidare.
Nu har färsk svensk forskning bekräftat det. Gunnar Aronsson, Eva Bejerot, Annika Härenstam har undersökt läkare, och jämfört hur de mår hur mycket de upplever sig ha av ”oskäliga eller onödiga” arbetsuppgifter.
Resultatet är ett sådant kraftigt samband att forskarna kallar det ”en riskökning som sällan visas i arbetsmiljöstudier”.
1534 läkare svarade dels på frågor som
- ”Har du arbetsuppgifter som du undrar om de egentligen behöver göras alls, eller som kunde göras med mindre ansträngning om saker och ting var annorlunda organiserade?”
- ”Har du arbetsuppgifter som du menar borde göras av någon annan person eller yrkesgrupp?”
De som i hög grad svarade ja på sådana frågor, placerade sig också mycket högre på frågor om de kände sig ”helt slut när arbetsdagen var över”, ”svårt att slappna av på fritiden”, ”spänd” ”känslomässigt tömd av arbetet”, med flera.
Det var upp till fem gånger vanligare att läkare med många ”onödiga och oskäliga arbetsuppgifter” instämde i påståenden som ”jag har dagar på gränsen till vad jag klarar av”.
Detta är ju ingalunda unikt för läkarna; pålagor har exploderat i väldigt många yrken. Särskilt gäller det serviceyrken inom offentlig sektor – socialtjänsten, skolan, polisen, den kommunala administrationen etc.
Det är också påtagligt att IT är en mycket stark drivkraft här. Få skulle drömma om att införa denna administration med pappersblanketter, men när de presenteras som ett ”high-tech” IT-system blir det plötsligt svårare att motstå.
Dels säljs och marknadsförs dessa ”administrativa lösningar” aggressivt av IT-företagen. Dels svarar ökningen av antalet system mot ett behov av ökad makt hos middle management, central administration, stabsfunktioner etc.
Det blir allt mer uppenbart att en överdriven IT-utveckling driver fram en ny ”byråkrati 2.0”, på bekostnad av medarbetarnas hälsa och motivation.
Artikeln Onödiga och oskäliga arbetsuppgifter bland läkare finns i Läkartidningen nr 48 (26 nov 2012).
Även Tidningen Vision refererar undersökningen: Läkare stressas av sidouppgifter (26 nov 2012).
Läs också: Administrationssamhället: Massor av system, men brist på tillit (27 nov 2012)
Det går bra nu
Publicerad 27 november 2012 | Inga kommentarer ännu
Plötsligt händer det en hel massa inom området digital arbetsmiljö. Nya, glädjande initiativ dyker upp på flera ställen.
Och hela hösten har försäljningen av boken legat ungefär dubbelt så högt som under våren. (Och det betyder 60-70 ex per månad jämfört med 30-35).
Och november är inte slut ännu … :)
Administrationssamhället: Massor av system, men brist på tillit
Publicerad 27 november 2012 | Inga kommentarer ännu
Bra intervju med Anders Ivarsson Westerberg, som forskar vid Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola, i suntliv.nu:
”Det administrativa arbetet har flyttat från sekreterare och assistenter, som var proffs på administration, till människor som jobbar i kärnverksamheten.
– Det är en jättestor förändring. Vi ägnar mycket tid åt att gå ut och in i olika datasystem.På en psykiatrisk öppenvårdsmottagning som Anders har tittat närmare på, loggar personalen ut och in i sex olika datasystem med olika lösenord varje dag. En läkare berättar att han är inne i 17 olika system varje dag.
– Man kan tycka att IT borde effektivisera arbetet, men många gånger kan det vara tvärtom. Många olika saker läggs på varandra samtidigt, så att själva mängden av små arbetsuppgifter gör arbetet väldigt omfattande. Eftersom datasystemen har en så stor kapacitet med allt fler funktioner för att behandla statistik och information, så använder vi dem också och tror att verksamheten ska fungera bättre.”
Stressen ökar när alltmer tid går till att gå in och ur system, suntliv.nu, 15 nov 2012
Problem med många inloggningar kan ibland undvikas med så kallade single-sign on-lösningar. (En potentiell risk med att knyta ihop många system är å andra sidan att alla kan drabbas om ett slutar fungera.)
Men problemet går utöver det rena handhavandet. Mycket handlar om att administrationen är, eller uppfattas som, ett tecken på bristande tillit:
”En annan uppenbar konsekvens är att anställda blir mer stressade när de ska utföra fler administrativa uppgifter utan att få mer tid.
– Genom att kontrollera och styra alltmer signalerar arbetsgivaren dessutom att man inte riktigt litar på att de anställda utför sina arbetsuppgifter på rätt sätt, att deras professionella normer och rutiner inte riktigt duger. Jag tror att vi slår sönder grunden för lärares och läkares yrkeskunskap om vi börjar kontrollera och styra för mycket.”
”Vi kan kontrollera allt som sker”
Publicerad 12 november 2012 | 3 kommentarer
”Vi kan kontrollera allt som sker. Vilken traktor som är på vilket fält, hur djupt föraren plöjer eller hur mycket han skördar, bränsleförbrukningen, vilken jordmån det är just på detta fält, hur mycket regn som fallit…. Allt mäts och kommer in till de här servrarna och vi kan sedan se det på våra skärmar, säger Jevgenij Radovenjuk.”
I de flesta sammanhang är övervakning och styrning av vad vi gör på och via nätet en het potatis. Blotta misstanken om övervakning, kontroll och styrning brukar vara nog för att trigga en opinion – eller åtminstone en kritisk ryggmärgsreflex från media.
Men av någon anledning gäller det inte arbetslivet. I SvDs reportage från jordbruksföretaget i Ukraina (Skördetid i det korrumperade landet, 11 nov 2012) finns inte ett uns av kritik mot en totalövervakad arbetsdag.
”Datoriseringen har inneburit att 140 anställda dagligen sitter med sin laptop och knappar in allt från dagsaktuell väderrapport till det som sker på fälten.”
Arbetet styrs sedan från ”skärmar i Stockholm”.
* * *
Jag kanske ska förklara att jag i en tidigare period av mitt liv pluggat öststaternas ekonomi. En hel del tid gick åt att studera hur sovjetmakten försökte lösa jordbrukets problem genom stordrift: det kallades sovchozer och kolchozer, jordbruksföretag där bönderna i princip bara var anställda. Då fick vi veta, att man måste låta bönderna bli egenföretagare för att höja effektiviteten.
Dagens fjärrstyrda jordbruksföretag – utan enskilda bönder som ägare – verkar förvisso ha gjort flera moderniseringar i byarna och ordnat en begagnad skolbuss. Men det är lustigt hur identiskt det är med hur man ursäktade sovjetmakten: den har ändå satsat på skolan och grundläggande välfärd …
Ukraina är förvisso genomkorrupt, och jordbruket ineffektivt. Men är det inte lite märkligt att man försöker lösa det med metoder som skulle fått Stalin att hicka av glädje: total övervakning och extrem stordrift?
Och att vi man inte ställer ens en liten kritisk fråga?
Arvet från sovjetregimen har för övrigt på en punkt underlättat företagets satsning på total datorkontroll, framgår det av intervjun med företagets vd Jens Bruno.
-Av tradition är de äldre vana att fylla i blanketter, konstaterar han.
Läs också om övervakningen i det svenska arbetslivet: ”Den som är ärlig har ingenting att dölja”.
Talar i Aarhus
Publicerad 7 november 2012 | Inga kommentarer ännu
I morgon är det World Usability Day, och jag har äran att få inleda UX-spåret på konferensen J.Boye Web and Intranet i Århus, Danmark.
Svenska arrangemang under ”WUD” finns på wud.se.
Uppdatering: Och här är presentationen, med utförlig text:
Sveriges vanligaste yrke, framtiden, och den digitala tillväxten
Publicerad 5 november 2012 | 17 kommentarer
Ibland på mina föreläsningar brukar jag fråga: Vilket är Sveriges vanligaste yrke? Vilket yrke skulle alltså flest människor i Sverige kunna skriva på sitt visitkort (om de hade ett)?
Förvånansvärt få kan svara. Lärare, brukar många gissa. Eller säljare? Kanske sjuksköterskor?
Det är lite märkligt att man inte direkt vet, eller hur? Det känns som en grej som man faktiskt borde känna till.
Medan du funderar på det, låt mig ta upp en annan tråd.
I våras var Johan Ronnestam avslutningstalare på webbdagarna i Stockholm. Han höll en utmärkt föreläsning, där han utgick från Ebba och Linn – hans två döttrar, 7 och 4 år gamla. Vad väntar dem i framtiden? frågade han. Vad ska de arbeta med när de går ut skolan om 10-15 år? Hur ska de försörja sig? Vad ska vi producera i Sverige, för att överleva?
Ronnestam höll fram en mörk framtidsbild, där jobben riskerar försvinner till andra, billigare marknader. Där vi inte förmår hålla takt med utvecklingen. Där hundratusentals permanent arbetslösa ungdomar driver omkring i ett samhälle präglat av våld och konflikter.
Samma tankar utvecklade han sedan i ett inlägg i Framtidsstafetten: Hur möter vi en jobblös framtid?
Se föreläsningen. Eller läs inlägget. De är bra. Jag känner samma oro för framtiden för min egen dotter, Sara. Och jag håller med om det mesta.
Men jag tycker också att vi behöver vidga perspektivet. Det här är inte en polemik mot Ronnestam – snarare att ”standing on the shoulders of giants” för att visa på ännu lite mer.
Johan Ronnestam illustrerade sin keynote med bland annat bilder från Saab, industrin som var Sveriges stolthet, spetskompetensen, en viktig del av den svenska självbilden. Men idag – en konkursad mardröm. Istället höll han fram den digitala marknadernas möjligheter. Vi måste satsa på digital utveckling.
Och det finns bra, nya förebilder, som kan ersätta en döende bilfabrik som emblem för Sverige. Som kontrast visade han ett antal exempel på svenska framgångar: Spotify. Stardoll. Minecraft. Soundcloud. Videoplaza. En creative director på reklambyrån Ogilvy. Några till.
Han säger också att han hoppas att hans döttrar ska lära sig koda redan i småskolan. För att vi ska hålla uppe vår konkurrenskraft.
Företagen som Ronnestam tar upp är värda all beundran (även om flera av dem inte tjänat några pengar alls ännu).
Men mitt problem med exemplen är ett annat.
Och då kommer vi tillbaka till det där med Sveriges vanligaste yrke.
I topp på Statistiska Centralbyråns lista över Sveriges vanligaste yrken ligger – undersköterska. I mars i år (2012) fans det 166 589 människor med i gruppen ”undersköterskor, sjukvårdsbiträden m.fl.” i Sverige. Av dem är 93 % kvinnor.
SCBs yrkestitlar är lite spretiga; lägger man till de närliggande klassificeringarna ”vårdbiträde, skötare och vårdare” hamnar vi på 384 365 personer. (Lärare finns det cirka 80.000, förskollärare och fritidspedagoger lika många. Sjuksköterskorna är bara drygt 45.000 drygt 110.000.)
Det är inte heller ett yrke där vi ser någon radikal minskning fram till 2020 eller 2030. Tvärtom: med en åldrande befolkning kommer behovet av fotfolk i vården bara att öka. (Robotvårdare, hubotar? Tja, kanske någon gång, men inte 385.000 inom tio år.)
Statistiskt sett är det alltså betydligt mer troligt att Lars Johan Ronnestams döttrar Ebba och Linn blir undersköterskor. Likaså min egen dotter.
Och nu kanske ni anar varför jag tycker debatten idag är lite snäv.
Så gott som alla exemplen på framgångsrika digitala företag som Ronnestam lyfter fram – och som över huvud taget allmänt lyfts fram som förebilder för framtiden – finns inom media, underhållning och reklam. Något enstaka tar fram system med mer praktisk nytta, t ex fakturering.
Det är alls inget fel med underhållning. Men inget enda företag har någon bäring på vad Ebba, Linn och Sara – enligt en strikt statistisk sannolikhetsberäkning – troligen kommer att jobba med i framtiden.
I nästan alla branscher är sedan flera år de digitala systemen de viktigaste arbetsverktygen. Tyvärr är arbetslivets system fortfarande i många fall påtagligt usla. Inte minst i vården klagar personalen bittert: systemen är tidstjuvar som stjälper, inte hjälper. Fackförbundet Unionens undersökningar av den digitala arbetsmiljön visar att det blivit sämre de senaste åren – inte bättre. Klyftan mellan de snygga, smarta, enkla apparna och programmen vi använder på vår fritid, som spelare och konsumenter, och de program vi tvingas använda i arbetslivet, blir större och större.
I mina föreläsningar brukar jag lägga två bilder intill varandra. Bilderna är närmast identiska; båda visar en person framför en bildskärm i ett typiskt kontorsrum. På båda skärmarna syns samma grå uppställning av fält och siffror. Men det är tjugo år mellan dem – den ena är från 1992, den andra från 2012.
En sista illustration av det digitala problemet inom arbetslivet: I en rundfråga bland HR-administratörer på Uppsala Universitet i våras sa 11 av 13 tillfrågade att de hellre skulle sköta ärenden med papper och penna, än med det inköpta it-systemet.
Hur ska vi få de digitalt entreprenörerna att också ta sig an arbetslivets problem?
Ronnestam påpekar i ett avsnitt av sin keynote hur mycket av ett företags traditionella verksamhet som försvinner när produkten blir mer digital: som regionkontor, distributionsapparat, med mera.
Sant; men å andra sidan är det en annan sak som hela tiden ökar starkt i dagens organisationer och företag (även de ”digitala”): antalet ekonomiska och administrativa styr- och kontrollsystem.
Om Ebba, Linn och Sara skulle jobba som undersköterskor inom hemvården redan idag, skulle de arbeta mot ett it-system som delat upp och styrt deras hela arbetsdag ner på minutnivå. Tre minuter för att servera mat. Fem minuter för att byta sängkläder. I varje moment måste de också via en digital enhet checka in att de utfört varje enskild uppgift. Sopat, tre minuter – bekräfta, klick. Bytt blöja: tre minuter – bekräfta, klick. Åka till nästa kund, nio minuter – bekräfta, klick.
Och trenden inom arbetslivet är stark: mer styrning, mer kontroll, mer processer.
”Vi har en skola som är till för att utforma arbetare för en industri … som inte längre finns”, poängterar Johan Ronnestam i sin keynote. Nej; tillverkningsindustrin och verkstadsgolvet finns visserligen inte som förr. Men istället håller vi med förfärande iver på att försöka införa industriella principer inom tjänstesektorn: där t ex undersköterskorna tvingas hantera vård och människor efter industriellt definierade processer. Ge mat – tre minuter. Och tyvärr är det IT, digitala system, som driver på den här utvecklingen. IT är själva urverket som möjliggör kontroll och styrning. (Det stora it-företaget SAP säger rent ut att de egentligen inte säljer mjukvara – de säljer standardiserade processer.)
Vad händer om vi verkligen får en skola som uppmuntrar innovation, självständighet och nytänkande – om eleverna sedan kommer ut i ett processtyrt arbetsliv, där varje steg bestämts av programmerare i ett jätteföretag långt borta?
Är det så vi vill ha det i framtiden?
Är det så vi vill ha det idag?
* * *
Jag har ofta känslan, att många inom det digitala avantgardet rör sig inom en bubbla av sociala medier och kuliga appar. Stort beröm till Johan Ronnestam som i sina inlägg definitivt tagit sikte på större frågor. Ändå är det konkreta arbetslivet ofta påfallande frånvarande i diskussionerna – även i denna framtidsstafett. Jag har tagit undersköterskor som exempel här. Men det finns oerhört många andra yrken som sällan eller aldrig hamnar i det digitala sökarljuset.
Hur ska vi få de digitalt kunniga att ta sig an arbetslivets problem? Om Ebba och Linn trots allt inte blir undersköterskor – kan vi få dem att skriva kod för andra tjänster än musiklyssnande eller spel?
Tänk er det företag som satsade på att ta fram ett tidsredovisningssystem som folk faktiskt tyckte var okej att använda. Ett reseräkningssystem som inte fick folk att falla i gråt.
Det finns en jättelik marknad för bättre ekonomisystem, bättre ärendehanteringssystem, bättre administrativa system, bättre system i vården. Det är en världsmarknad. Och den är betydligt stabilare än spelmarknaden, där flugor kommer och går. Vi skulle alltså både kunna göra något för undersköterskorna och de andra – och skapa förutsättningar för tillväxt (som behövs för att finansiera undersköterskorna).
Sverige har utmärkta förutsättningar att bli världsledande inom det här området.
För det första har vi har ett världsrykte för design som är både funktionell, enkel och innovativ (tänk IKEA, tänk möbelskapare som Bruno Mathsson och för all del även det gamla unikt innovativa Saab).
För det andra har vi en väldigt stark tradition av kunskap om arbetslivet, om arbetsmiljö i bred bemärkelse. Tänk TCO-märkningen!
Mellan de där båda punkterna kan man för övrigt se en intressant historisk koppling. Ganska ofta har våra innovationer inom design kommit från nära samverkan med brukarna själva. Det är då inte så märkligt att det är ett svenskt fackförbund som kommit att definiera villkoren för bildskärmar världen runt. Vi kan också gå tillbaka till de grundliga studierna av husmödrarnas arbete på 40-och 50-talen, som var grunden för utvecklingen av mycket bättre kök och hushållsredskap. Framåt till idag: tror ni någon frågar undersköterskorna om hur vårdens it-system borde vara utformade?
De system vi använder som konsumenter och privatpersoner, ger oss i hög grad frihet, möjlighet att bestämma själva, större valmöjligheter – allt det goda som nätet har inneburit. De system som ökar inom arbetslivet handlar i hög grad om inskränkning, kontroll, styrning.
Vi har – eller har haft – en demokratisk tradition i Sverige. Vi skulle kunna gå i bräschen för teknik som även i arbetslivet fungerar frigörande, som öppnar upp för engagemang och innovation.
Och slutligen har vi en mycket hög it-kompetens. Lägg ihop det! De samlade förutsättningarna är utmärkta.
Johan Ronnestam hoppas i sin presentation att någon svensk utvecklare sätter röd näsa på Mark Zuckerberg med en ännu bättre produkt. Absolut – jag är med. Jag hoppas bara att någon svensk utvecklare ska kunna sätta röd näsa på de två till höger också:
Vilka de är? Jim Hagemann Snabe och Bill McDermott. CEOs för globala ekonomisystem-jätten SAP, omsättning 14,2 miljarder euro, 60 000 anställda. SAP har varit verksamma i 40 år, sedan 1972.
Sociala medier kommer och går. Vem tror att Facebook består om 35 år? Ens om åtta år, 2020? Men tendensen för ekonomiskt-administrativa system går bara uppåt.
Med den starka it-kompetens Sverige har, skulle vi kunna bli världsledande inom att skapa system för det nya digitala arbetslivet. Inte genom att bygga ett annat, stort SAP; men genom att bygga ett smartare.
Frågan är bara: hur uppmuntrar vi den utvecklingen? Hur får vi unga entreprenörer att gå utanför bubblan av spel och sociala medier och försöka göra något mer än en ersättare till Angry Birds-succen?
Uppdatering 6 nov: Har rättat antalet sjuksköterskor. SCBs klassificering är onekligen lite spretig; de delar upp sjuksköterskor i många mindre grupper, därför ser de ut att vara färre. Tack @evalisakrabbe för påpekandet!
Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare
« gå tillbaka — fortsätt leta »
